Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-22 03:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/marit-kapla-later-hela-byn-komma-till-tals/

Kultur

Marit Kapla låter hela byn komma till tals

Marit Kapla. Foto: Jonas Eng

I byn Osebol i Värmland bor ett fyrtiotal vuxna personer. Marit Kapla har intervjuat dem alla. Av svaren har hon skapat en 800-sidig poetisk intervjubok med vittnesmål från den ena sidan av ett delat Sverige.

Rätta artikel

I romanen ”Någon annanstans i Sverige” från 2007 skriver Hans Gunnarsson att man ofta pratar om att bygden saknar mycket av det som staden har att erbjuda. Mer sällan hör man någon prata om det omvända, som är lika sant, att staden saknar mycket av det som bygden har att erbjuda. ”Bygden tar vid där staden slutar. Men det är också dess början.”

Den blindheten, och den växelverkan, skildras i Marit Kaplas debutbok ”Osebol”, om en by vid Klarälven mellan Torsby och Malung. Sedan 1950-talet har många flyttat därifrån: det är fler människor mantalsskrivna i Marit Kaplas bostadsrättsförening i Göteborg än i hela Osebol. Fabriker har lagts ner, affären slagit igen, slalombacken är igenväxt och bron över älven har stängts för trafik.

– Samhället planterar en bild hos människor att ens skyldighet är att flytta dit jobben finns, och att man är dum i huvudet om man inte gör det. Att man får skylla sig själv. Men det finns hus i byn där familjer bott i rakt nedstigande led i 200 år. Om en familj bott 200 år i samma hus så är det inget man bara kastar över bord, människor funkar inte så. Den synen upprör mig: att man bara ska titta framåt, vara rationell, inte får längta hem. Hemlängtan och melankoli är ”låga känslor”. Så jag fick en fördjupad förståelse av det när jag skrev boken. 

Hon är själv uppvuxen i Osebol, men som ung ville hon flytta därifrån. Gränsen för att få inackorderingsbidrag var 39 kilometer, så hon flyttade till Torsby som låg 40 kilometer bort. 

Boken består av intervjuer med 42 personer, så gott som alla vuxna som bor i byn. De är undersköterskor, grävmaskinister, kyrkvärdar och gamla flottare i ett körverk av livsöden. Det är avfolkning och glesbygdsproblematik. Men också om ett liv som pågår men sällan skildras. Boken kan med fördel ställas i hyllan mellan andra moderna bygdeskildringar som Mats Jonsson ”Nya Norrland” och David Väyrynens ”Marken”.

– Jag känner mig besläktad med Väyrynen och Jonsson i viljan att skildra en plats som inte är så ofta skildrad. Det är även tydligt att många flyttar dit, de ser värde i att ha hus där, det finns en rörelse aktivt bort från stadsområdena där man inte kommer undan staden. 

Hon sitter framåtlutad med armbågen på bordet, knogarna mot pannan. Vi har tagit oss till kaféet vid Norrtull förbi Sveavägens motordån och uppvirvlade grusdamm.

– Även folk från Stockholm pratar om varför livet i staden är tvunget att vara ideal. Det kan vara skitjobbigt att bo i stan. 

Samhället planterar en bild hos människor att ens skyldighet är att flytta dit jobben finns, och att man är dum i huvudet om man inte gör det.

Det speciella med ”Osebol” är hur den är skriven. Den är utformad i monologer som fått en poetisk språkbehandling med radbrytningar från lyriken. Kapla nämner inspiration från Edgar Lee Masters ”Spoon river anthology”, en diktsamling med röster från de döda, där de som talar är de begravda på en gravkulle, och att hon i efterhand upptäckte poeten Charles Reznikoff som skrivit poesi baserad på domstolsförhör och utredningsprotokoll. Men för ”Osebol” var det författaren och översättaren Erik Andersson som hörde hur de intervjuades svar hade en klang och kunde brytas ner på vers.

Även om raderna är brutna för att få poetisk rytm så finns redan i dialekten, språkbruket och satsmelodin ett slags medfödd lyrik. När Annika Axelsson i boken beskriver ett rådjur så är det så här: ”Ett år hade vi en bock, han hade en krona så fin. Vi såg hela tiden som han började få dem.”

