Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

”Män som befinner sig högst upp i hierarkin beter sig värst”

Det tog tid för den svenska konstbranschen att samla sig mot sexuella trakasserier, som en del av #metoo-kampanjen. Men nu har uppropet #konstnärligfrihet undertecknats av 1 625 personer. DN har talat med några av dem.

Läs mer: Nytt Metoo-upprop: Krav på konstnärlig frihet utan sextvång

Höstens virala spridning av uppropet #metoo ledde omgående till svaret #notsurprised (inte överraskade) från konstvärlden. Det internationella uppropet mot sexuella trakasserier (namngivet efter Jenny Holzers truism ”Abuse of power comes as no surprise”) fick ett sådant enormt gensvar att listan stängdes i slutet av oktober med närmare 10 000 underskrifter – däribland ett fyrtiotal svenska.

Men på den svenska konstscenen har det länge varit ”oroväckande tyst”, som Konstnärens chefredaktör Sofia Curman skriver i tidskriftens nya nummer (4/2017). Vilket hon i och för sig inte tycker är ”det minsta överraskande, för i en bransch som över lag präglas av usla villkor och stenhård konkurrens, kostar det mycket att säga stopp”.

I hemlighet har dock en anonym grupp i Stockholm, Malmö och Göteborg samlat in vittnesmål om sexuella övergrepp. I tisdags publicerades uppropet #konstnärlig­frihet, undertecknat av 1 625 kvinnor, trans- och ickebinära personer (se artikel härintill), verksamma som bild- och formkonstnärer, på konstinstitutioner, gallerier och som lärare eller elever på konstskolor.

– Konstnärer jobbar ofta i ensamhet, så det tog tid innan någon tog initiativet, säger en röst i det anonyma administratörskollektivet.

– Den ekonomiska otryggheten är stor bland många konstnärer, ­vilket också gör det svårare att organisera folk och särskilt obehagligt att framföra kritik, menar samma röst.

Hon har känt sig ”helt knäck” av att läsa alla fruktansvärda vittnesmål men också stärkt i kampviljan.

Kulturområdets villkor är som regel allra sämst och tuffast för konstnärer. Konstvärlden styrs dessutom av informella nätverk där personliga relationer är avgörande.

I nya numret av Konstnären skriver Snövit Hedstierna en artikel om att leva under den ständiga ”pressen att bli bortvald”, vara en ”arbetssökande på en brutalt hård marknad” och dessutom ”ett offer för ett hierarkiskt, patriarkalt system” där hon vet att ”sexuella tjänster kan bytas mot en utställning”.

Hedstierna, som identifierar sig som queer, beskriver ett besök på en av världens största konstmässor, där ovälkomna sexuella inviter började hagla redan på frukostminglet.

– De kunde komma blixtsnabbt, mitt i en intressant konstdiskussion. Till slut kände jag mig tvungen att dokumentera allt för att inte bli galen av att tvingas ta emot andras sexuella fantasier.

Snövit Hedstierna har framför allt upplevt sextrakasserier på internationella biennaler och mässor, där männen ibland även besöker porr- och strippklubbar.

– Generellt är det män som befinner sig högst upp i hierarkin som beter sig värst och tar sig störst friheter. Metoo-kampanjen är för begränsad, detta handlar inte bara om sexuella övergrepp utan är en större fråga om maktstrukturer.

Detsamma säger flera andra som DN talat med. En konkret effekt av uppropen på konstscenen är att utsatta kvinnor, trans- och icke-­binära personer fått kontakt, ­kunnat se mönster och organisera sig. Utomlands har #notsurprised lett till att en rad mäktiga män tvingats att sluta på sina poster, däribland Artforums inflytelserike redaktör Knight Landesman, ”Harvey Weinstein of the artworld”, som stämts av nio kvinnor för sextrakasserier som ostört pågått i decennier.

I Sverige har insamlandet av vittnesmål till #konstnärligfrihet redan resulterat i att en manlig lärare på en grundutbildning blivit avstängd och att elever protesterat mot en tjänste­till­sättning på en högskola.

Av vittnesmålen att döma så är sexism och maktmissbruk som mest utbrett på skolorna. Konstnären Annica Karlsson Rixon, som arbetat som både lektor och professor, har bevittnat olämpligt och gränslöst beteende av vissa lärare.

– Uppropet visar tydligt på ett maktmissbruk och homosocialt strukturproblem på skolorna. Men det är inte bara könsrelaterat, det gäller även enstaka kvinnor.

