Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Maria Schottenius möter Sveriges hetaste dj-duo

Egen nattklubb, tidningsomslag och tv-serie innan de knappt hade släppt en singel. Nu är – äntligen! – Rebecca & Fionas debutalbum ”I love you man” här. DN:s Maria Schottenius blir alldeles förälskad.

Äntligen, efter alla dessa år, har de kommit: Kvinnorna som vill bestämma allt. Som alltid vill ha roligt. Och aldrig sluta leka.

De är två, alltid tillsammans, och de trampar in i feministhistorien i färgglada Buffalokängor. Som tjej behöver man ha några centimeter extra på fötterna, tycker de.

Rebecca och Fiona har vunnit mitt hjärta. Men inte bara mitt. Priserna och utmärkelserna haglar. Rebecca & Fiona har blivit de hetaste och coolaste förebilderna för en hel generation; den som just nu står på dansgolvet på nätterna och försöker komma på vad de ska ha livet till, på dagarna.

Dj-duon har precis kommit hem från en lång turné i Asien. Vi träffas på frisersalongen Corinne & friends i Sturegallerian i centrala Stockholm inför kvällens release­party för debutalbumet ”I love you man”.

Det är bara förmiddag men festen har redan börjat. Först kommer mamma. Rebecca och Marianne Scheja flyger varandra i armarna, och kramas och kramas.

– Vi har ju inte träffats sen de kom hem från Asien …

Medan Rebecca och Fiona apar sig inför kameran, lägger sig med Buffaloskorna högt upp i luften, och tar på sig fåniga grimaser, pratar jag lite med Marianne.

Hon är skådespelerska, som Rebecca, och jobbar med kbt-träning för autistiska vuxna med teater som terapimodell. Mariannes engagemang har betytt mycket för Rebecca, som tidigt fick andra ideal än de ängsligt materialistiska.

Hur var hon som liten?

– Magisk. När hon kom in i ett rum fångade hon alla. Och så var hon energisk och rolig och bestämd. Och med en fantastisk självkänsla.

– Sen tycker jag det är skönt att hon och Fiona tar avstånd från den stora kommersen. Att de gör retro-grejer, gör något bra av det som redan finns.

Medan Marianne förundrat tittar på sin obegripligt egensinniga dotter (”hur sjutton gick detta till?”) fylls rummet. Frisörer, kompisar, manager, praktikanter. Det blir varmt. Fullt tjatter och fullt ös. Mycket är ”nice” och ”cool”.

Till slut är artisterna dock tjudrade i var sin stol framför var sin frisörspegel, och har utfodrats med var sin avokadosallad. Frisörerna har börjat färga längderna ljusa.

Rebecca och Fiona pratar så det sprutar och jag har fullt sjå med att uppfatta vem som säger vad. Precis som på den nya skivan där den enas röst slingrar sig runt den andras, fyller de nu i vad den andra säger. Om en kommer med ett påstående, sköter den andre argumentationen, som plötsligt tas över av den första. Sådär håller det på.

De berättar tvåstämmigt hur de träffades för fyra år sedan, hos en kompis. Sedan den dagen har de bott ihop, jobbat ihop, gjort musik och spelat in ihop. Hoptvinnade i en vänskap som nu blivit ett liv i offentligheten, vilket betyder ännu mer jobb och mer pengar. Men också åsiktsbildning. Rebecca och Fiona tycker saker, jättemycket, tvärsäkert och kategoriskt, vilket har skapat opinion. Med vänskapen som dynamo har de blivit som en högljudd, stimmig ledarsida, som stenhårt går in för vad som är rätt och fel, bra och dåligt och som sprider sina åsikter så mycket de orkar.

– När vi inte tycker att normen passar, då bestämmer vi att ”såhär tycker vi”, och så är vi väldigt hårda med det. Då bestämmer vi vad som är coolt.

Är ni konsekventa? Håller ni på era åsikter i ur och skur?

– För det mesta. Men det var väldigt pinsamt det där med koriander. Vi hade stora demonstrationer mot koriander, och kunde gråta om vi fick koriander i en sallad. Men sen upptäckte vi att vi inte längre hatade koriander …

Så ni fick backa?

– Ja, det var hemskt jobbigt. Det vill vi glömma.

Så blir de allvarliga igen:

– Vi skulle till exempel aldrig köpa en dyr handväska eller dyra kläder. För oss är det helt självklart att köpa kläder billigt. Vi handlar på second hand, alltid.

– I somras hade vi till exempel ett tennistema. Men vi skulle aldrig köpa en Lacostetröja för 700 spänn. Däremot en för 49 kr på Myrorna.

Och så blir ni modeledande, enligt Susanne Ljung. Är ni överraskade över att ni fått en sådan roll?

– Ja, det är ju väldigt konstigt, för vi är ju bara oss själva. Men eftersom vi är offentliga personer nu, och folk inspireras och lyssnar på vad vi säger, så tar vi ett ansvar för det. Det är viktigt att vi använder oss av det på ett bra sätt.

– Vi har fans som säger att ”sedan jag började lyssna på er så har jag slutat att bry mig om alla trender”.

– Det handlar ju om att få vara ung. Att få vara sig själv. Och att ha kul.

Men det har inte alla möjlighet till?

– Nej, eller de tar sig inte den möjligheten. Mycket är social press som finns i folks huvuden. Vi tror man kan komma rätt långt med att bestämma sig för att man kan ta många beslut själv. Och se till att man har vänner som backar upp en och som ger positiv energi.

Det har ni?

– Ja, vi omger oss bara med jättebra människor (lång uppräkning av vardagshjältarna, mammorna, papporna, syskonen, vännerna).

Brukar ni kompromissa?

– Nej, det finns ingen anledning. Ingen ska komma och säga till oss vad vi ska göra. Det är vi som bestämmer, och styr. Vi har alltid sista ordet.

SVT Play gjorde en realityserie förra året, och där satt Rebecca och Fiona i sängen i sin gemensamma lägenhet och pratade, larvade runt på stan och pratade som små kvarnar. Det speciella var att de sa väldigt skarpa, politiska, bra saker, och var fruktansvärt roliga.

Vi fick se två intelligenta, kloka, snälla tjejer, en före detta bergsklättrare (Fiona) och en skådespelerska (Rebecca) som bestämt sig för att diktera sina egna villkor. På kuppen har de blivit starkt positiva förebilder.

Vad har ni själva för förebilder?

– Nej, inga, vi har våra vardagshjältar, våra vänner. Och Simone de Beauvoir och Roy Andersson.

Varför Roy Andersson?

– Hans integritet, hans humor, hans perfektionism, fotot, regin, allting, färgerna, de långa dragningarna, det outtalade.

Mobilen ringer. Det är Rebeccas pappa Staffan Scheja. Releasepartyt krockar med en pianokonsert han ska ge i Uppsala, men han lovar att komma efteråt. Puss puss. Hej då. Fionas pappa musikern Greg Fitzpatrick ringer också.

Plötsligt ropar Fiona till Rebecca:

– Kan du inte göra dig helt vit?

– Nej, nej, nej, skriker Rebecca.

– Kom igen! Blek, blek, blek!

Nu är det maktövertagande i frisersalongen. Ett nytt mode håller på att uppstå, svart utväxt ska färgas in och längderna ska bli kritvita, och det är inget snack om vilka det är som bestämmer. Jag är lite fa­scinerad. Själv har jag aldrig skrikit ”blek, blek, blek!” i en frisersalong. Och aldrig upplevt stenhård ordergivning med sådan värme.

Vad gör ni om fem år?

– Då har vi familj. En massa bäbisar, säger Rebecca.

– Och jag hoppas vi har en jättefin studio, säger Fiona.

I framtidsdrömmarna växer det nu intill studion upp ett kafé och kanske en restaurang. Och där kan kanske mammorna och papporna, mormor och morfar och vännerna och syskonen vara och hjälpa till …

Om någon anhörig har invändningar mot denna idé, gäller det nog att vässa argumenten. Snabbt.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.