– Ett av stora glädjeämnena för mig var just att återvända till dialekten. Om man är uppväxt med och omgiven av dialekt och sen är borta från den i flera decennier så är det underbart att komma hem till själva språket. I Klarälvdalsdialekten finns en humor som inte går att uttrycka på annat sätt: så som saker sägs i boken är enda sättet det går att säga på. 

Ett genomgående tema är berättelser om hur det var bättre förr, när bygden var mer levande. Ändå känns boken sällan nostalgisk, snarare sorgsen över nuet och framtiden.

– Om man är 70–80 år och har bott där hela livet och sett invånarantalet decimeras kraftigt så präglar det en så klart. Jag fick under arbetet parera en känsla av sorg, som kom både från mig och från den som intervjuades. Samtidigt måste man se verkligheten i vitögat, som en person i boken påpekar. Som att det ett år bara föddes fyra barn i hela norra Värmland: ”Då förstår en ju hur utvecklingen ska gå. En ser ju fakta.” 

”Osebol” är ett omfattande verk på 800 sidor. Kapla berättar att det är så som förebilderna Svetlana Aleksijevitj, som hon skrivit sin B-uppsats om, och Studs Terkel, som skrev polyfon vittneslitteratur om människor i Chicago, sagt att konsten är att kassera, att inte använda alla intervjuer man gjort. Det var aldrig något alternativ för Kapla, som hållit på med projektet i tre och ett halvt år.

”Min prepperinstinkt väcktes under arbetet med boken”, säger Marit Kapla. Foto: Jonas Eng

– Alla är med, det bestämde också formen för boken. Det skulle kännas konstigt annars, alla tillför ju något till helhetsbilden. Första gången jag läste igenom hela boken kändes det fantastiskt – alla berättelser lades ovanpå varandra som transparenta blad och man såg hela bilden i ett slags djupseende. Det händer något när många röster får prata utifrån något gemensamt, alla förskjuter berättelsen på sitt sätt, det blir inte strömlinjeformat. 

”De lägger ner allting men flyktingar går det att ha hur mycket som helst, det finns det pengar till” säger en person i boken. En annan menar att ”muslimer går inte ihop med kristna”. Hur förhåller man sig som författare till det? 

– Det är orimligt att en person känner samma som 41 andra, alla måste få uttrycka sig och man måste göra rättvisa åt det folk säger, på ett nyanserat sätt. Det vore förljuget att göra på annat sätt. Alla har fått läsa sina texter och haft synpunkter. Det har känts viktigt få ett brett spektrum av åsikter så som de har berättats för mig. 

Ett förhållandevis nytt inslag i moderna glesbygdsskildringar – som i ”Nya Norrland” eller som i Camilla Grebes roman ”Husdjuret” – är de asylboende som har utlokaliserats till landsbygden. Befolkningsökningen ger en infrastrukturell förstärkning: butiker kan hålla öppet, busslinjer fortsätter gå. ”Det är mindre med barn, så vår överlevnad nu det är asylboendet på Värmlandsporten”, säger en kvinna i ”Osebol”.

– Asylboendet blev ett sätt för restaurangen att hålla öppet. När jag började åka till Osebol igen kunde jag äta lunch på Värmlandsporten. Men sedan asylboendet stängde så är också restaurangen stängd. Det finns en nykter syn på det i boken, att asylsökande som får uppehållstillstånd måste få jobb och det är väldigt svårt med jobb i norra Värmland. Det är väl slutsatsen man dragit på andra platser i Sverige också.

Som på alla mindre orter är man i stor utsträckning ansvarig för sin egen överlevnad. Flera jobbar med olika yrken, och församlingar och fotbollslag har slagits ihop i stora enheter för hela norra Värmland. Nordvärmlands FF driver till exempel lanthandeln i bygden sedan 2010; till och med butiker måste drivas ideellt för att finnas. 

– Man är utlämnad åt elementen här. När det är kallt blir det ett påtagligt problem, man kan inte lita på någon hyresvärds värmesystem, och bilen måste fungera. Så man hjälper varandra med rätt mycket, som skottning och så.

– Det är en annan lärdom jag har dragit av att skriva boken: Min prepperinstinkt har väckts, jag tycker själv att jag är en loser som bor i en stad och är helt beroende av elektricitet. Det smartaste hade varit att bo i Osebol nära odlingsbar mark, i ett hus med fungerande vedspis. Men jag vet inte om jag kan lära om nu.