Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Martina Montelius: ”Det krävs så lite för att sticka ut”

Martina Montelius har älskat teatervärlden sedan hon var barn. I dag är hon konstnärlig ledare på Teater Brunnsgatan Fyra.
Martina Montelius har älskat teatervärlden sedan hon var barn. I dag är hon konstnärlig ledare på Teater Brunnsgatan Fyra. Foto: Erik Ardelius

Som dotter till poeten Kristina Lugn växte dramatikern Martina Montelius upp i en värld full av konstnärssjälar och fantasifoster. När hon nu själv lever småbarnsliv i ­förorten strävar hon efter en så vanlig tillvaro som möjligt.

Martina Montelius hade bytt kläder två gånger innan hon gick hemifrån. När hon nu satt på det första föräldramötet i dotterns förskola tänkte hon att hon åtminstone såg ut som vilken vanlig förortsmamma som helst i sina anonyma blåjeans och trista tröja.

Hennes plan var nämligen att smälta in så mycket som möjligt bland de andra föräldrarna. Här såg hon sin chans till revansch för en ”livstid som abnorm”. Nu skulle hon för en gångs skull slippa annorlunda-stämpeln och ses som en i mängden.

Ingen där på föräldramötet visste att hon under uppväxten brukade sminka sig med tuschpennor, att hon låtsades vara ihop med Hollywood-hunken Patrick Swayze eller att hon fick sitt sovrumsfönster krossat för att vissa män­niskor inte gillade att se hennes mamma, poeten och dramatikern Kristina Lugn, på tv.

– När mötet väl drog i gång gjorde jag inget som helst väsen av mig. Jag tyckte mest att jag nickade och höll med på rätt ställen. Men så i slutet av mötet så kom en förälder likt förbannat fram och sa: ”Du är en så frisk fläkt! Så annorlunda och rolig!” Då tänkte jag, vad har jag gjort nu då?

Martina skrattar och tar en klunk kaffe. Hon sitter i en röd vardagsrumssoffa i sexrumslägenheten som hon delar med maken Niklas, deras tre gemensamma barn och Niklas två barn från ett tidigare förhållande. Utanför fönstret syns ett höstruskigt Vällingby centrum.

– Kanske är det bara så att vissa av oss helt enkelt inte kan undkomma vårt annorlundaskap. Det krävs så lite för att sticka ut. Att man har en annan vokabulär, att man skrattar för högt eller skämtar för mycket. Jag gör väl allt det plus lite till utan att tänka på det.

Kändes det jobbigt att inte kunna smälta in?

– Nja, lite kanske. Just insikten att jag på något sätt alltid kommer att ses som annorlunda oavsett vad jag gör. Samtidigt kan jag känna mig glad för den bakgrund jag har. Den är åtminstone spännande.

Martina växte upp med sin mamma Kristina i en HSB-lägenhet på Åkerbyvägen i Täby utanför Stockholm. Där, bland ”moderater och deras blonda cellospelande barn”, skapade de sitt eget lilla universum med ”Fame” på tv:n, hamstern Nosferatu ovanpå bokhyllan och en osviklig gemenskap.

Utanför dörren låg en av Sveriges mest välbärgade kommuner, men innanför deras fyra väggar fick Martina ibland hjälpa till att leta efter de nödfallspengar som hennes mamma hade gömt i någon av böckerna i bokhyllan. Då, i början av 1980-talet, var Kristina Lugn ännu inget känt namn utanför den smala poesivärlden, utan hankade sig fram ”på armbågarna” ekonomiskt sett.

– Vi var verkligen överlevare, det är det bästa ordet. Överlevare. För vi var skitfattiga ständigt och jämt. Jag vet fortfarande inte hur hon fick det att fungera. Men det är ju så med ensamstående föräldrar, de gör allt som krävs för att ställa mat på bordet.

