Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/margot-robbie-lyckas-inte-radda-girl-power-film/

Filmrecensioner

Margot Robbie lyckas inte rädda girl power-film

Ur ”Birds of prey”.
Ur ”Birds of prey”. Foto: Claudette Barius

Det är kul att de kan slåss, men den gnista av riktig girl-power som finns i rollfigurerna skulle kunna användas till mycket mer. Kerstin Gezelius har sett ”Birds of prey” med Margot Robbie som Harley Quinn.

Så fantasifull som affischen, där Harley Quinn poserar som Venus i Botticellis snäckskal och en trulig asiatisk flicka flyter på en diamant i havet bakom henne, blir ”Birds of Prey” aldrig. Men den försöker.

Det kan vara en av de svåraste genrerna att göra bra. Superhjälte/skurk-filmerna som försöker återskapa en undergroundkänsla filtrerad genom pubertal ångest, som inte vill tvätta bort lukten av serietidning utan förstärka den. Den farliga världen av våld och sex sedd genom en tuggummibubbla.

Bäst är den när den släpper loss Spice Girl-längtan helt och de fyra livsfarliga kvinnorna: Quinn, The Huntress, Black Canary, den lilla ficktjuven Cassandra Cain och den alkoholiserade snuten Renee Montoya, samarbetar. En kort stund slappnar de till och med av tillsammans med frukost-Margaritas och burritos, men tyvärr inte förrän mot slutet. En annan gång uppstår en ganska rar storasyster-lillasyster-känsla i Quinns lilla lya ovanpå en kinesrestaurant. Det är i de vagt Tarantino-influerade pauserna som filmen lever. Inte för att de är roligt skrivna – berättarrösten måste till och med tala om att det är mysigt eftersom de inte kan komma på ett enda mysigt replikskifte – men däremot är de lysande i fråga om scenografi, kläder och smink.

Kanske dags för en mer psykologiskt realistisk Harley Quinn-film i stil med ”Joker”? Den ser jag fram emot.

I några av slagsmålsscenerna – särskilt en inne på en polisstation – kan man också beundra koreografin, men de flesta är alldeles för mekaniska och snabba för att man ska orka titta på dem i vad som måste vara sammanlagt över en timme.

Med tanke på att allt är tillåtet, att superskurken flår ansikten av levande offer, att Quinn och en medelålders försupen liten polis (Rosie Perez, karismatisk som alltid) kan besegra tio muskelberg, att berättarstrukturen med tillbakablickar öppnar för alla möjliga intressanta vändningar, så är det inte mycket som till slut kommer ut.

Margot Robbie i huvudrollen har en gullig Boston-accent och hennes ansträngda leende och den lilla ficktjuvens helt slutna ansikte verkar vilja berätta mer om de här brudarnas situation än vad formen tillåter. Det är kul att de kan slåss, men den gnista av riktig girl-power som finns både i rollfigurerna och i skådespelarna skulle kunna användas till mycket, mycket mer. Kanske dags för en mer psykologiskt realistisk Harley Quinn-film i stil med ”Joker”? Den ser jag fram emot.

Läs fler filmrecensioner i DN