Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-01 11:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/maria-mckee-later-helt-egen-och-gor-sitt-mest-helgjutna-album/

Skivrecensioner

Maria McKee låter helt egen – och gör sitt mest helgjutna album

Foto: Anna Sampson

Tretton år efter senaste albumet återvänder Maria McKee med ett album som är sturskt motvalls, obstinat pretentiöst, teatraliskt utlevande – och hennes mest konsekventa hittills.

I de flesta fall säger titeln på ett konstverk något om vad det representerar, symboliserar eller innehåller, men i vissa fall mer än andra. Namnet på Maria McKees första album på tretton år är hämtat från Dante Alighieris bok från 1293, om författarens relation till Bice Portinari, eller Beatrice som han kallar henne. Hur de möts första gången som nioåringar och följs åt genom livet ända fram till hennes död, hela tiden någonstans i gränslandet mellan kärlek, svartsjuka och vänskap.

Den svenska titeln på boken är ”I livets vår”, men i just det här sammanhanget är den mer ordagranna tolkningen betydligt mer passande. ”La vita nuova” betyder med en rak översättning ”det nya livet”.

Vid femtiofem års ålder har Maria McKee flyttat till London på deltid, kommit ut som en ”pansexual, polyamorous, gender-fluid dyke” och blivit en allt mer engagerad, aktiv och högljudd röst i transfrågor.

Det är där någonstans McKees sjunde album tar sin utgångspunkt, i en förlösande livsförändring som har omkullkastat allt, men också skapat helt nya möjligheter. Med en över sju hundra år relationsskildring som något slags fond, skärskådar McKee vem hon varit och vem hon skulle vilja vara nu.

När hon visksjunger ”I thought I’d seen everything” i ”Courage” är det en väldigt bekant och bekväm tanke att uppehålla sig vid när man blir äldre, oavsett om det handlar om större livsfrågor eller hur man tar till sig ny kultur, men den stämmer ju bara om man fortsätter att titta åt exakt samma håll som tidigare, med samma styrka på glasögonen.

Maria McKee blundar inte för sitt åldrande, men hon möter det med högt hållet huvud. Eftersom det bara är en begränsning om man låter det vara så, det går ju precis lika bra att hitta ny livsluft i det – ”With agony of death/you brought me breath”.

I kontrasten mellan det gamla och det nya livet har Maria McKee skapat vad som, möjligen med undantag för det trasiga trassliga mästerverket ”Life is sweet” från 1996, är hennes mest helgjutna och konsekventa album.

På sätt och vis är McKee den hon alltid varit på ”La vita nuova” – rockhistoriskt påläst, vokalt virtuos, nervigt intensiv – och ändå någon helt annan. Även om hon återvänder till den brittiska folkrocken det flörtades med då och då på det självbetitlade debutalbumet och spelar ilsken Mick Ronson-gitarr igen, så görs det med en självklarhet hon kanske varit för rastlös för att nå fram till tidigare.

”La vita nuova” är ett sturskt motvalls, obstinat pretentiöst, teatraliskt utlevande verk av en artist som i en tid av ängslig anpassning, marknadsundersökningar och ”fan service” vägrar anpassa sig. Hon är för gammal för den skiten.

En unik röst med en alldeles häpnadsväckande spännvidd har hon alltid haft, men sällan har den låtit så mycket som hennes helt egen som på ”La vita nuova”. Eftersom den lever ett nytt liv.

Bästa spår: ”Effigy of salt”

 

Läs fler musikrecensioner av Mattias Dahlström, till exempel om hur Slowgold sjunger om askan efter alla nedbrunna relationer.