Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Masha Gessen: Sex råd för att överleva i en totalitär tid

Donald Trump
Donald Trump Foto: Lotta Härdelin

Den ryska författaren och journalisten Masha Gessen lämnade Putins Ryssland för ett säkrare liv i USA. Efter valutgången vädrar hon fara och ger sex råd för hur man kan leva i en auktoritär stat. ”Det är viktigt att behålla sin förmåga att bli chockad”, skriver hon.

”Tack, mina vänner. Tack. Tack. Vi har förlorat. Vi har förlorat och detta är sista dagen i min politiska karriär, så jag tänker säga vad som måste sägas. Vi står vid avgrundens rand. Vårt politiska system, vårt samhälle, vårt land är i större fara än någonsin under de senaste 150 åren. Den blivande presidenten har klargjort sina avsikter och det hade varit omoraliskt att låtsas något annat. Nu måste vi gå samman för att försvara lagarna, institutionerna och de ideal som vår nation är grundad på.”

Läs även: Trumps chefsstrateg hyllar mörkret

Detta, eller något i den stilen, är vad Hillary Clinton borde ha sagt förra onsdagen. I stället sa hon resignerat:

”Vi måste acceptera resultatet och se framåt. Donald Trump kommer att bli vår president. Vi är skyldiga honom ett öppet sinne och möjligheten att leda. Vår konstitutionella demokrati visar omsorg om det fredliga överförandet av makten. Vi inte bara respekterar det. Vi vördar det. Den är också en omsorg om rättstaten; principen att vi alla har lika värde och rättigheter, frihet att tro och uttrycka oss. Vi respekterar och vördar dessa värderingar också, och vi måste försvara dem.”

Några timmar senare var president Barack Obama än mer försonande: ”Nu hoppas vi alla på att han ska lyckas ena och leda nationen. Det fredliga överförandet av makten är en av grundstenarna för vår demokrati. Och under de kommande månaderna ska vi visa det för världen ... Vi måste komma ihåg att vi alla faktiskt spelar i samma lag.”

Presidenten tillade: ”Poängen är alltså att vi alla måste gå vidare och utgå från våra landsmäns goda vilja, för denna goda vilja är en nödvändig utgångspunkt för en livskraftig och fungerande demokrati.”

Som om Donald Trump inte hade bluffat sig till timtals av gratis medieutrymme, som om han hade deklarerat (och betalat) sin skatt, eller inte fräckt hade förtalat vårt politiska system, från domstolarna och kongressen till själva valprocessen – som om, med andra ord, han inte hade vunnit presidentvalet just genom att agera med illvilja.

Liknande haranger har hörts från olika företrädare för den liberala kommentarsmaskinen, från Tom Friedmans löfte ”Jag tänker inte försöka få min president att misslyckas”, till Nick Kristoff som vädjar till ”de ungefär 52 procenten majoritetsväljare som stödde någon annan än Donald Trump” att de ska ”ge president Trump en chans”.

Till och med de politiker som tidigare har talat till de mindre etablissemangsaktiga delarna av den demokratiska valmanskåren, sjöng försoningens lov. Senatorn Elizabeth Warren lovade att ”bortse från våra skillnader”. Senatorn Bernie Sanders lät bara en aning mer avvaktande när han lovade att försöka se Trumps goda sidor: ”Såvitt Mr Trump menar allvar med att föra en politik som förbättrar livet för nationens arbetarfamiljer, är jag och andra progressiva beredda att arbeta med honom.”

Hur välmenande detta än må vara, så utgår sådana uttalanden från att Trump är beredd att skapa en gemensam plattform med sina många motståndare, respektera regeringsmaktens institutioner och avfärda nästan allt han stått för under valkampanjen. Detta är, kort sagt, att behandla honom som en ”normal” politiker. Det finns hittills få bevis för att han skulle vara det.

Foto: Rysslands president Vladimir Putin. Foto: Natalia Kolesnikova/AFP

Farligt var det faktum att Clintons och Obamas väldigt hövliga anföranden, som möttes av applåder, tycktes stänga dörren för alternativa reaktioner på hans minoritetsseger. (Det var svårt att inte påminnas om Neville Chamberlaines uttalande: ”Vi bör med alla medel försöka undvika krig, genom att analysera möjliga orsaker, genom att försöka undanröja dem, genom att diskutera i en anda av samarbete och god vilja”.)

Både Clintons och Obamas fraser om det fredliga maktöverförandet slätade över att de faktiskt saknade uppmaning till handling. De som protesterade på gatorna i New York, Los Angeles och andra amerikanska städer på onsdagskvällen gjorde det inte på grund av Clintons tal, utan trots talet. En av falskheterna i Clintons tal var det underförstådda likhetstecknet mellan medborgerligt motstånd och upplopp. Detta är en auktoritär stats favoritlögn, ursäkten för att med våld slå ner fredliga protester världen över.

Den andra falskheten är förställningen om att USA börjar från scratch och att dess blivande president är ett oskrivet blad. Eller att vi är det: ”vi är skyldiga honom ett öppet sinne”. Det var som om inte Donald Trump under sin valkampanj hade lovat att deportera amerikanska medborgare, lovat att skapa ett övervakningssystem riktat mot i synnerhet muslimska amerikaner, lovat att bygga en mur mot Mexiko, försvarat krigsbrott, förespråkat tortyr och åtskilliga gånger hotat att fängsla Hillary Clinton själv.

Det var som om sådana uttalanden och många fler enbart kunde avskrivas som överdrifter i valkampen och att Trump nu, när kampanjen var över, skulle sträva efter att bli en vanlig, laglydig politiker som före Trump-eran.

Men Donald Trump är allt annat än en vanlig politiker och detta har varit ett allt annat än vanligt presidentval. Trump kommer att vara den fjärde kandidaten i historien och den andre på mer än ett århundrade som tar hem presidentskapet trots att han förlorade ”the popular vote”, folkets röst. Han är också den förmodligen förste kandidaten någonsin som har valts till president trots att han i nationella medier upprepade gånger har avslöjats som en kronisk lögnare, sexualförövare, serie-skattesmitare och rashetsare som har lockat beundrare som Ku Klux Klan. Men viktigast är att Trump är den första kandidaten i mannaminne som kandiderade inte för att bli president utan som auktoritär ledare – och vann.

Jag har bott i totalitära stater under större delen av mitt liv, och ägnat en stor del av min karriär åt att skriva om Vladimir Putins Ryssland. Jag har lärt mig några regler för hur man överlever i ett sådant samhälle med bevarad mental hälsa och självrespekt. Det kan vara värt att tänka över dem nu:

Foto: DNLita på den auktoritäre ledaren.

Han menar vad han säger. Närhelst du tänker, eller hör andra hävda, att han överdriver, så är vår inneboende benägenhet att sträva efter det rationella. Detta kommer att hända ofta: evolutionen tycks ha utvecklat människans förmåga till bortträngning när hon öppet konfronteras med det otänkbara. På 1930-talet försäkrade The New York Times sina läsare att Hitlers antisemitism bara var förställning.

Men nyligen valde samma tidning talande nog Putins pressekreterare Dmitrij Peskov uttalande efter en polischock mot demonstranter i Moskva: ”Polisen agerade försiktigt – jag hade velat att de skulle gå hårdare fram” snarare än demonstranternas ”levrar hade kletats ut på trottoaren”. Kanske trodde inte journalisterna sina öron. Men det borde de ha gjort – både i det ryska fallet och i det amerikanska.

Trots all beundran Trump har uttryckt för Putin, är det mycket som skiljer de två. Om något så finns det större anledning att lyssna till allt Trump har sagt. Han har inget politiskt etablissemang att bädda in sig i efter valkampanjen, och därför inte heller någon anledning att kasta bort kampanjretoriken. Tvärtom: nu är det etablissemanget som rusar fram för att blidka honom – från presidenten, som mötte honom i Vita huset förra torsdagen, till det republikanska partiets ledare, som överger sina betänkligheter för att omfamna hans radikala ståndpunkter.

Han har fått det stöd han behövde för att vinna, och fjäsket han frossar i, just på grund av sina anstötliga hot. Trumps mötesdeltagare har mässat ”Spärra in henne!” De, och han, menade vartenda ord. Om Trump inte spärrar in Hillary Clinton första dagen på jobbet, om han i stället fokuserar, som hans segertal antydde att han kanske ska, på det enande projektet att satsa på infrastrukturen (vilket, knappast en tillfällighet, skulle innebära en omedelbar möjlighet att belöna sina kumpaner och honom själv) skulle det vara dåraktigt att dra en lättnadens suck.

