Märta Söderberg – offret ingen ville befatta sig med

(KORT NOT OM BREVET: Detta brev skrevs av Hjalmar Söderbergs dotter Dora Carlsten (1899-1990) till familjens hushållerska Elisabeth ”Lisa” Andersson (1876-1974). Lisa Andersson överlämnade det till Söderbergforskaren Sten Rein och Sten Reins änka Ann Sofi till författaren Per Wästberg, som i sin tur gav det till Söderbergs biograf Bure Holmbäck. Det påträffades nu i Holmbäcks kvarlåtenskap av Söderbergsällskapets före detta ordförande Nils O Sjöstrand.)

Stockholm, Djurgården, den 28 juni 1920

Kära lilla Lisa!

(…)

Mamma är kvar på St. Eriks sjukhus. Jag har varit där ett par gånger, bl.a. midsommarafton då jag hade köpt med mig blommor, en flaska eau de cologne, ty hon påstår att där är så dålig luft, samt film- och teatertidningar, men hon var så himla arg och skällde ut mig till den grad för att jag inte kan och vill ta’ henne därifrån. Hon skriker och tjuter och väsnas varenda gång jag är där, (tant Emma har också varit med) fast jag verkligen är vänlig mot henne och försöker tala lugnt och föreställa henne, att om hon är lugn där ett par månader och verkligen visar både mig och sköterskorna att hon kan vara lugn o som andra så skall vi försöka och om hon inte gör skulder i oändlighet osv men hon säjer bara ta’ mig härifrån och jag måste ha bad, massage mm. En människa som inte kan resonnera om utgifter och inkomster utan bara säjer ’jag måste ha’ är varken sinnessjuk eller ’nervös’, för hon är idiot. När det gäller sin kropp, pengar och en del andra saker, som brist på skamkänsla mm är hon idiot, har alltid varit och kommer alltid att bli, men sinnessjuk är hon inte.

(…)

Att jag har det ljuvligt här behöver jag väl inte tala om!  Hälsa Tant Sofi o Farbror. Hälsn till Er alla. Din Dora.

En ung kvinna besöker sin mor på sjukhus. Det är midsommarafton 1920, en lycklig tid i den unga kvinnans liv: hon tar sina första steg som etablerad skådespelare, har ett avslappnat semesterengagemang på Skansens Friluftsteater, bor över sommaren hos välbärgade familjevänner ute på Djurgården. 

Besöket hos modern är att stiga ner i en annan värld. De har inte bott tillsammans sedan den där hösten elva år tidigare när mamman första gången togs in på mentalsjukhus. Sedan dess har hon farit runt på olika vårdanstalter, dykt upp i hemmet ibland, en ständig källa till oro, irritation och dåligt samvete, allt på en gång: nu är hon inskriven på det som dottern vill tänka på som ”S:t Eriks sjukhus”, men som i verkligheten bär det skoningslöst sakliga namnet Sinnessjukhuset, Fleminggatan 22. Förhållandena är snuskiga, vidriga, outhärdliga för vem som helst, särskilt för den forna överklassflicka som modern är. 

När den unga kvinnan skriver om besöket till hushållerskan Lisa Andersson – samma kvinna som skött hemmet sedan modern försvann – hör man, i hennes röst, hela situationens omöjlighet. Där kommer hon med sitt ljus, där möts hon av detta skoningslösa mörker. Hon som tagit med sig parfym för att mamma klagar på att det luktar så illa på sjukhuset, hon som har tagit med sig film- och teatertidningar... Och så möts hon av en förtvivlad människa som inte vill höra om att hon ska få spela Ofelia mot Lars Hansson Hamlet, som bara ställer krav som dottern inte har någon möjlighet att uppfylla, som låter all sin ilska, all sin smärta och vanmakt gå ut över en tjugoåring. 

Säkert finns frågan i hennes huvud någonstans när hon i brevet kastar tillbaka all den vrede modern riktat mot henne. Om hon inte är sinnessjuk, varför är hon på sinnessjukhus? Men det vi hör i hennes röst är frustrationen över detta omöjliga: ta bort det här, det är inte mitt fel.

Det är en skakande scen även om man inte har en aning om vilka de inblandade personerna är. Men anledningen att det nyupptäckta brev som innehåller scenen är så anmärkningsvärt är att det skrivs av Dora, dotter till Hjalmar Söderberg, och att modern som ligger på sjukhuset är Söderbergs frånskilda hustru Märta. Det har blivit liggande ouppmärksammat hos Söderbergforskarna, för historien det hänvisade till ansågs inte särskilt viktig, bara som en beklaglig episod i marginalen av en stor författares liv, den sorgliga historien om hans oregerliga fru som till sist måste låsas in på mentalsjukhus.

Annat är det nu. Sedan Johan Cullberg och Björn Sahlin 2014 publicerade en bok där de avslöjade att Märta förklarades sinnessjuk på minst sagt tveksamma grunder har frågan dominerat det mesta som sagts och skrivits om Hjalmar Söderberg. 

