Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-04 20:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/maria-sid-liveteatern-och-digitalteatern-kommer-aldrig-att-spela-ut-varandra/

Scen

Maria Sid: Liveteatern och digitalteatern kommer aldrig att spela ut varandra

Bild 1 av 2 På scen och på skärm. Livia Millhagen och Erik Ehn i ”Katt på hett plåttak”, ett samarbete mellan Kulturhuset Stadsteatern, Dramaten och Maximteatern.
Foto: Sören Vilks
Bild 2 av 2 Maria Sid utsågs till ny teaterchef på Kulturhuset Stadsteatern i oktober 2019.
Foto: Lotta Härdelin, Lotta Härdelin, Lotta Härdelin

De som tror att coronpandemin för oss längre ifrån varandra genom att påskynda den tekniska utvecklingen har fel. Mellanmänskliga möten blir tvärtom något alldeles särskilt åtråvärt, skriver Maria Sid, teaterchef på Kulturhuset Stadsteatern, i debatten om scenkonst och digitalisering.

Att vi tvingas isär på grund av spridningen av coronasmittan är ingen nyhet längre. Men kan vi någonsin vänja oss vid det? Hur det nya avståndet mellan människor påverkar oss upphör inte att intressera mig. 

Att vi i grunden är flockdjur är mer uppenbart dessa dagar än någonsin förut. Ensamheten, som för många av oss kan vara en åtråvärd viloplats, skapar frustration när den varken är frivillig eller tidsbegränsad. ”Frustration” är förstås en underdrift, med tanke på att ofrivillig isolering faktiskt aktiverar samma del i hjärnan som fysisk smärta. Att vi är sociala ligger djupt inom oss och forskning visar att vi använder nästan all vår vakna tid till att tänka på oss själva eller andra människor. 

När vi tillåts ge oss hän till våra egna inre universum hamnar vi lätt i rundgång. Isolering förändrar oss och det är inte konstigt. Själv märker jag till exempel hur klassisk musik, som jag alltid älskat, i denna tid gör mig olidligt emotionell. Hur lättsam underhållning plötsligt slår an en sträng hos mig som jag knappt visste fanns. Och jag som aldrig varit bra på småprat hungrar oväntat efter snicksnack och trams. Ser jag en kollega överraskas jag av en klump i halsen, när jag inser att en omfamning är utesluten. Historiskt har ett liv utanför den mänskliga flocken varit förenat med livsfara så det är inte att undra på att våra stressystem nu drar i gång. 

Denna pandemi påminner oss om att längtan efter den mänskliga flocken inte alls bara omfattar dem vi valt med omsorg

I coronans tidevarv är vi hänvisade till att leva livet genom våra skärmar. Om vi inte redan hamnat i skärmkoma försöker vi frustrerat kommunicera med varandra från våra akvarier. Våra digitala sändningar bygger längtans broar mellan teatern och publiken. ”Vi ses igen!” vinkar vi från vår playtjänst och hoppas så på både kära återseenden och nya bekantskaper. För mig kan aldrig live och play spela ut varandra, de har helt olika roller. 

Till skillnad från den franske författaren Michel Houllebecq, som spår att coronaepidemin kommer att påskynda den tekniska utvecklingen som för oss längre ifrån varandra, så tror jag tvärtom att denna pandemi kommer att leda till att det mellanmänskliga mötet blir något alldeles särskilt åtråvärt. Inte bara för att vi längtar efter varandra. Utan mänskliga möten riskerar vi faktiskt att dra på oss livshotande sjukdomar som stroke och depression. 

Samtidigt som ensamheten länge har varit utbredd lever vi även i en tid som präglas av valfrihet, inte minst när det gäller mänskliga relationer och intressen. Men denna pandemi påminner oss om att längtan efter den mänskliga flocken inte alls bara omfattar dem vi valt med omsorg. Vi människor är kanske enklare än vad vår komplicerade tid fått oss att tro. Den magnetiska och välgörande kraft som drar oss till varandra; närvaron av mänskliga kroppar, röster och blickar att spegla oss i, tar inte hänsyn till vilka vi är som individer. Vi behöver alla närhet av kött och blod. Vi behöver känna oss delaktiga och behövda i det mänskliga mötet. Den längtan besegrar all cynism, åtminstone inom mig. Och inga skärmar i världen kan komma i närheten av att tillfredsställa den.

Den gemensamma koncentration som uppstår under en föreställning är läkande

Att teatern däremot har en helt unik möjlighet att uppfylla det behovet har aldrig tidigare under mitt yrkesliv varit så konkret för mig som nu. Teatern är till sin form unik eftersom den skapar mellanmänskliga möten som kan upphäva så väl vår faktiska som vår existentiella ensamhet. Att sitta intill någon man aldrig träffat förut, vars åsikter man inte vet något om, och dela samma berättelse är en djupt demokratisk situation som skapar tillhörighet. Mötet som utspelar sig i teaterrummet bygger på en ömsesidig tillit mellan skådespelarna på scenen och publiken i salongen, det är i den tilliten konsten uppstår. Alla i rummet är behövda. 

För en kväll får vi dela vad det är att vara människa. Det ensamma grubblandet över egna livsvillkor kan på teatern bli till kollektiv kontemplation. Nya impulser stimulerar och rör om våra individuella universum. Vi tillåts känna och tänka tillsammans. Den gemensamma koncentration som uppstår under en föreställning är läkande för både kropp och själ, oavsett om den innebär att vi skrattar, gråter eller bara drömmer. 

Tron på att teater är en rörelse som kan förändra oss, radikalt eller bara en smula, är just nu långt mer kraftfull än en abstrakt tes. Att det är först i mötet med varandra vi blir till som människor är mer påtagligt än någonsin. Teatern är en plats där vi kan få känna oss levande. Och det bästa av allt – den finns till för oss alla, hela den mänskliga flocken. Att behovet av verkliga möten och innehåll bara växer är en tydlig insikt som gör mig extremt hoppfull inför framtiden. Jag vibrerar av längtan efter att få slå upp dörrarna till salongerna igen!

Läs mer:

Jacob Lundström: Den digitala coronateatern kan bli början på en helt ny sorts scenkonst 

Kristina Lindquist: Nej, digital teater är faktiskt inte scenkonst på något enda sätt 

Ledarna för Unga Klara: Vi söker efter sätt att nå publiken när viruset stänger teatrarna 

Emma Bexell: Att säga att digital teater inte är scenkonst är en grov underskattning 

Leif Zern: Med tanke på hur många gånger teatern har dödförklarats är coronaviruset ett blygsamt hot 

Johan Hilton: Det verkliga hotet mot svensk scenkonst kommer inte från digitaliseringen