Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Manliga kolleger om sångaruppropet: ”De stora namnen har haft fria händer”

Loa Falkman, Karl-Magnus Fredriksson, Lars Cleveman och Tobias Ringborg.
Loa Falkman, Karl-Magnus Fredriksson, Lars Cleveman och Tobias Ringborg. Foto: Erik Mårtensson/TT, Operan och IBL.

Manliga operasångare och dirigenter kommenterar uppropet #visjungerut, där 653 kvinnliga sångare samlat sig mot sexuella trakasserier. ”Jag blir oerhört upprörd över chefernas ovilja att ta till hårdhandskarna”, säger Loa Falkman.

Karl-Magnus Fredriksson, operasångare:

– Jag tycker det är bra att det tas upp. Jag personligen har inte varit med om sådant, men det är naturligtvis hemskt att det har skett. Kanske har det skett i skymundan, för när vi arbetar och repar ihop ses vi alltid i grupp.

– Vi manliga sångare pratar mycket om uppropet. Så här ska det inte vara och vi som inte känner oss träffade undrar vad man skulle kunna göra. Jag tror det är bra att diskuteras så att vi förstår omfattningen på allting och var gränserna går.

– Själv har jag alltid varit väldigt noga, om jag gör scener som är nära, att stämma av med den jag jobbar med, att den är okej och att alla mår bra. Jag måste säga att jag är förvånad, på ett sorgligt sätt, över hur många personer som träder fram.

Läs mer: 653 kvinnliga sångare i upprop mot trakasserier och sexism

Lars Cleveman, operasångare:

— Jag befinner mig i Tyskland och har inte läst uppropet än. Men på ett generellt plan är det naturligtvis så att missförhållanden av den här sorten ska bort.

— Vi har pratat om det här i olika Facebookgrupper: Operavärlden har varit och är lite gammalmodigt hierarkisk, med dirigenter och regissörer som gudar ovanför alla andra. I en sådan atmosfär kan alla typer av märkliga beteenden dyka upp. Jag kan inte dra mig till minnes någon konkret episod av sexuella trakasserier, men generellt förvånar det mig inte att sådant här dyker upp. Det har funnits en sorts carte blanche, fria händer, för de stora namnen.

Läs mer: Alice Bah Kuhnke: Helt oacceptabelt

Har ni manliga sångare vetat om att detta försiggått?

— På sätt och vis, i den mån att det här som kommer fram inte förvånar mig. Det finns en tuff atmosfär i den här branschen, både för kvinnor och män. Men jag har som sagt inte bevittnat någonting konkret.

— Samtidigt kan det vara hur trevligt som helst, och oftast är det så. Det beror helt och hållet på vilka man jobbar med. Dessutom hoppas jag att den här sortens beteende, där man tror att man kan ta sig rätten över människor som står i beroendeställning till en, är på väg bort. Åtminstone i Sverige.

— Sedan får man hoppas att fel människor inte åker med i detta. Att det inte blir någon sorts häxprocess där människor som inte har menat eller gjort något i den här riktningen, som kanske har blivit missförstådda, döms i någon sorts extra domstol.

Vad tror du måste till för att åstadkomma en förändring?

— Till exempel det här som händer just nu. I övrigt tror jag som jag sagt tidigare: förändring i sådana här frågor kommer inifrån. Om teaterledningarna har den raka attityden att man inte godtar mobbning, sexuella trakasserier eller annat sådant på arbetsplatsen, och det blir påföljder även för ett stort ”geni”, så tror jag det förändras. Men det måste komma därifrån, så det inte blir en känsla av att det är högt i tak för sådant beteende.

Läs mer: Maria Schottenius: Nya kvinnorörelsen största som hänt sedan rösträtten

Loa Falkman, operasångare:

— Det är naturligtvis förfärligt. Jag vet inte vilka som är de värsta förbrytarna, de som begår de här dåden eller personerna i ledningen som sopar det under mattan. Jag blir oerhört upprörd över chefernas oförmåga och ovilja att ta till hårdhandskarna och reda upp det här. Sen kan jag möjligen förstå att det rättsligt blir en svår balansgång om ord står mot ord.

Har ni manliga sångare inte vetat om att detta försiggått?

— Det finns en ganska högvarvad jargong i stora kollektiv som gör det svårt att dechiffrera vad som är över gränsen. Men jag har själv aldrig bevittnat något.

Vad tror du måste till för att åstadkomma en förändring?

— Harvey Weinstein blev ju paradoxalt nog kvinnornas välgörare med sitt klandervärda sätt att bete sig. Det blir en världsdominoeffekt som är oerhört smärtsam men som nog ska till för att få ett rejält tillfrisknande. Att vi sätter fokus på respekt för varandra, oavsett kön. Det handlar om uppfostran, från vaggan och framåt.

Tobias Ringborg, dirigent:

— Jag är utomlands och har inte följt kampanjen i detalj, men har sett de viktigaste delarna. Det är förfärlig läsning. Hårresande.

Har du själv bevittnat sexuella trakasserier på jobbet?

— Nej, det kan jag inte säga. Som dirigent håller jag mig gärna lite utanför. Man är en sorts solitär. Så jag kan inte säga att jag har sett något flagrant exempel själv, inte sett någon kollega begå ett övergrepp eller på annat sätt förolämpa någon kvinna. Men det är inte första gången sådana här saker kommer upp, så det är klart att jag har förstått att det har pågått. Man skulle vara blind om man inte trott att problemet funnits.

Läs mer: De har skrivit under #visjungerut

Vad tror du måste till för att åstadkomma en förändring?

— Jag tror att uppropet är alldeles utmärkt medel. Inte bara för att förändra de manliga kollegor som har begått övergrepp, utan också för att nå sådana som inte har det. Som ändå kommer tänka sig för i framtiden, om var gränserna går, vad man kan göra och inte kan göra. Både skyldiga och oskyldiga kommer att dra fördel av det här.

Linus Fellbom, regissör och ljusdesigner:

— Jag skäms för min bransch. Jag tycker att det är skamligt att den manliga delen av kulturvärlden inte kan uppföra sig bättre.

— Det här ingenting som kommer som en överraskning för oss som jobbar i branschen. Vi har vetat om det, men att det skulle vara en så här brutal omfattning och att det är så grovt – det hade jag inte kunna ana.

— Det är som en kvinna mycket träffande skrev på Twitter, apropå de här männen som känner sig anklagade: ”Nej, det gäller inte alla män, men det gäller nästan alla kvinnor.” Det är fyndigt formulerat men sätter också fingret på vansinnet.

Vad ska man göra för att komma till rätta med situationen?

— Jag tror att de stora institutionerna kan börja med att ta de här männen ur tjänst. De skulle kunna byta ut en stor stjärna och säga: ”du får sparken, tack vi lägger ner din föreställning eller repar in din kollega som du hatar över allt annat”. Att helt enkelt inte acceptera beteendet.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.