Sedan jag förra hösten publicerade min biografi om honom har jag fått uppleva i vilken grad historien har ställt sig i vägen för bilden av Söderberg. Jag mötte forna fans som vägrade läsa honom längre. Jag stötte på kritiker som menade att behandlingen av Märta måste vara utgångspunkten från vilken Söderbergs författarskap numera måste bedömas. Av den försynte melankolikern Söderberg, den fine kvinnoskildraren och avslöjaren av samhälleliga orättvisor, hade det blivit ytterligare en oscariansk gris, författaren som låste in sin fru på hispan bara för att bli av med henne.

Den bilden fick effekt, därför att det var en pendel som slog om. När det gällde August Strindberg, som behandlade Siri von Essen betydligt mer brutalt än Söderberg sin hustru, var det ingen som blev överraskad av några avslöjanden – Strindberg hade själv alltid braverat med sitt översittaraktiga beteende mot människor som kom i hans väg. 

Vad gällde Söderberg fanns däremot länge ett tyst samförstånd att om att inte göra någon större affär av historien om Märta. Inte minst för att alla inblandade var ense om att det som skedde med henne var till det bästa. Läkarna som förklarade henne sinnessjuk var kultiverade män som säkert ansåg att de gjorde litteraturen en tjänst när de såg till att en stor författare blev av med sin besvärliga fru. Hennes egen familj tyckte att det var bäst som skedde. Ingen var intresserad av att lyfta ett finger för att hjälpa Märta Söderberg. Det var en stor del av hennes tragedi.

Hur kunde det komma sig? När jag läser Doras brev slås jag av samma sak som slog mig om och om igen medan jag försökte formulera historien för mig: vilken lång och komplicerad process den är, hur omöjligt det är att reducera den till enkla formler. Det är en historia om hur en kvinna offras i ett patriarkalt samhälle. Det är också ett betydligt mer invecklat drama om människor som sitter fast i sin tids omständigheter – inhumana skilsmässolagar som fjättrar dem i ett kärlekslöst konvenansäktenskap, ekonomiska förhållanden som gör dem beroende av varandra, kulturella normer som gör att de växer upp utan praktiska färdigheter vi i dag tar för givna. 

Överklassflickan Märta var sällsynt illa lämpad för livet. Hon var uppfostrad till privilegier, men hade aldrig fått lära sig att de privilegierna var beroende av andra människors godtycke. Hon drabbades av kronisk ledgångsreumatism, på den tiden obotlig och enormt kostnadskrävande (det är vad hänvisningarna i Doras brev om ”bad, massage mm” handlar om). De enda som hade kunnat hjälpa henne var hennes materiellt rika, men emotionellt utfattiga familj som istället gav sitt entusiastiska samtycke när hon förklarades sinnessjuk (samtidigt som de var ytterst negativt inställda till Söderberg; det stämmer alltså inte att det bara var hans allierade som låg bakom att hon stoppades in på sjukhus.)

Det som är svårt att komma ifrån är att de bevarade omdömena, sedan långt innan den tid hon placerades på mentalsjukhus, låter ungefär som Doras: Märta Söderberg var inte sinnessjuk, men hon var ”idiot”, i bemärkelsen en besvärlig jävla människa. Under den uppslitande skilsmässoprocessen förföljde hon Söderberg på gator och torg – stalkning, skulle det kallas i dag – och hotade att döda parets barn. Att dessa barn for illa i hennes vård var den allmänt omfattade uppfattningen (att Hjalmar, med vår tids sätt att se, var en precis lika olämplig far utan att någon skulle komma på tanken att spärra in honom på mentalsjukhus tillhör naturligtvis situationens grundläggande orättvisa). 

Visst är det hjälplöshet. Visst är det underläge. Men det går att förstå att människor reagerade som Dora när de konfronterades med uttrycken för denna hjälplöshet. Att säga att Märtas egen person, hennes egna val, inte spelade någon roll i skeendet, det är att säga i efterhand att hon verkligen var sinnessjuk. Det är att inte hålla henne ansvarig för sina handlingar.

Hjalmar Söderbergs uppträdande går också att nyansera. Han försökte i många år få till stånd en skilsmässa i samförstånd och var, till att börja med, villig att underhålla Märta och barnen i en gemensam lägenhet. Konflikterna med henne gjorde honom uppenbart livrädd – så till den grad att han flydde landet hals över huvud för att leva i medellöshet i Köpenhamn (det var sedan han flytt fältet förläggarhustrun Lisen Bonnier grep in och såg till att Märta skrevs in på mentalsjukhus).

