Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-08 14:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/maria-schottenius-vi-lever-i-illusionen-att-det-ar-staten-som-ansvarar-for-valfardssamhallet/

Kultur

Maria Schottenius: Vi lever i illusionen att det är staten som ansvarar för välfärdssamhället

Socialminister Lena Hallengren under pressträffen där hon kritiserar krisberedskapen.
Socialminister Lena Hallengren under pressträffen där hon kritiserar krisberedskapen. Foto: Jessica Gow/TT

Det verkar, om man lyssnar uppmärksamt, som om myndighetschefer och ministrar just nu förbereder marken för att samla mer makt åt staten. Mycket är nämligen decentraliserat, utlokaliserat eller utsålt.  

Hörde ni också socialminister Lena Hallengren ryta ifrån? Såhär sa hon i förra veckan: 

”Det går inte att ha just-in-time-leveranser. Man kan inte ha materiel som räcker en vecka eller två. Det är inte krisberedskap. All samhällsviktig verksamhet måste vara uthållig och robust och klara påfrestningar. Vi har anledning att snabba på det arbete som satts i gång.”

Jag har försökt läsa undertexterna i det hon säger. 

”Just-in-time”-konceptet, eller ”lean production”, är hämtat från den japanska bilindustrin, bland annat, och betyder att man inte ska ha några lager. Det kanske fungerar med bilar, men är förödande i svensk sjukvård, där det numera tillämpas. Tomt på lagren när det verkligen behövs material.

En lärdom efter coronakrisen bör vara insikten att man på nationell nivå måste återta ansvaret för centrala funktioner, som ska kunna samordnas i kristid. Som DN:s Amanda Sokolnicki skriver (18/3) ”har regionpolitikerna visat att det finns vissa kritiska uppgifter som staten behöver ta ansvar för. Och att vården är en sådan”.

Och det verkar, om man lyssnar uppmärksamt, som om myndighetschefer och ministrar just nu förbereder marken för en nationell kraftsamling. På så vis kan ju resurserna koncentreras och hamna där de bäst behövs. 

Vi lever nämligen i illusionen att det är staten som ansvarar för välfärdssamhället. Så är det inte. Det mesta är utsålt eller delegerat ner till regioner och kommuner, som i sin tur har allt möjligt, förutom optimalt effektiv sjukvård eller krisberedskap, att ta hänsyn till. 

De stora undervisningssjukhusen är delegerade till regionerna, likaså ansvaret för sjukvårdsutrustning. Vi såg nyligen hur det gick i en offentlig upphandling när ”Apotekstjänst” som la det lägsta budet, fick jobbet och misslyckades med att leverera utrustning till sjukvården. Ett företag i en familjeägd koncern som lockats in i den avreglerade och lukrativa sjukvårdsbranschen efter att tidigare bland annat ha sålt glassmaskiner. Kaos uppstod, hundratals operationer fick ställas in, men det var svårt att utkräva ansvar. 

Och just nu känns det minst sagt otryggt att den helt centrala funktionen Vårdguiden 1177, inte ligger under staten, utan är utlokaliserad till regionerna. Samma Vårdguiden 1177 – där privata underleverantörer bevisat att de kan ställa till det ordentligt. Se bara på den skandalösa läckan förra året.

En kedja med leverantörer hade snubblat på sekretessen och låtit samtal med fullt identifierbara personer ligga ute. Medhelp, den leverantör 1177 hade avtal med, som i sin tur anlitat Medicall, som i sin tur anlitat ett molnbaserat callcentersystem, som levererades av företaget Voice Integrate Nordic, enligt SVT Nyheter (21/2). Mycket pengar att tjäna och ansvaret lätt att förlora.

Centralism eller decentralism? Det har varit den stora motsättningen i Sverige, som bland annat lett till kommunaliseringen av skolan. Den goda tanken har varit att besluten ska komma närmare människor, och det har skett, men på bekostnad av väldigt mycket. 

Regionerna eller landstingen har sitt regionala ansvar och ansvar för sin regionala budget. Det är bara staten som kan ha ett nationellt ansvar.  

Eftersom regionerna äger sjukhusen, även de sju stora universitetssjukhusen, som exempelvis Karolinska, har Sverige lyckats hamna i en situation där sjukhusen konkurrerar i stället för att samarbeta. Det ligger i mekanismerna, ingenting att göra moralfrågor av. 

Men det är nedbrytande att se hur de helt centrala funktionerna är sönderdelegerade och utsålda på marknaden. När det nu är fråga om liv och död. 

Läs fler krönikor och andra texter av Maria Schottenius