I skolan hade Martina svårt att passa in och kände sig ofta utanför. En gång när hon var tio år blev hon så besatt av Madonnas film ”Desperately seeking Susan” att hon köpte randiga byxor och skotskrutig skjorta i en secondhand-affär och sminkade sig med tuschpennor. När hon kom utklädd på det sättet till skolan slutade det med att hon sa till den oförstående läraren att han kunde stoppa upp OÄ-boken i arslet.

– Det var inte bara det att jag inte passade in. Jag vägrade på något sätt att acceptera själva premisserna. Jag genomskådade dem. Jag tyckte att lärarna var dumma och trångsynta redan när jag gick i ettan. Jaha, nu ska vi klistra upp höstlöv på papper. Varför det? Jag tyckte att det var meningslöst.

Martina tyckte bättre om att följa med Kristina in i vuxenvärlden. Hon kunde sitta på klubben Fasching med sin koalabjörn i famnen och lyssna på jazz. Eller så hängde hon med och såg sin mamma introducera ett punkband vid namn Hockeyhoran.

Om kvällarna brukade hon ligga vaken och lyssna på Kristinas långa telefonsamtal med sin bästa vän Carin. Carin heter Götblad i efternamn och skulle några decennier senare bli rikskänd som länspolismästare i Stockholm. Nu var hon en 20-årig ensamstående mamma med två barn som Kristina hade träffat i en samtalsgrupp för ensamstående mödrar.

– Vi fem var som en fantastisk familj. Vi träffades på helgerna och firade alla jular ihop. Carin var som en moster för mig. Hon och Kristina hade en njutningsfull svart inställning till livet som jag älskade. De skämtade om allt från döden och stockdumma karlar till hur äckliga folk var eller hur fula de själva var.

Det Martina älskade mest med den världen var att personerna där, till skillnad från lärarna i skolan, inte behandlade henne annorlunda för att hon var ett barn.

– Samtidigt fanns det ett så otroligt starkt fokus på smärta och ångest bland dessa konstnärssjälar. Det är känslor som kan väga väldigt tungt på ett barn. Jag minns att jag som sjuåring i baksätet på mormors bil improviserade fram en låt med rader som ”När fostervattnet har gått är det för sent att göra abort”. Jag hade bluesen i mig redan då.

I intervjuer med Martina hamnar fokus ofta på relationen till hennes kända mamma. En som det sällan talas om är hennes pappa. Kristina hade träffat honom sommaren innan Martina föddes.

– Han var en oerhört populär och karismatisk man. Ganska snygg. Han var en sådan som alla gillade.

När Martina väl var född levde mamma Kristina ensam med dottern. Pappan dök bara upp då och då.

Som många barn gör med frånvarande föräldrar dyrkade Martina sin pappa och längtade till deras få stunder ihop. Hon minns att varje gång hon skulle möta honom i Täby Centrum så rusade hon alltid ned för rullbandet och kastade sig i hans armar. Varje gång han följde henne hem ville hon att han skulle stanna.

– Men då kom alltid samma replik, usch, det var lika hemskt varje gång. ”Gris”, han kallade mig det eftersom det var hans favoritdjur, ”Gris, nu ska jag åka in till stan”. Som barn vet man ju att när en vuxen säger att den måste gå så är det bara så.

– Han var som Jesus för mig. Det fanns inget fel på honom, tyckte jag.

När hon var tolv år bröts illusionen och hon sa upp kontakten.

– Det skulle dröja tills jag var 18 år innan jag såg honom igen.

Scenen på Teater Brunnsgatan Fyra ser fortfarande ut som när grundaren Allan Edwall lät bygga den för 27 år sedan. De teatermasker som skådespelaren använde i sina monologer står kvar i foajén.

Den här höstkvällen står Martina helt naken på scenen så när som på en stor och lockig ”musperuk” som täcker könet. Mellan benen dinglar vad som ser ut som ett bortglömt tampongsnöre. Samtidigt som hon viftar med en svart tomtelykta sjunger hon Björn Afzelius klassiker ”Tusen bitar” på knorrande skånska.

