Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-23 23:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/maria-schottenius-dokumentaren-dar-eu-plotsligt-far-manskliga-och-stenharda-ansikten/

Kultur

Maria Schottenius: Dokumentären där EU plötsligt får mänskliga och stenhårda ansikten

Bild 1 av 3 Europeiska rådets ordförande Donald Tusk – ingen att leka med.
Foto: Francois Lenior/Reuters
Bild 2 av 3 Kronprinsessan Mary av Danmark och drottning Mathilde av Belgien lämnar Slottskyrkan i Stockholm efter vigseln mellan prins Carl Philip och Sofia Hellqvist 13 juni 2015.
Foto: Sören Andersson/TT
Bild 3 av 3 Matteo Renzi, Angela Merkel och Francois Hollande.
Foto: Christos Dogas/European Council Newsroom

EU behöver riktiga ansikten för att vi unionsmedborgare ska bli engagerade. I den brittiska serien ”Vägen till Brexit” gick det plötsligt att identifiera makten. Först kunde man se var den inte satt, skriver Maria Schottenius. 

Rätta artikel
EU-valet 2019

EU-val, gäsp. 

Radio, tv och tidningar är så pedagogiska och fiffiga de bara kan för att hålla uppe intresset för valet till EU-parlamentet den 26 maj. Men lyssnarna, läsarna, tittarna svarar inget vidare mot ambitionerna och kunskapen är enligt en statlig utredning väldigt låg, även bland svenska statsvetare. Och EU-artiklar på nätet är garanterat ingen klickfest.

Eftersom alla som är inneslutna i EU är starkt påverkade av vad som sker i unionen kan man fundera på varför. 

En första sak, systemet är snårigt. Representanterna kommer från 28 nationer (minus Storbritannien blir det 27), förhandlar om regelverk, gör överenskommelser och arbetar i politiska grupperingar från nationalisthöger till kommunistvänster. Unionen har inget gemensamt språk, här talar alla sina egna vilda tungomål. 

En andra sak. Det finns ingen fungerande europeisk offentlighet. Inga medier eller sammanhang där vi talar om gemensamma europeiska angelägenheter. I stället fortsätter vi diskutera, argumentera, bråka, tjafsa inom nationsgränserna. Hur lite de svenska politikerna än har att säga till om, är det ändå dem vi bryr oss om. 

Men en liten blixt slog ner i min skalle när jag såg den brittiska serien ”Vägen till Brexit” som börjar med Greklandskrisen, sedan flyktingkrisen och sist Brexit. Plötsligt kunde jag identifiera makten.

Först kunde man se var den inte satt. 

Det hjälpte inte den dåvarande grekiske finansministern Gianis Varoufakis med sin motorcykel, tjusiga akademiska cv och långa sjal slängd om halsen, att han dundrade in till eurogruppen i april 2015 för att tala dem tillrätta om räddningspaket för Grekland. Tvärtom. Han pratade och pratade tills Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble bara vände honom ryggen och irriterad rullade iväg i sin rullstol. Varoufakis kopplades av från förhandlingarna och avgick som Greklands finansminister. 

Makten satt inte heller i närheten av Englands förre premiärminister David Cameron som reste runt på turné i Europa och levererande ordpastejer avsedda att charma, men som i stället blev alltmer ihålig och hjälplös inför tittarnas ögon. Han kunde spelet därhemma inom Tory, och kunde möjligen tolka Labour. Han visste hur hans brittiska accent och manér, kunde få effekt i brittiska sammanhang. Men inte i EU:s innersta kärna. Där kunde han förintas under ett enda möte. En lättviktare och pratkvarn. Som dessutom med sin folkomröstning gillrade en fälla för sig själv. 

Nej, makten satt i EU-rådets ordförande Donald Tusks genomskådande blick. Lugn, resonerande och hård som flinta. 

Denna dokumentär, liksom ”Bye bye Britain!” (båda på SVT Play) där vi får följa EU:s chefsförhandlare Michel Barnier när han kämpar för att få fram villkor för ett ordnat brittiskt utträde, är riktiga nagelbitare. Det har delvis att göra med att man får syn på maktens människor i deras vardag, i överväganden, övertalningar, i svåra lägen. Hur de ser ut, hur de tänker, personliga egenheter. EU får några mänskliga ansikten. 

En europeisk gemenskap som ser ut att vara lockande för folk är den mellan kungahusen. Kungliga bröllop, dop och begravningar uppmärksammas in i spetsarna på de exklusiva klänningarna som prinsessorna bär. Här finns äkta intresse och hängiven mediebevakning. Oavsett land, oavsett språk. Någon demokrati är det förstås inte tal om, men det demokratiska underskottet är ett omvittnat problem även inom EU. Än så länge finns det inget system som kan klara demokrati bättre än nationalstaten. 

Men den avgörande makten ligger inte hos nationalstaterna längre, det är bara att inse. Därför borde det vara högintressant för oss alla vilka vi skickar till EU-parlamentet för att vara med och reda upp de verkligt stora frågorna om klimat, migration, ekonomi. Stor risk är att vi sumpar den chansen genom ignorans.