Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 05:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/marten-blomkvist-albert-finney-utstralade-brittisk-tradition/

Kultur

Mårten Blomkvist: Albert Finney utstrålade brittisk tradition

Albert Finney har gått bort, 82 år gammal. Foto: William Conran

Det kändes bra att återse Albert Finney när han dök upp som skogvaktare och familjen Bonds gamla trotjänare i slutet av James Bond-filmen ”Skyfall” 2012. Han hette Kincade, bar cardigan och hade ett bamsigt hagelgevär i nypan.

Mårten Blomkvist
Rätta artikel

Med hjälp av den då 76-årige Finney återknöt regissören Sam Mendes Bond till den brittiska filmens 1960-tal, en storhetsperiod i vilken både Bondfilmerna och Albert Finney var essentiella inslag.

Läs mer: Skådespelaren Albert Finney är död 

Den första Bondfilmen, ”Agent 007...med rätt att döda”, kom 1962. Finney var lite tidigare. Han filmdebuterade 1960. Det året hade han först en liten roll i ”Glädjespridaren” och sedan, bara ett par månader därefter, var det premiär för filmen som gjorde honom till stjärna, ”Lördagskväll och söndagsmorgon”. Albert Finney lärde sig att sköta en svarv för rollen som fabriksarbetaren Arthur som sliter i veckorna och festar på puben i helgen. Han är en uppkäftig typ som inte tänker bli fast i denna tråkiga tillvaro – men så gör han en flicka med barn. Så klart. Någon blev alltid med barn i dessa tidiga vardagsrealistiska brittiska filmer, som snabbt fick beteckningen ”diskbänksrealism”.

Tillsammans med bland andra Richard Burton och Alan Bates var Finney en av de ”arga unga män” som vid den tiden blev ett begrepp. De var utpräglat brittiska produkter, förankrade i en brittisk verklighet, i filmer byggda på pjäser och romaner av brittiska författare som Alan Sillitoe - som skrev ”Lördagskväll...” - John Osborne, och Keith Waterhouse och Willie Hall. 1963 visade Finney världen att både han och smarta unga brittiska filmrebeller kunde göra något helt annat än svartvit realism. Då kom ”Tom Jones!”, en vacker färgfilm baserad på Henry Fieldings 1700-talsroman en ung odåga och förförare. Scenen där han och Joyce Redman förför varandra med blickar och lustfyllt ätande vid ett middagsbord är självklar på alla listor över ”Minnesvärda måltider på film”. Finney fick den första av sina fem Oscarnomineringar, av vilka ingen ledde till att han fick stiga fram och faktiskt ta emot statyetten.

Med ”Tom Jones!” visade Finney sin förmåga att göra en sorts frodigt teatraliska roller. Han var färgstark och bra som gnidaren Scrooge i en musikalversion av Charles Dickens ”A Christmas Carol”, ”En spökhistoria” (1970) och som privatdetektiven Hercule Poirot i ”Mordet på Orientexpressen” (1974). Ser man tillbaka på hans karriär slås man av att han var bra på att kapa åt sig godbitar till roller: den åldrande självupptagna stjärnan i ”Påklädaren” (1983) och den spritindränkta konsuln i en gudsförgäten del av Mexiko i ”Under vulkanen”, till exempel. Han gjorde dem båda heder.

Under 1990-talet började yngre amerikanska regissörer använda Finney i roller som krävde personlighet, men ändå var mer nedtonade. Han gjorde en gangster för bröderna Coen i ”Miller's Crossing” 1990 och Julia Roberts chef på advokatkontoret i Steven Soderberghs ”Erin Brockovich” 2000. För Tim Burton fick Finney åter dra på, i rollen som lögnaktig far i ”Big Fish” (2003).

Någon roll måste bli den sista. Kincade var inte så dum. En handfast man med kraftfull framtoning och utstrålning av brittisk tradition. Ja, det var Albert Finney.