Läs fler artiklar som DN publicerat kring Metoo

Annica Karlsson Rixon hoppas att pedagogisk utbildning, vilket numera krävs för lärartjänster på högskolor, ökat medvetenheten om maktförhållanden. Studenter är oftast ensamma i ateljén med en lärare, som ska ge individuell handledning.

– Det är en känslig situation, där studenten är sårbar och utlämnad till en person som kan säga och göra vad fan som helst. Sedan har det hänt att samma lärare går på fester med sina studenter, super och röker på ihop med dem, utan repressalier

Gittan Jönsson tillhör en äldre generation konstnärer som också solidariserar sig med initiativet #konstnärligfrihet.

– Jag blev ledsen och bestört av alla vittnesmål. Vi har ju kämpat för jämställdhet i konsten ända sedan 70-talet och jag trodde att vi kommit ganska långt, säger Gittan Jönsson.

– Men våra frågor då handlade mest om representation på gallerier och utställningar, om rätten till en sann kvinnobild och moderskapet som ett hinder för konstnärskapet.

I tre år har Gittan Jönsson arbetat med dokumentärfilmen ”Parallella linjer – ett kvinnohistoriskt dokument” som har premiär nästa år. Den handlar om 70-talets kvinnokamp och den feministiska ­rörelsens avtryck i Stockholms och Berlins konstvärld.

– På 80-talet kom kvinnliga professorer på skolorna vilket betydde mycket för att ge yngre kvinnor råg i ryggen. Så det är väldigt tragiskt att de här vidriga uttrycken för det gamla patriarkatet ändå fanns kvar.

Gittan Jönsson understryker samtidigt att det är bra att detta kommit i dagern, för att kunna motverkas.

Konstnären Elin Magnusson är inne på samma spår, att #konstnärligfrihet kan leda till mer rättvisa, eftersom chefer och ledningsgrupper som hittills blundat för sextrakasserier får svårt att hävda att de inget visste.

– Det är som en revolution, bland det mest positiva som hänt i mitt yrkesliv! Historierna är fruktansvärda men det är nödvändigt att yttra dem för att läka. Med stöttning från ett kollektiv så försvinner skammen.

I sitt arbete har Magnusson avtäckt könsmaktstrukturerna i bland annat performancen ”Hatet”. Där använde hon exakta citat från den hatstorm som drabbade en kvinna fotograferad med orakade armhålor – men vände på könstillhörigheterna.

– Det blev absurt och nästan komiskt när det istället var kvinnor som uttalade hot och hat mot en man. Men flera män i publiken blev sjukt upprörda och gick, berättar Elin Magnusson.

Även Snövit Hedstierna har arbetat länge med genusfrågor och förtryck av alla sorter. I tre år har hon gjort intervjuer på temat jämställdhet i Norden, till den pågående verksserien ”An issue of structure”. Här finns åtskilliga vittnesmål om sexuella övergrepp, där ett av de värsta gäller en anal våldtäkt precis innan denna kvinna skulle möta sin vernissagepublik.

Snövit Hedstierna har fått avbryta flera samarbeten med gallerister utomlands, efter sexuella påtryckningar. Häromåret fick hon ett kontrakt med ett stort amerikansk galleri rivet i bitar, morgonen efter en middag där hon nekat galleristen att följa med hem.

– Då hade vi diskuterat ett samarbete i 9–10 månader. Jag har nog förlorat två årslöner på att säga nej till sex, men samtidigt har jag vunnit andra uppdrag. Mitt råd till andra konstnärer i dag är att vara tydliga från början. Säg: de här frågorna brinner jag för och det här säger jag nej till!

I ett förebyggande arbete mot sexuella trakasserier har elever på några konsthögskolor startat Bitch club, ”för alla som inte identifierar sig som cis-män”.

– Vi ser behovet av att motarbeta maktstrukturer på institutioner och hoppas att gruppen kan fungera som en trygg plats och ett skyddsnät, berättar representanter för nystartade Bitch club Umeå.

– Än så länge har vi inte gjort mer än att öppna upp för samtal oss emellan, med andra studenter och ledningen. Det är viktigt för oss att ha en öppen dialog med ledningen, vi vill bli trodda om något händer. Vi hoppas också att gruppen kan fungera som ett nätverk för konstnärliga samarbeten. #konstnärligfrihet har visat behovet av nya sätt att samarbeta inom konstvärlden och det här är ett sätt att fortsätta framåt.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.