Trump har klargjort sina planer och han har slutit en pakt med sina väljare om att genomföra dem. Dessa planer handlar inte bara om att nedmontera reformer som Obamacare utan också om att göra sig av med juridiska bojor – och, just det, om att straffa motståndare.

För att inleda fängslandet av sina politiska motståndare, eller bara en motståndare, kommer Trump att börja med att försöka erövra rättsväsendet. Observatörer och till och med aktivister vana vid normala val, är övertygade om att Supreme court, USA:s högsta domstol, är ett högriskområde. Det råder inget tvivel om att Trump kommer att utse någon som kommer att få domstolen att kantra åt höger; det finns också en risk att det kan bli någon som skapar kaos i högsta domstolens själva kultur.

Och eftersom Trump planerar att använda rättsystemet för sina egna politiska vendettor, kommer hans val av justitieminister inte att vara mindre viktigt. Tänk tidigare borgmästaren i New York Rudy Giuliani eller New Jerseys guvernör Chris Christie på jakt efter Hillary Clinton enligt order från president Trump; helt frånsett deras uppfattningar om saker som Genèvekonventionen, nyttjandet av polisstyrkan, reformer i kriminalvården och andra akuta frågor.

Foto: Förleds inte av små tecken på normalitet.

Begrunda finansmarknaderna förra veckan som, efter att ha rumlat runt under natten, nyktrade till efter Clintons och Obamas tal. När marknaden upplever politisk instabilitet gnyr den efter lugnande retorik från föräldrafigurer. Så är det med människor också. Panik kan neutraliseras med hjälp av falska lugnande ord om att världen som vi känner den inte har upphört. Det är ett faktum att världen inte tog slut den 8 november eller något tidigare historiskt datum. Men historien har bevittnat så många katastrofer och de flesta utvecklade sig över tid. Sådana tider innehöll perioder av relativ stillhet.

En av mina favorittänkare, den judiske historikern Simon Dubnov, andades lättad ut i början av oktober 1939: han hade flyttat från Berlin till Lettland, och han skrev till sina vänner att han var säker på att det lilla landet, inknölat mellan två diktaturer, skulle behålla sin suveränitet och att han själv skulle kunna vara säker. Kort därpå ockuperades Lettland av Sovjetunionen, därefter av tyskarna, därefter av Sovjet igen – men vid det laget hade Dubnov mördats. Dubnov var mycket väl medveten om att han levde under en katastrofal historisk period – det var bara det att han trodde sig ha funnit en ficka av normalitet inuti den.

Foto: Institutionerna kommer inte att rädda dig.

Det tog Putin ett år att ta över de ryska medierna och fyra år att nedmontera valsystemet; rättsystemet kollapsade i tysthet. Erövringen av institutionerna i Turkiet har genomförts än snabbare, av en man som en gång hyllades som demokraten som skulle leda Turkiet in i EU. Polen har på mindre än ett år utplånat ett kvarts århundrade av framsteg i byggandet av en konstitutionell demokrati.

Naturligtvis har USA mycket mer gedigna institutioner än Tyskland hade på 1930-talet, eller Ryssland har i dag. Både Clinton och Obama underströk i sina tal vikten av och styrkan i dessa institutioner. Men problemet är att många av dessa institutioner får sin status av politisk kultur och tradition snarare än juridik, och samtliga av dem – inklusive de som regleras av lagar – bygger på alla aktörers goda vilja att fullfölja sina uppdrag och upprätthålla konstitutionen.

De nationella medierna lär bli de första institutionella offren för trumpismen. Det finns inga lagar som kräver att presidentens administration ska hålla dagliga presskonferenser, och inga som garanterar medierna tillträde till Vita huset. Många journalister kan snart mycket väl hamna i det dilemma som är välkänt för oss som har arbetat i totalitära samhällen: anpassa er eller bli utestängda. Det finns ingen bra lösning (även om det finns ett bra svar), för journalistik är svårt och ibland omöjligt utan tillgång till information.

