Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Maria Wolrath Söderberg: Sanningsfundamentalism är inte alltid svaret på vår tids lögner

Rätt väg till sanningen? På lördag anordnas över hela världen ”March för science” – en global rörelse till försvar för vetenskapen.
Rätt väg till sanningen? På lördag anordnas över hela världen ”March för science” – en global rörelse till försvar för vetenskapen. Foto: Yann Song Tang Alamy

Postsanning och alternativa fakta har aktualiserat frågan om sanningens väsen. Men det finns frågor där faktakontroll och tvärsäkerhet inte är tillräckliga. De samhällsutmaningar vi möter i dag är exempel på sådana, skriver Maria Wolrath Söderberg.

När lögn och alternativa fakta breder ut sig är det förståeligt och på många sätt bra att vi efterfrågar mer faktakontroll och större plats för sanningen. Men slår pendeln över för långt mot sanningssökandet kan det få grava konsekvenser för vårt beslutsfattande. Några av våra viktigaste frågor är nämligen inte sanningsfrågor i Aristoteles mening.

Nu nedmonterar Donald Trump den tidigare klimatpolitiken och satsar på kolkraft, med hänvisning till att klimatförändringarna är påhittade. Allt fler personer avstår från att ge sina barn mässlingsvaccin för att de tror på en studie vars resultat tillbakavisats. Människor stänger in sig i sina facebookbubblor och matas med inlägg som bekräftar deras föreställningar om situationen i Rosengård, kolloidalt silver eller gurkmejans hälsobringande verkan. Det är heltokigt och man kan bli positivist för mindre.

Det är precis det som sker i dag: ropen efter sanningen hörs vitt och brett. Konsekvensen blir en ökad polarisering mellan olika tvärsäkerheter utan möjlighet till möte. På den ena sidan alla de som struntar i, underkänner, eller misstänkliggör källor som vi tidigare tagit på allvar. Och på den andra sidan de som hävdar sanningens primat – Sanningen med stort S som den enda kunskapen värd namnet.

Sanningen har stolta och gamla företrädare. Redan Platon drömde om det absoluta vetandet och funderade på hur man kunde nå det. Aristoteles fortsatte att utveckla vetenskapliga metoder för att bokstavligt talat studera allt mellan himmel och jord. Och i detta arbete upptäckte han något viktigt, nämligen att det finns en gräns för vilka frågor vi kan veta säkert om.

Vi kan till exempel ha säker kunskap om summan av vinklarna i en triangel. Aristoteles kallade sådan kunskap ”där det kan vara på ett sätt” för epistême. Detta vetande går ofta att formulera som regler och kan tillämpas på samma sätt, överallt, alltid.

Så finns det frågor som är av mer problematisk natur. Det är frågor som kan ses och förstås på många vis, problem som är beroende av situationen och sådana som gäller framtiden. Dem kallade Aristoteles för ”frågor där det kan vara på flera sätt”. Ett modernt exempel skulle kunna vara hur man ska se på konsumtion – som ett hälsotecken för ett samhälles ekonomi eller som ett hot mot jordens långsiktiga hållbarhet.

Det här är frågor där det kan finnas både fakta, regler och plikter att ta hänsyn till. God kännedom om förutsättningar gör ofta frågorna lättare att hantera, men den som tror att det räcker med fakta, regler och plikter har förmodligen inte förstått problemens komplexa natur. Vi behöver också kunna hantera när regler eller principer krockar med varandra, då situationen skiljer sig från det förväntade eller då det finns motstridiga värden.

De stora samhällsutmaningar vi möter i dag som har att göra med hållbarhet, rättvisa eller demokrati innebär ofta den här typen av frågor. Och det är då vårt omdöme verkligen utmanas. Om vi behandlar den sortens frågor som sanningsfrågor är den säkerhet vi når bara illusorisk. Men det leder också till att omdömet åsidosätts. Det är allvarligt, för när vi handlar utifrån regler och tror att vi inte har några val, så tar vi inte ansvar.

Aristoteles insåg att det är viktigt att se skillnad mellan frågor som vi kan veta säkert om och sådana som vi inte kan veta säkert om och där vi måste använda vårt omdöme. I ”Nikomachiska etiken” beskriver han omdömeskunskapen eller handlingsklokheten fronesis som förmågan att hantera specifika situationer och frågor som inte kan avgöras på förhand och säger att vi då måste använda metoder som passar den här typen av problem. Det är metoder som tar osäkerheten på allvar och som erkänner att det kan finnas flera giltiga perspektiv.

Det är emellertid ett knivigt problem att på ett seriöst vis diskutera, kritiskt granska eller ifrågasätta utsagor eller tankar som inte kan prövas mot fakta, regler eller principer. Platons utgångspunkt var att eftersom det inte går är de här frågorna inte intressanta.

