Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-26 12:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/martin-nystrom-till-slut-hordes-den-mest-efterlangtade-goken/

Kultur

Martin Nyström: Till slut hördes den mest efterlängtade – göken!

Efterlängtad med sitt ko-ko..
Efterlängtad med sitt ko-ko.. Foto: Janos Jurka/TT

Martin Nyström ägnade söndagsnatten åt att i halvmånens sken lyssna till hur fåglarna sakta vaknade till liv i vårt avlånga land med P1:s hjälp.

”Människan behöver bara höra en fågel så är hon förlorad”, skriver Nikos Kazantzakis i sin roman ”Min helige Franciscus”. När den franske tonsättaren och ornitologen Olivier Messiaen gjorde sin opera om Franciskus fyllde han den med musik som efterliknade ett 70-tal olika fågelläten från hela världen.

Musikhistoriens mest kaotiskt magnifika kvitter, med svarthättans flöjtande läte på toppen: ”tri tre di de tri tru tryali-tyjuh!” 

Bokstaveringen är Erik Rosenbergs, författare till den klassiska ”Fåglar i Sverige”. I ett legendariskt radioprogram från 1958 står han ute i skogen och berättar om fågelkören. Om ”den stora konserten” som man kan uppleva i gryningen. Vilken är indelad i tre satser: först trastarna, sedan mesarna och därefter bofinkarna och lärkorna.

I söndags natt direktsände ”Naturmorgon” i P1 ”Fågelsångsnatten”. En åtta timmar lång färd från mörker till ljus som förmedlade hur fågelkörerna runt om i Sverige vaknar. Själv befann jag mig på Kössö i Göteborgs södra skärgård. Det var stjärnklart med halvmåne och Venus i väster som enda ljuskällor. En vårljus natt som kunde fått Rönnerdahl att ta ner lutan från väggen.

Programledarna Jenny Berntson Djurvall och Mats Ottosson tog oss med till Ersnäs, Kägelberget, Hornborgarsjön, Osaby och Landgrens holme.

Ljudligast var det högst upp i nordost, i Ersnäs utanför Luleå, varifrån hördes ett kraftfullt och lite rått sound från tranor och sångsvanar, med dovare klanger från rördrom och storspovens vemodiga: ”tlyh-ih”. Och i sydväst, från Landgrens holme i Skanör där skrän av skrattmås och kentska tärnor perforerades av skärfläckornas ivriga: ”Plyt  plyt  plyt”. 

Mystiken var som mest märkbar på Kägelberget norr om Leksand där mikrofonerna var riktade mot det förväntade orrspelet. Men musikaliskt sett var ljudet från Hornborgarsjön i särklass. När klockan närmade sig fyra vreds den mångskiftande kören av rödbenor, sånglärkor, dubbelbeckasiner och gråhakedoppingar på maxvolym. Länge var det nästan helt tyst i den småländska ekskogen vid Osaby. Och jag tyckte nästan lite synd om de två programledarna som vakade där. Men vid femtiden hördes den, den mest efterlängtade – göken! Och programledarna skrek rakt ut av glädje. Samtidigt på Kössö hörde jag strandskatan, eller tjällen som den kallas på västkusten, med sin signal: ”kubik, kubik, kubik”. Vårens egen väckarklocka.     

Läs fler texter av Martin Nyström och fler av DN:s kulturkommentarer