Den undersökande pressens styrka – vars fasthållande vid fakta redan grundligt trotsats av den konspirativa, lögnspinnande Trumpkampanjen – kommer att försvagas. Världen kommer att bli grumligare. Även om det osannolika skulle inträffa, att några mainstream-medier beslutar sig för att gå i opposition mot den sittande regeringen, eller bara helt enkelt rapportera om dess övergrepp och misslyckanden, skulle presidenten ha ett formuleringsprivilegium. Rapporteringen, och tankebanorna, kommer att gå i en trumpiansk riktning, precis som under valkampanjen – när, exempelvis, kandidaterna i princip diskuterade huruvida amerikanska muslimer har ett kollektivt ansvar för terrorism eller kan gottgöra sig genom att bli lagens ”ögon och öron”.

På så vis normaliserades främlingsfientligheten ytterligare, vilket gör det lättare för Trump att införliva sina löften om att övervaka amerikanska muslimer och förbjuda muslimer att beträda USA.

Foto: Bli ursinnig.

Om du följer regel 1 och litar på vad den blivande auktoritära ledaren säger, kommer du inte att bli förvånad. Men med tanke på vår benägenhet att normalisera är det viktigt att behålla sin förmåga att bli chockad. Detta innebär att folk kommer att kalla dig oförnuftig och hysterisk, och säga att du överreagerar. Det är inte kul att vara den enda hysteriska personen i lokalen. Var redo.

Trots att han förlorade folkets röst har Trump försäkrat sig om mer makt än någon annan amerikansk ledare på senare tid. Republikanerna kontrollerar bägge husen i kongressen. Högsta domstolen har en vakans. Nationen är i krig utomlands. Detta innebär inte bara att Trump kan jobba snabbt utan också att han kommer att vänja sig vid en ovanligt hög nivå av politiskt stöd. Han kommer att vilja bibehålla och öka det – hans ideal är Vladimir Putins popularitetssiffror – och vägen för att nå målet är mobilisering. Det kommer att bli fler krig, utomlands och hemma.

Foto: Kompromissa inte.

I likhet med Ted Cruz, som gick från att kalla Trump ”fullständigt omoralisk” och ”patologisk lögnare”, till att sent i september stödja honom och nu hylla hans seger som en ”fantastisk seger för den amerikanska arbetaren”, har republikanska politiker backat tillbaka in i fållan. Konservativa tänkare som hoppade över skranket under kampanjen kommer att återvända. Demokraterna i kongressen kommer att börja argumentera för samarbete, för att få något gjort – eller åtminstone, kommer de att säga, minimera skadan. Detta kommer att bli fruktlöst – skadorna kan inte minimeras, och än mindre upphävas, när mobilisering är målet – men vad värre är: det kommer att vara själsmördande.

I en auktoritär stat är politiken som det möjligas konst helt enkelt fullständigt omoralisk. De som talar sig varma för samarbete hävdar, som president Obama gjorde i sitt tal, att samarbete är grundläggande för framtiden. De har avsiktligt nonchalerat den auktoritära statens korrumperade makt, som framtiden måste skyddas ifrån.

Foto: Minns framtiden.

Inget varar för evigt. Donald Trump kommer definitivt inte att göra det och inte heller trumpismen, så till vida den är inriktad på fenomenet Donald Trump. Oförmågan att föreställa sig framtiden må ha gjort att demokraterna förlorade valet. De kunde inte erbjuda någon vision av framtiden som uppvägde Trumps alltför välbekanta vit-populistiska vision av ett inbillat förflutet.

De hade dessutom nonchalerat den märkliga och daterade del av de amerikanska demokratiska institutionerna som ropar på förändring – som elektorssystemet, som nu har kostat det demokratiska partiet två val där republikanerna har vunnit med en minoritet av väljarnas röster.

Det borde inte vara normalt. Det normala borde vara motstånd – envist, kompromisslöst, rasande.

Översättning från engelska: Jonas Thente

Fakta. Masha Gessen

Foto: Hannes Holmström

Masha Gessen är journalist och författare. Hon är född i Moskva 1967 och bor i dag i New York.

Hon har bland annat gett ut Putin-biografin ”Mannen utan ansikte” och ”Ord kan krossa betong: berättelsen om Pussy Riot”. 2015 utkom ”The brothers”, hennes bok om bröderna Tsarnajev som låg bakom bombningen mot Boston Marathon. Just nu arbetar hon på en stor bok om Ryssland med arbetstiteln ”The future is history”, som utkommer under 2017. År 2013 mottog Masha Gessen Tucholskypriset av Svenska PEN.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.