Aristoteles ansåg dem intressanta och gjorde som han brukade och på det vis som karaktäriserar vetenskapen: han samlade empiri. Han konstaterade att det trots allt verkade finnas många människor med gott omdöme. Hur gjorde de? Han kunde ju inte titta rätt in i hjärnan på dem, utan utförde i stället vad man skulle kunna kalla västvärldens första kända språksociologiska studie. Han samlade mängder av exempel på hur personer, som av omvärlden hade betraktats som särskilt kloka, hade resonerat inför svåra mångfacetterade problem. I det materialet kunde han urskilja vissa mönster, vissa återkommande resonemangssätt som tycktes inge förtroende. Han kallade dem topos (eller egentligen topoi med grekisk pluraländelse). Begreppet topos, som betyder plats på grekiska, användes redan tidigare för att beskriva återkommande synsätt, värden eller uttryckssätt och var också kopplat till den förskriftliga minneskonsten där man skapade virtuella landskap eller rumsliga minnen och så att säga lagrade sin kunskap på olika platser.

Det Aristoteles gjorde var att han formulerade en toposlära. Den finns i ”Topiken”, som handlar om de mer generella etiska frågorna, och i ”Retoriken”, som hanterar de praktiska etiska och politiska frågorna. Aristoteles fångar här resonemangssätt som har en god meritlista och diskuterar hur man kan återanvända dem på nya frågor. Han samlar återkommande fokus, värden, synsätt, slutledningsformer och tankefigurer så som metaforer, analogier, narrativ och motsättningar. Han sorterar dem, beskriver dem, ofta i form av ett modellargument eller ett exempel, och resonerar om hur och när de kan återbrukas i nya sammanhang och vilka problem man då bör vara uppmärksam på.

En utgångspunkt för Aristoteles är att när det gäller frågor där det kan vara på flera sätt, och som inte är av sanningsnatur, behöver vi kunna urskilja alternativ och kunna tänka mer än en tanke samtidigt. Bakom detta ligger ett antagande om att tänkandet i omdömesfrågor är en sorts intern överläggning, en argumentation eller förhandling mellan olika perspektiv eller topos. Den kan vara slarvig och omedveten, men den kan också vara samvetsgrann, kvalificerad och medveten.

Jag menar att frågor om exempelvis hållbarhet och demokrati inte kan reduceras till sanningsfrågor, utan är frågor som kräver flera perspektiv, argumentation och kritik.

Poängen med toposläran är att vi genom att tänka topiskt kan lära oss att liksom se, problematisera och förhålla oss ansvarstagande till vårt eget tänkande. Det är lika viktigt för forskaren som på så vis kan bli medveten exempelvis om hur hen tolkar sitt material utifrån en dikotomi som gör det svårt att se sådant som inte passar in i motsättningen, som för den som kan upptäcka hur hen legitimerar sin Thailandsresa utifrån en kompensatorisk idé: ”Jag har ju åkt kollektivt och källsorterat hela året, så jag kan unna mig det.”

Det här är enligt Aristoteles något vi behöver träna oss i. Man kan inte vara klok på kammaren, säger han, utan vi är kloka först när vi handlar klokt. Därför måste vi öva så att det blir en vana. Omdömet är en muskel som behöver arbeta för att fungera väl.

Att kunna perspektivera, argumentera kring och kritiskt granska frågor som inte är sanningsfrågor är en central och underartikulerad dimension i kritiskt tänkande. Om den tränas behöver vi inte välja mellan tjurskallig sanningsfundamentalism eller totalrelativistisk förnekelse av verkligheten. Att flera tolkningar är möjliga innebär nämligen inte att alla är bra. Det är fullt möjligt att diskutera en utsagas kvalitet även om det saknas en yttre måttstock eller entydiga fakta.

Detta är inte samma sak som konstruktivism eller nihilism. Att likställa perspektivtänkande med löst tyckande och associera det med kunskapsförnekelse som nu händer i det offentliga samtalet missar målet. Så låt mig vara mycket tydlig: Sanningen är viktig och den bör vi söka. Det finns tendenser där faktakunskap nedvärderats i relation till andra förmågor och ibland har det tvivelsutan gått till överdrift. Poängen här är att ropen på sanning skymmer det faktum att den inte ensam räcker. Tvärtom är den ofullkomlig när vi ska svara på vissa frågor som är centrala för mänskligheten.

Aristoteles hade och har kritiker som menar att hans uppdelning är falsk. Dessa kritiker menar att all kunskap är topisk i viss utsträckning och att uppdelningen kan lura oss att till auktoritetstroende där vi borde öva omdöme. Det kan stämma, det är alltid klokt att vara medveten om att även vetenskapen i någon mening är beroende av exempelvis vårt mänskliga seende och vårt språk. Men det förtar inte den grundläggande poängen om att alla frågor inte är sanningsfrågor.

Jag menar att frågor om exempelvis hållbarhet och demokrati inte kan reduceras till sanningsfrågor, utan är frågor som kräver flera perspektiv, argumentation och kritik. Här finns det klara målkonflikter och baksidor som måste hanteras både av individen och i det kollektiva offentliga samtalet. Genom omdömesgilla resonemang kan vi faktiskt nå goda lösningar, vilket på sikt ökar förutsättningarna för att både behålla demokratin och överleva på jorden.

Maria Wolrath Söderberg 

fil dr i retorik och utkommer inom kort med en bok om Aristoteles.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.