Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-19 03:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/manke-sent-ska-hippien-komma/

Kultur

Månke: Sent ska hippien komma

Kåseri. Fyrtionio år och elva månader för sen. Men ändå en månad för tidig.

Jag kan förklara. 1969 var jag 13 år när Woodstockfestivalen ägde rum. Ett år senare såg jag filmen därifrån och blev förälskad. Förälskad i en livsstil som krävde långt hår, fransiga jeans, hårband och peacemärke. 

På den tiden fanns det inte många livsstilsval. Man kunde bli svenne, raggare eller hippie. Jag valde det senare för det såg så behagligt ut i den där filmen (vackert klippt av bland andra Martin Scorsese). Man låg i gräset, diggade allsköns rockmusik och badade naken. Livet såg ut som en semester. 

Att festivalen kantades av en lång rad problem från början var man lyckligt ovetande om.

Till att börja med hade de två udda paren – de investeringssugna affärsmännen John Roberts och Joel Rosenman från New York och de två idealistiska hippiesarna Michael Lang och Artie Kornfeld – som förenats för att skapa en folkfestival väldigt svårt att hitta en plats för detta. 

Att det skulle bli i Woodstock där Bob Dylan och the Band bodde försvann. Så också flera andra förslag upstate New York i Catskillsbergen. Mest för att lokalborna fick stora skälvan av tanken på en armé av hippies i deras gulliga små samhällen.

Det sista avslaget kom så sent som en månad innan festivalen skulle äga rum.

Det sista avslaget kom så sent som en månad innan festivalen skulle äga rum. Kanske var det ändå inte så snyggt av arrangörerna att sätta in en annons i tidningen där de boende i Wallkill tecknades som efterblivna hillbillies med hembränt i krus och gammaldags muskedunder vid sin sida.

Men så två veckor innan förste artist skulle på scenen fick arrangörerna ja från mjölkbonden Max Yasgur i Bethel. Festivalen avlöpte fridfullt, trots lokalbornas ”Köp ingen mjölk. Stoppa Max hippiefestival”.

Själva kom vi dit en stekhet julidag i somras. Nu såg platsen ut som en flott golfklubb i amerikansk stil och med nylagda stengångar, välskötta gräsmattor och många partytält för mat. Hippiefesten har blivit mainstream, särskilt som området officiellt har utsetts till en historiskt viktig plats i USA. I museet kunde man stöta på äldre människor med rullator, men med långt hår och batiktröja.

Och jag fick sträcka ut mig i den där gräs­slänten där publiken hade suttit 49 år och 

11 månader tidigare.

Sedan dess har det ägt rum ett antal jubileumsfestivaler, en regnade bort och fick heta Mudstock och några var inte alls så fridfulla som originalet. Om några veckor är det 50-årsjubileum med festival i Watkins Glen och problemen fortsätter. Både finansiärer och band hoppar av.

Och fortfarande har ingen Woodstockfestival ägt rum i Woodstock.