Är det något man lär sig med åren så är det att ha rimliga förväntningar på tillvaron. När jag var ung gruvade jag mig över att så småningom behöva dra ett rakbladsvasst rakblad över hakan men kunde gladeligen ta itu med projektet ”Vi gräver en tunnel till Kina”.

Vi var några barn i området började skyffla en grop på allmänningen. Vi kom en dryg meter innan vi började tycka att gräva var ett rätt träligt arbete och så fladdrade vi vidare till något annat. Som att växelvis döda varandra som indianer och cowboys.

Och det kanske var lika bra att vi slutade, om jag har förstått saken rätt så kommer man upp i Stilla havet om man gräver tvärs genom Jorden.

En annan gång kom jag på den geniala idén att bygga mig en rymdraket. Jag hittade spillvirke och började snickra men efter ett tag insåg jag att jag inte skulle ha råd att köpa alla de fyrverkerier som skulle krävas för att få upp raketen i luften. Så då tröttnade jag och lämnade en halv raket åt sitt öde.

En av mina mer optimistiska idéer var när jag kom på att vi kunde skapa en bassäng i mitt rum genom att sitta så påbyltade som möjligt mot elementet och svettas fram en vattensamling.

Jag vet inte hur länge vi satt men varmt var det. Jag tror vi klämde fram varsin liten svettpärla i pannan innan vi bestämde oss för att göra något roligt i stället. Som att skruva isär en plåtrobot för att se hur den såg ut inuti.

Gemensamt för alla dessa projekt var att ingen vuxen sade till oss att det inte skulle gå, fast de visste. Det skapade en tillåtande känsla att vill man göra något så kör man. Men det saknades en viktig pusselbit. Tålamod. Hade vi lyckats genomföra något för att vi var ihärdiga så hade det säkert byggt på självförtroende och stolthet.

En idé lyckades vi i alla fall genomföra. Ett vinter-OS. Eller, ja, det var en enda skidtävling men vi tyckte att namnet Åkerstorps-OS gav en mer seriös inramning åt femton ungars bakhala stakande. Jag kom för övrigt fyra i klassen för de lite större barnen. Jag hade nog tänkt mig en promenadseger, med konfetti och hurrarop vid mållinjen. Men promenera är ingen bra skidtaktik. Så på så sätt misslyckades jag där också.

Det gäller att ha rimliga förväntningar.