Mitt i refrängen slutar hon plötsligt sjunga och tar sig krampaktigt för magen. När hon vänder sig om kan den chockade publiken se att hennes rumpa är helt brunkladdig.

– Jag hade smort in arslet med Nutella så att det såg ut som att jag hade bajsat på mig, säger Martina och skrattar högt.

– Sedan gick jag ut från scenen helt förnedrad medan jag sjöng ”Säger ni att ni är mina vänner så är ni kanske det”.

Numret är en del av varietén ”Ren och skär 6-ism” som Martina och några kolleger satte upp tidigare under hösten. För två år sedan tog hon över som konstnärlig ledare för Teater Brunnsgatan Fyra efter sin mamma Kristina, som då hade kämpat i 14 år med att hålla teatern vid liv.

För att få teatern att gå runt försöker Martina, tillsammans med vapendragaren och producenten Linda Skugge, att hitta nya sätt att få besökare innanför dörrarna. När det inte spelas teater anordnas politiska debatter, talkshower med kända gäster och lokalen hyrs även ut för olika kulturevenemang.

Den nytänkande strategin har ifrågasatts av vissa i kultursfären, men Martina tycker att den fungerar väl så länge den håller sig inom rimliga gränser.

– Det skulle vara något helt annat om vi till exempel lät flickfotografen Bingo Rimér ha en strippversion av ”Idol” här nere där olika brudar blir jämförda efter sina silikonrattar. Det hade inte varit så kul.

Martinas kärleksförhållande till teatervärlden inleddes när hon som 13-åring gick med sin förs­ta riktiga kompis till Teater Galeasen och såg ”Caligula”. Efteråt när de gick hem över Skeppsholmsbron vrålade de svartklädda flickorna ut sin förtjusning över vattnet.

– Vi var så tagna av den föreställningen. Det var något som tändes i mig där och då. För första gången i mitt liv kände jag att det var en värld som passade mig och där jag kunde passa in.

Som 16-åring hoppade Martina av gymnasiet, flyttade hemifrån till en lägenhet vid Hornstull och fick en praktikplats på Medborgarplatsens bibliotek. Men det var teatern som lockade, så när praktiken tog slut gick hon till Ungdoms­centrum som skakade fram en plats som springflicka på Dramatens marknadsavdelning.

– Där träffade jag Thorsten Flinck i en hiss. Han hade ett långt förhör med mig om vem jag var och varför jag ville hålla på med teater. När han förstod att jag menade allvar fick jag bli produktionsassistent och sufflös när han satte upp Hjalmar Söderbergs ”Gertrud”.

Thorsten Flinck blev snabbt både en lärare, skyddsängel och storebrorsa för Martina. Hon fick efter ”Gertrud” bli hans regiassistent i ”Tre systrar” på Teater Plaza och fick både skriva och spela när han satte upp en pjäs om ungdomar på Elverket. När hon efter ett tag blev tillfrågad att skriva en helt egen pjäs tackade hon motvilligt ja.

– Jag hade aldrig velat skriva för en offentlighet eftersom jag var alldeles för blyg. Men av någon anledning kunde jag inte låta bli nu.

Så hon satte sig i olika vrår på teatern och började skriva. Tidigare hade hon bara skrivit av sig i dikter och noveller, som hon i stället för att sända till förlag hade skickat till okända privatpersoner, slumpmässigt valda ur telefonkatalogen. Ibland sjöng hon till och med in sångtexter på främlingars telefonsvarare.

– Det var mitt sätt att bli läst och hörd utan att behöva ta reaktionen. Jag har alltid undrat om någon, nu när jag har blivit lite mer känd, har lyckats klura ut att det var jag som skickade dem en liten text för 15 år sedan.

Uppsättningen av hennes första pjäs ”Usch, nu blev jag lite mulen” år 2000 fick ett fint mottagande och gav Martina mersmak. Hon specialskrev sedan ett par pjäser åt Ingela Olsson och Noomi Rapace och fick ett genombrott med ”Det epileptiska riktmärket” som först spelades på Teater Galeasen och sedan filmatiserades för SVT 2004.

Snart fick hon pjäsbeställningar från både ­Dramaten och Radioteatern. Sammanlagt 16 pjäser med hennes namn har satts upp genom åren.

I samband med att Martina tog sina första steg in i teatervärlden började hon allt mer tänka på att återuppta kontakten med sin pappa. Så en dag, när hon var 18 år, skrev hon ett vykort till honom där hon bad honom att komma till Gunnarssons konditori klockan 13 den kommande lördagen. Hon undertecknade inte kortet eftersom hon inte ville att han skulle veta att det var hon som ville träffa honom.

– Så kom han … Och han såg så förändrad ut, säger Martina med nästan viskande röst.
Han hade åldrats.

Efter det mötet umgicks de i omgångar de kommande tio åren. Men ständigt hände något som gjorde att Martina bröt kontakten igen. För att sedan återuppta den i hopp om att något hade förändrats.

– Vändpunkten kom när jag väntade mitt första barn. Då insåg jag att jag slutgiltigt måste bestämma mig för om han ska finnas i mitt liv eller inte. För om han ska göra det och träffa mina barn kommer han att bli deras morfar och då kan inte jag ta honom ifrån dem sedan.

– Så skyddslösa och naiva de är i sin kärlek. Att riskera att få se det vända sig till smärta, nej, det var en tanke jag inte stod ut med. Då kändes det inte rimligt att utsätta dem för den risken. Jag ville göra det jag kunde för att de skulle få vara barnsliga på ett sätt som jag aldrig fick.

Martina säger de sista orden nästan ljudlöst.

– Det var vägs ände för mig och min pappa.

Martina tänder en cigarett i ”pensionärskuvösen”, som hon kallar sin sexrumslägenhets inglasade balkong. På golvet står den sopsortering som hennes make Niklas envisas med att göra och som hon sällan orka ta ner till husets miljöstuga. Inne i lägenheten råder en tystnad som bara inträffar så här mitt på dagen när de fem barnen är på dagis och i skolan.

För tio år sedan var den här sortens vanliga familjetillvaro bara en avlägsen och hemlig dröm för Martina. Då var hon 28 år och hade precis fått sitt stora genombrott som dramatiker. Hon levde ensam och ägnade en del tid åt att skriva i hbtq-sajten Qruisers politiska diskussionsforum. Med sina starka vänsteråsikter gjorde hon sig osams med de flesta där.

– Men det fanns en person där som ofta höll med mig och som själv skrev oerhört intelligenta inlägg. Jag började följa hans dagbok och den var så fantastiskt skriven. Det var som att följa en litterär följetong.

De två började mejla till varandra, fortfarande utan att veta vem den andra var. Eftersom Martina inte hade några tankar på att någonsin träffa den här personen i verkliga livet tänkte hon att det inte gjorde något om hon skarvade lite med sanningen. Eller snarare ganska mycket.

– Jag ljög och skrev att jag var gravid, säger Martina och skrattar högt.

– Det var någon sorts bisarrt önsketänkande från min sida. Jag skrev att jag skulle få en bebis i december. Han som redan hade barn skrev: ”Åh, det kommer att förändra ditt liv.” Oh well, tänkte jag.

Snart började deras kontakt intensifieras och de avslöjade mer och mer från sina liv. Hon fick veta att han hette Niklas och var ensamstående småbarnsfarsa. Med tiden lutade det åt att de skulle träffas i verkliga livet.

– Fan, tänkte jag. Jag ville träffa honom, men han trodde ju att jag var gravid i sjätte månaden. Hur skulle jag komma ur det? Stoppa en kudde innanför tröjan? Låtsas att en tragedi hade inträffat?

Efter att ha pratat med några vänner insåg hon att om han var den hon trodde så skulle han bara skratta åt hennes lögn. Och mycket riktigt, när de träffades över en fika på Chokladkoppen i Gamla stan fick han ett skrattanfall när hon berättade det då uppenbara att hon inte var gravid.

– Det gick förvånansvärt bra! Vi satt och samtalade i flera timmar. Vi hade liknande sorger och intressen. Skrattade åt samma dumma saker. Vi hade nog båda känt oss lite utanför och ensamma i våra liv, men tillsammans kände vi plötsligt inte så längre.

– Men vet du vad det vackraste är? Jag hade ju sagt till honom att jag skulle få min låtsasbebis i december. Exakt ett år senare i december så födde jag mitt och Niklas första barn. Är inte det galet?

Under sina första vuxenår levde Martina i destruktiva relationer där hon behandlades som en ”disktrasa” av männen hon var ihop med.

– Det är en vanlig historia i många kvinnors liv. Att man är till för andras sexuella och emotionella tillfredsställelse. Jag hävdar att väldigt många män tar för givet att kvinnor i större eller mindre utsträckning existerar för deras skull, säger Martina och blåser ut cigarettrök i springan mellan balkongens glasfönster.

– Jag har en lång sådan historia med män. I vissa perioder har jag på ett brutalt sätt varit ägd av män. Och det får mig att skämmas. Den skammen borde inte tillhöra mig, jag vet det, men den har funnits där ända sedan jag var liten. Mitt utgångsläge när jag gick ut i världen och fick mina första vuxna erfarenheter var att jag inte ägde mig själv.

Martina vill inte gå in på detaljer och enskilda händelser, men mellan cigarettblossen berättar hon att hon ständigt gjorde allt för att vara till lags i relationer med män.

– Att vara så utplånad som jag var kunde ge upphov till mycket psykisk och fysisk misshandel. För det räckte sällan att jag gjorde allt för att behaga. Det fanns alltid något fel att finna, säger Martina och suckar tungt.

De senaste åren känner Martina att hon har blivit bättre på att bearbeta känslorna av skam och skuld. Hon försöker att uttrycka dem inom ramen för sitt arbete. Att hon i dag lever i en jämlik och kärleksfull relation hjälper också.

– Ofta när det talas om personer som har utsatts för övergrepp så säger man att de är märkta för livet. Det tror inte jag på. På vissa sätt går traumatiska erfarenheter kanske aldrig ur en, men det är aldrig för sent att bli sin egen människa och sluta låta sitt liv dikteras av skadorna man har fått.

I dagarna har Martina gjort författardebut med boken ”Främlingsleguanen”. En tragikomisk berättelse om ett fyra och halvt år gammalt barn som säger upp sig från dagis och lever ensam i en lägenhet med en tysktalande leguan. Tillsammans ger de sig ut på upptäcktsfärd bland höghusen och människorna i kranskommunen.

Även om boken inte är självbiografisk så finns kopplingar till de känslor av ensamhet och utanförskap som Martina själv kunde känna under sin uppväxt. I ett försök att bespara sina egna barn sådana känslor har hon gjort det medvetna valet att skapa en så ”vanlig” uppväxttillvaro som möjligt för dem.

– Om jag hade flyttat in med dem på Teater Brunnsgatan Fyra och de hade levt i min konstnärliga värld hela tiden så hade deras egen kreativitet målats över. Jag vill att de själva ska hitta sin ovanlighet. En bra grund för det tror jag är att bo i en förort, ha syskon, äta pannkakor, göra läxor och borsta tänderna. Att de liksom har som ett vitt pappersark, något att ta avstamp ifrån när de börjar undersöka hur de skiljer sig från alla andra.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.