Senare hamnar han i de dåtida omständigheternas infernaliska rävsax, när han får en dotter med sin nya kvinna Emilie och flickan, som utomäktenskaplig, måste förvaras på barnhem för att rädda Emilies ställning. Enda sättet dottern kan komma hem är att föräldrarna kan gifta sig, enda sättet de kan gifta sig är att Söderberg får skilsmässa, och enda sättet han kan få skilsmässa är att Märta förklaras vansinnig.

Det är väl vad det nyupptäckta brevet visar: hur svår verkligheten är att dra enkla slutsatser om. Kan man förstå att kvinnan som ligger på sinnessjukhuset på Fleminggatan, är en förtvivlad och oresonabel människa? Det kan man. Och kan man förstå att hennes dotter, som hon låter all denna förtvivlan gå ut över, reagerar med oförståelse? Det kan man också. Men det man kanske mest tänker på är mannen som inte är där, mannen som vid det laget sitter i Köpenhamn med sin nya hustru, mannen som har lämnat hela denna värld bakom sig.

Dora, Lisa, Märta är tre av alla de kvinnor som tog hand om Hjalmar Söderberg, som skyddade honom och städade upp efter honom och intrigerade mot varandra i komplicerade politiska mönster. Den skärande ironin är att Dora, bara något år efter att detta brev skrevs, skulle bli osams med dess adressat, hushållerskan Lisa. 

I den officiella versionen skulle Dora ge Lisa en stor del av skulden för att hennes stackars mor hamnat på mentalsjukhus. Hennes stackars mor som, hävdade Dora i intervjuer, alltid hade burit sitt oförskyllda lidande med änglalikt tålamod (säkert en annan anledning till att ingen velat uppmärksamma detta brev: det rubbar den officiella familjelegenden). Den enda som Dora aldrig kunde förmå sig att klandra för hela sin tragiska familjehistoria var fadern, Hjalmar Söderberg, så upphöjd och så sårbar samtidigt där han sitter borta i landet i fjärran. Dora lyckades alltid övertyga sig om att fadern inte haft någonting att göra med att modern hamnat på mentalsjukhus – det var det andra som gjorde, utan hans vetskap!

Det är den uppfattningen som nu slår om. Den som tidigare, till varje pris, skulle friskrivas från skuld ska i dag, till varje pris, förklaras skyldig. Det är begripligt, men är det rättvist?

Rimligare att fråga sig är hur historien med Märta ger en ny belysning åt Söderbergs författarskap. Han var ju den som en gång, i Martin Bircks ungdom, öppnade mångas ögon för kvinnans lott i det oscarianska samhället – ”Vad göra vi med vårt liv, vi män, och vad göra vid med deras?”. I ”Gertrud” framställde han en kvinna som, med Ellen Keys gillande ord, personifierade ”huru den nya kvinnan vill älska och huru hon vill bli älskad”. Men att hans entusiasm för kvinnans frigörelse hade sina tydliga gränser, det var uppenbart redan för hans samtid.

Närmaste vännen Bo Bergman formulerade hans syn på det andra könet: ”I denna realists romantiska ögon förblir hon först och sist kärleksvarelse”. Hennes frigörelse skulle vara erotisk och komma honom, den försynte, till godo. Någon vivör var han inte, även om han säkert skulle vilja vara.

Och när förhållandet till kvinnan inte handlade om kärlek längre? I Den allvarsamma leken försökte Hjalmar Söderberg skildra sitt äktenskap. Där är Arvid Stjärnbloms hustru Dagmar skildrad som en besynnerlig dubbelnatur – en stabil människa och duktig husfru, när Arvid vill skilja sig, förvandlas till uppriven hysterika som hotar att ta livet av sig själv och barnen.

I ”Mordets praktik”, sin roman om Hjalmar Söderberg, låter Kerstin Ekman sin huvudperson Pontus Revinge läsa romanen och reflektera över diskrepansen. ”Jag har hört skvaller om Söderbergs fru, att hon är sinnesrubbad och rusar ut på gatorna oklädd. I romanen antyds det att huvudpersonens fru till slut blir honom outhärdlig men hon behandlas med reverens.” Den beundrande Revinge sätter det i samband med Söderbergs stil, med dess förmåga att förändra, att förädla – ”Ingenting blir egentligen trivialt eller smutsigt när han beskriver det. Han lyfter det en bit över marken”.

Vad är det Kerstin Ekman nosar sig till? Det är att det fanns sådant som inte rymdes i Hjalmar Söderbergs sjungande, polerade språk. Vad detta något var får vi en aning om när vi läser hans dotters brev från besöket på sinnessjukhuset på Fleminggatan. Det triviala, det smutsiga, den inspärrade kvinnans fula lidande, hans egen roll i den saken – det var någonting han, vars litteratur annars låg så nära hans liv, aldrig kunde befatta sig med. Ytterligare ett skäl till att Den allvarsamma leken blev hans sista stora skönlitterära verk. Det var det pris han fick betala. Det var långt, långt ifrån så högt som det pris Märta fick betala; men ett pris var det ändå.