Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Masha Gessen: ”Fire and fury” är komiskt illa skriven med löjeväckande logik

Michael Wolffs bok om Trumpadministrationen upptar stora delar av den offentliga debatten. Att få kika in bakom kulisserna är lockande, men boken är journalistiskt undermålig, skriver den ryskamerikanska författaren och journalisten Masha Gessen.

USA:s president är en sinnesförvirrad lögnare som omger sig med lismare. Han är också i praktiken illitterat och intellektuellt svagsint. Han är uppenbart olämplig för jobbet. Vem kunde ana? Alla.

Så varför har en illa skriven bok som innehåller denna information, utfylld med omständliga detaljer, blivit en omedelbar sensation, en uppstickare till bästsäljare, och föremål för snart sagt varje politisk kommentar, podcast och middagskonversation? Vi tycks ha större problem med verklighetsuppfattningen än vi kanske insett.

Läs mer: Recension av Michael Wolffs ”Fire and fury” 

Efter ett år är Trumps presidentskap fortfarande otänkbart. Att föreställa sig att en dåre skulle styra världens mäktigaste land, att föreställa sig att överbefälhavaren skulle använda Twitter för att slänga käft om vems kärnvapenknapp som är störst eller kalla sig själv för ett ”väldigt stabilt geni”, gränsar till det omöjliga. Om ordet ”otänkbart” hade en bokstavlig mening, skulle det vara detta. Det påminner också om psykiatern Judith Hermans definition av ett besläktat ord: ”Vissa brott mot det sociala kontraktet är för fruktansvärda för att yttra högt”, skrev hon en gång. ”Detta är innebörden av ordet onämnbart.” Trump-eran är oföreställbar, otänkbar, onämnbar. Ändå angriper den dagligen allmänhetens känsla av förstånd, anständighet och sammanhållning. Den gör att vi känner oss galna.

Vid dagens slut sätter vi oss ned framför skärmen och ser pratshowkomikerna konstatera det uppenbara: de föreställer sig det oföreställbara, tänker det otänkbara, och nämner det onämnbara. Det finns inget roligt med det, men vi skrattar av lättnad. Det må vara flyktigt, men komikerna befriar oss från den gnagande misstanken om att vi är galna. Det är inte vi, det är han. Skrattet blir hysteriskt.

Läs mer: Så tas boken om Trump emot i medierna  

Det är det som är lockelsen med Michael Wolffs ”Fire and fury: Inside the Trump White house”. Som Virginia Heffernan skriver i Los Angeles Times, har Wolff alltid specialiserat sig på ”serietidningslika maktförhållanden bland outhärdliga gamla män” – den sorts skådespel som andra sällan bevärdigar en blick. Men, skriver hon, ”eftersom världen är i deras händer, gör det oss gott att ta del av deras stinkande omklädningsrumssnack tolkat av en skribent som kan stå ut med det”.

Problemet är att Wolffs angreppssätt alltför mycket liknar materialet. Som Andrew Prokop förklarar i Vox, gör Wolff ett uppkok av skvaller. Det som Times och Washington Posts reporterteam har åstadkommit genom noggrann journalistik – att producera reportage där beskrivningarna av varje absurd detalj i Trumpadministrationens vardag baseras på samtal med flera olika källor – gör Wolff genom att suga upp bakgrundssorlet, de självförhärligande uttalandena, samtalen han råkat höra (eller spelat in i smyg), och stöpa om dem till ett helt eget narrativ. Denna ton, snarare än innehållet, är vad som ger boken en anstrykning av att titta in bakom kulissen, en känsla av att någon äntligen sätter ord på en ”öppen hemlighet”. 

De tidiga smakproven som släppts i förväg, har, förutsägbart nog, visat sig vara de smaskigaste smulorna. Trump förväntade sig inte att vinna! Trump är bara delvis läskunnig! Ivanka vill bli den första kvinnliga presidenten! Komikern Samantha Bee har gjort sketcher om alla dessa tre ämnen. Vem som helst som har tillgång till Twitter eller tv har också kunnat se presidentens osäkra relation till det engelska språket och hans dotters oblyga politiska ambitioner.

Läs mer: Doldis uppges ha nyckelroll i Vita huset  

Till skillnad från Bee och andra komiker som ständigt balanserar på den ilskna gränsen till avsky, verkar Wolff njuta av att observera Trump den Förskräcklige. Om komikerna får verkligheten att framstå i skarpare relief, kladdar Wolff bara runt med breda, slarviga penseldrag. Han skriver komiskt dåligt: ”a crooked real-estate scam” är en typisk fras; ett fyra meningar långt stycke innehåller ordet ”likely” fyra gånger och ”unlikely” sex. Hans logik är löjeväckande: han tar, till exempel, med en tankfull passage om varför fastighetsentreprenörer aldrig tidigare blivit presidenter, och drar slutsatsen att det beror på att det ofta finns tveksamma ekonomiska förhållanden i fastighetsbranschen – inte att det beror på att branschen inte ger de politiska, juridiska, moraliska eller intellektuella erfarenheter som höga politiker vanligtvis förväntas ha.

Men värst av allt är att Wolffs journalistik inte är journalistik. Bokens största genomslag hittills rör sig om kommentarer Wolff tillskriver Steve Bannon, som ska ha kallat ett möte i Trump Tower i juni 2016 för ”landsförräderi”, sagt att det borde ha rapporterats till FBI, och uttryckt visshet om att ryssarna varit där för att möta Donald Trump. Av dessa tre utsagor är en självklar – det ryska gästspelet borde ha rapporterats till FBI – och två är falska. Det är inte landsförräderi att ha ett möte med representanter för ett land som USA inte ligger i krig med. Och, som mitt eget journalistiska arbete visar träffade ryssarna som mötte Trumps kampanjteam faktiskt inte kandidaten själv. Wolff bemödar sig inte om att dubbelkolla sina uppgifter.

Wolffs bok tycks befinna sig i ett gränsland: mellan nyhetsreportrarna i Vita huset, som utövar en övernaturlig självbehärskning när de skriver om administrationen, och pratshowernas komiker som erbjuder en befrielse från behärskningen eftersom de inte behöver följa journalistiska principer om sanningsenlighet. Det gränslandet, där varken behärskning eller precision förekommer, borde inte existera. Att ”Fire and fury” kan uppta en så stor del av utrymmet i den offentliga debatten bryter ned vår verklighetskänsla ytterligare, samtidigt som den skapar illusionen av att bekräfta den.

Översättning från engelska: Hanna Fahl

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.