Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-08-10 05:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/marten-blomkvist-alan-parker-vagrade-gora-smaputtriga-engelska-filmer/

Film

Mårten Blomkvist: Alan Parker vägrade göra småputtriga engelska filmer

Alan Parker 1944–2020.
Alan Parker 1944–2020. Foto: Jeff Morgan/Alamy Stock Photo

Den engelske filmregissören Alan Parker gick sina egna vägar. DN:s Mårten Blomkvist ser tillbaka på ett rastlöst showbusinessproffs.

Alan Parker har avlidit. Han blev 76 år, född 1944 i Islington, London.

Så han var engelsman. Fast när det kom till film skulle man kunna karakterisera honom som motvilligt engelsk.

Han ville inte göra puttriga, typiskt engelska komedier, eller tjusiga sordinerade filmatiseringar av klassiker. Han avskydde, sa han, syftande på kvinnan som var specialist på ultrabrittiska blommiga tyger, ”the Laura Ashley school of filmmaking”: ”filmer ur Laura Ashley-skolan”.

Det blev annorlunda från början. Den första långfilmen har förblivit en av hans mest kända: ”Bugsy Malone” (1976). En så egen debut: en musikal där barn spelar gangsters i New York 1929. Man mejar ner varandra med kulsprutor som skjuter grädde. Polis såväl som bovar kör trampbil. Jodie Foster, som samma år medverkade i ”Taxi driver”, var femme fatale.

Jodie Foster som femme fatale i ”Bugsy Malone” 1976.
Jodie Foster som femme fatale i ”Bugsy Malone” 1976. Foto: Moviestore Collection Ltd / Alamy Stock Photo

 

Det var en knasig idé som fungerade utmärkt. ”Bugsy Malone” blev älskad. Och Parker kastade sig över något helt annat: ”Midnight express” (1978) blev också en av 1970-talets mest omtalade filmer. Oliver Stone skrev manus efter Billy Hayes bok om sin flykt från ett turkiskt fängelse, där han hamnat efter ett amatörmässigt knarksmugglingsförsök.

Det var en nagelbitare, med ett porträtt av ett turkiskt fängelse som helvetets förgård. Och av knarksmugglaren som närmast hjälte, påpekades från Turkiet, där man blev ganska skärrad över vad denna kioskvältare – för det blev den – skulle göra med turistströmmen.

Parker var tidigt ute i den föryngring av den brittiska filmen som blev en typisk 1980-talstrend. Neil Jordan, Peter Greenaway och Julien Temple var andra som likt Alan Parker ville börja om från noll, mer eller mindre.

Det gick bra ett tag. ”Britterna kommer!” hojtade producenten David Puttnam vid Oscarsgalan där ”Triumfens ögonblick” (1981) tog fyra stayetter. Puttnam hade också tidigt samarbetat med Parker.

Alan Parker kunde dock svårligen passas in i någon brittisk filmvåg. Han var sin egen man. Han gjorde musikalen ”Fame” (1980), om ungdomar i en sång, dans, och teater-skola i New York. Han gjorde en nästan experimentell film utifrån Pink Floyds album ”The wall” (1982), han gjorde ”Mississippi brinner” (1988), med Gene Hackman, Willem Dafoe och Frances McDormand – bland andra – som handlade om försöken att utreda morden på några unga människorättsaktivister i Mississippi på 1960-talet.

Ur ”The commitments” (1991). Bronagh Gallagher, Angeline Ball och Maria Doyle.
Ur ”The commitments” (1991). Bronagh Gallagher, Angeline Ball och Maria Doyle. Foto: United Archives GmbH / Alamy Stock Photo

Han tycks aldrig ha velat sätta sig till rätta, gå vidare i en speciell genre och bli mästare där. Plötsligt kom en ”Angel heart” (1987), med Mickey Rourke som privatdetektiv som på uppdrag från en mystisk och demonisk Robert De Niro hamnar i New Orleans och möjligen voodookretsar. Se den på egen risk, den är, diplomatiskt uttryckt, inte för alla.

Det närmaste Parker kom att göra något med brittisk smak var nog charmiga ”The Commitments” (1991), efter en roman av Roddy Doyle om unga irländare som startar sitt drömband.

Som Alan Parker hoppade från genre till genre förblev han lite undflyende, inte ett namn som alla genast kunde placera. När jag ser tillbaka på hans filmografi blev jag förvånad över hur många bra och minnesvärda filmer han faktiskt gjorde. Han blev på ett diskret sätt en mycket framgångsrik regissör. Han nominerades till två Oscar, vann ingen, men musiken från Parker-filmer både nominerades och vann flera gånger. Irene Cara från ”Fame” och Andrew Strong från ”The Commitments” fick egna musikerkarriärer.

Det var om regissör-producentduon Ivory-Merchant som Alan Parker sa det där om Laura Ashley. De var inte glada, de blev aldrig av med etiketten.

Många andra tyckte att Parker prickat in dem perfekt. Då slog han ifrån sig: asch, det var inte han som kommit på det där kvicka, det var en ljudtekniker han jobbat med. Parker ville inte sno åt sig äran. Där avslöjade sig väl ändå engelsmannen i showbusinessproffset Alan Parker.

Ämnen i artikeln

Film

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt