Det var, milt sagt, en ojämn debatt. När moderatveteranen och förre Sveriges Radio-vd:n Mats Svegfors mötte Moderata ungdomsförbundet i Stockholms andre vice ordförande Oliver Rykatkin i P1 Morgon på tisdagen var det en erfarenhets- och kunskapsmässig avgrund mellan dem. Man måste till och med förlåta Mats Svegfors för att han vid flera tillfällen inte kunde hålla sig för skratt, när Rykatkin försökte få ihop sitt resonemang. Bland annat hävdade MUF-politikern att företag som får statligt stöd ”aldrig kan vara fria”. I stället talade han sig varm för ”helt fria medier”, som Svenska Dagbladet, varpå den gamle SvD-chefredaktören Svegfors försynt tillade att tidningen inte existerat i dag utan det statliga presstödet. Då växlade Rykatkin över till att tala om hur Sveriges Television med sitt utbud ”utsatt svenska barn för förtryck”. 

I sin förvirring visade den dock tydligt att M-beslutet i Stockholms län om nedläggningen av SVT, Sveriges Radio och Utbildningsradion, inte ska ges för stor politisk tyngd. Det kuppades mer eller mindre igenom från MUF-håll, med 109 röster mot 77, och det saknar stöd i partiet på riksnivå. Frågan är politiskt död från början, vilket är något alla seriösa politiker, oavsett parti, förstår.

Public service är nämligen populärt. Det finns inget folkligt uppror eller missnöje mot SVT, SR och UR, även om det regelbundet blåser upp enskilda och ibland motiverade stormar. Den som tror det har tillbringat för mycket tid i särskilda bubblor på Twitter, i fejkspottande Facebookgrupper eller på konspiratoriskt lagda skräpsajter och förväxlat detta med allmänhetens uppfattning.

Därför har alla partier i de public service-kommittéer som genom åren utrett frågan med självklarhet ställt sig bakom själva grundidén med public service. De reservationer som funnits från enstaka partier och ledamöter har gällt detaljer, inte public service-företagens existens. I ett särskilt yttrande av moderaterna Jan Ericson och Olof Lavesson, till den senaste public service-kommitténs betänkande, skriver de exempelvis: ”Det uppdrag som utförs av SR, SVT och UR är viktigt och grundläggande för vår demokrati och vårt öppna samhälle”. Även när det gällde den segdragna frågan om finansieringsform landade partierna i en gemensam linje, med förslaget om att byta licensen mot en public service-skatt, även om Sverigedemokraterna i sista stund valde att ställa sig utanför. Moderaterna, som tidigare i enstaka utspel lobbat för andra finansieringslösningar, som ”pay per view” eller frivilliga abonnemangssystem, accepterade även de skattelösningen.

Det har det senaste decenniet förekommit enstaka motioner om att privatisera nyhetsproduktionen eller om en generell avgränsning av utbudet, mot sådant som inte konkurrerar med kommersiella företag. Ett sådant exempel var när SD:s Martin Kinnunen i höstas motionerade om att skapa ett ”smalare public service”, med inspiration hämtat från Danmark, där Danmarks Radio fick se sin budget minskad med 20 procent. Nedläggning har dock aldrig varit en fråga.

Det har påpekats att förtroendet för public service sjunker, om man tittar på den årliga barometern från Medieakademien. Det stämmer, för alla medieföretag, om man ser till de senaste fem–tio åren. Men det beror i första hand på att vi fått en mer fragmentiserad mediekonsumtion. Den man inte följer regelbundet har man svårare att uttala förtroende för.

Men om man tittar närmare på siffrorna i den nationella SOM-undersökningen ser man att både SVT och SR ändå står väldigt starkt förtroendemässigt. 67 procent har mycket stort eller ganska stort förtroende för SVT, bara 7 procent har ganska litet eller mycket litet förtroende. För SR är siffrorna 70 respektive 14 procent. Även om man går ner på partinivå och ser till moderatväljarnas åsikter är bilden gediget positiv. Ännu mer, faktiskt. 79 procent av moderatsympatisörerna har mycket/ganska stort förtroende för SVT, bara 6 procent saknar förtroende. Ungefär samma bild gäller för Sveriges Radio. Nästan lika positivt svarar M-väljarna på frågan om public service-bolagens värde för samhället: 71 procent svarar mycket stort eller ganska stort. 

Krav på nedläggning vinner alltså inga röster, därför är det en icke-fråga. I stället handlar den nu uppblossade debatten om något helt annat: nämligen att långsiktigt påverka synen på public service. Eller om man så vill: att normalisera den demoniserande bilden av public service som ”vänstervridet”, ”PK” och ”statligt”, i bemärkelsen innehållsmässigt kontrollerat. 

När uppgiften om M-beslutet i Stockholm kom i helgen twittrade exempelvis riksdagsledamoten Lars Beckman (M): ”Vilka länder har en sämre demokratisk utveckling som saknar statliga etermedier? Vilka länder med starka statliga etermedier som Kina, Nordkorea och Kuba är mest demokratiska?”

Så jobbar propagandister, enligt definitionerna i Ann-Marie Åshedens  ”Propaganda”: De arbetar med tekniker som ”rättfärdigar latenta fördomar och instinkter”, de laddar symboler, pekar ut fiender och lanserar högoktanigt verksamma ord och begrepp. Oavsett om det finns något som helst stöd för det i verkligheten eller inte.

Den som följer Facebooksidor som ”I allmänhetens tjänst” eller läser rubriker och kommentarsfält  på populistiska sajter matas dagligen med den här sortens retorisk krigföring mot medier i allmänhet och public service i synnerhet. Det är ingen slump. Det handlar om att skapa ett etablerat sätt att beskriva journalistiken på, att skaffa sig tolkningsföreträde i debatten och att ytterst påverka public service-bolagen i deras verksamhet.

På sajten Nyheter i dag hävdar förre M-riksdagsledamoten Gunnar Axén att det finns en negativ syn på public service i moderaterna, men att man inte vågat föra fram den, av rädsla för att public service ”ska gå till motanfall”. ”Moderaterna låter sig tystas av public service”. 

Det är den här sortens konspiratoriska debatteknik som är den verkliga faran. Här finns det sluttande planet: en nednötning av fakta och en vulgarisering av verkligheten som både kan påverka politiken och journalistiken. Hur påverkas ett public service-företag som dagligen möts av påståenden om att man är politiskt styrda och färgade? Om svaret blir ängslighet, ökad försiktighet och att man avstår att rapportera är det stora skäl till oro. Det gör det också om, exempelvis, ledamöterna i Granskningsnämnden skulle låta sig påverkas av den här allt skränigare debatten i sociala medier.

Behöver då inte public service utvecklas och förändras? Jo, självklart. Bolagen behöver bli mindre byråkratiska, de behöver förstärka bevakningen av hela landet, de behöver använda sina resurser mer effektivt, de behöver satsa ännu mer på sina digitala play-tjänster – eftersom de på sikt måste ha den legitimitet som kommer genom att flitigt dagligt användande. De behöver också vara mindre, inte mer, ängsliga.

Men framför allt behövs public service. För demokratin, för oberoendet och för mediemångfalden. Den som tror något annat bör kliva ur sin Twitterbubbla och se verkligheten.