Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-06 10:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/masterlig-skildring-av-vardagens-historia/

Bokrecensioner

Mästerlig skildring av vardagens historia

Historiska lekar. Målning av den nederländske konstnären Jan Miense Molenaer, cirka 1633.
Historiska lekar. Målning av den nederländske konstnären Jan Miense Molenaer, cirka 1633. Foto: Alamy

Med ”Fröjdelekar” fullbordar Annika Sandén en trilogi om brott, vardag och fest på 1600-talet. En utmanande och annorlunda historia om vanliga människors liv under en krigisk epok. Det är modigt och ofta lysande, skriver Magnus Västerbro. 

Krig och pest, häxbränningar och svält. Sådant hör till när man talar om 1600–talets stormaktstid, en epok som har rykte om sig att vara en av de dystraste i Sverige historia

Och så var det förstås, på många sätt. Men livet då bestod inte bara av ett enda vadande genom katastrofer. Människor gjorde också som de alltid gör: de roade sig och sjöng, de festade och firade. De blev förälskade, kände lust och njöt av livet. 

”Fröjdlekar” av Annika Sandén.
”Fröjdlekar” av Annika Sandén.

Och de lekte. Som systrarna Brita och Ingrid i den uppländska byn Skuttunge som en söndagskväll vid midsommartid 1679 tillsammans med några vänner lekte bröllop. En av dem fick vara brud, med kläder som flickorna själva sytt ihop för att hjälpligt se ut som en brudklänning, och med håret utsläppt över axlarna. Sedan skred flickorna genom byn i en bröllopsprocession, innan de lyckades ta sig in i den låsta kyrkan för att framför altaret genomföra den stora ceremonin i lekens form. 

Eller ta de ungdomar i Värmland som när våren kom brukade dela upp sig i två lag och leka krig, en rituell kamp mellan vintern och sommaren. Den ena gruppen förseddes med skinnpälsar och isklimpar, medan de som representerade sommaren smyckades med blommor och löv. Under skratt och sång pågick sedan kampen tills den ljuva sommartiden hade segrat.

Exemplen kommer från historiken Annika Sandéns nya bok, ”Fröjdelekar. Glädje, lust och nöjen under svensk stormaktstid”, som på ett lysande sätt fullbordar hennes redan tidigare uppmärksammade och prisbelönta trilogi om 1600-talets social- och kulturhistoria. 

Historikern Annika Sandén (född 1969) har tidigare skrivit ”Missdådare” och ”Bödlar”.
Historikern Annika Sandén (född 1969) har tidigare skrivit ”Missdådare” och ”Bödlar”. Foto: Martin Alvehus

I den första, ”Missdådare” (2014), stod brott och brottslingarna i centrum, de människor som på olika sätt straffade ut sig ur samhällets gemenskap. I den andra, ”Bödlar” (2016), riktades blicken istället mot de som hade till uppgift att utdela dessa straff, men som också själva stod utanför, som betraktades med skräck och avsky. I den nya boken handlar det i stället om de som befann sig på insidan – de som fick sitta med vid bordet när byn samlades till fest.

Det handlar med andra ord om ett försök att komma åt en tidigare sällan beskriven aspekt av livet under den förmoderna tiden. Vad gjorde egentligen vanliga människor när det hårda arbetet var över, när de inte var i krig, inte drabbades av förödande farsoter eller brändes som häxor? 

Det är en minst sagt utmanande uppgift som Sandén tagit sig an. Om hur de mer bildade skikten av samhället på denna tid levde finns en hel del nedtecknat, men när det gäller jordbruksbefolkningen, allmogen, är bristen på berättande källor skriande. 

Annika Sandéns metod blir att precis som i de tidigare böckerna i första hand vända sig till domstolsarkiven. Alla som någon gång studerat sådana vet hur fascinerande men också utmanande och frustrerande det kan vara. Att ens läsa vad som står i de handskrivna protokollen kan vara en svårartad prövning. Dessutom fokuserar domstolarnas bevarade material nästan uteslutande på undantagen, på de människor som på olika sätt bröt mot normerna. Men Sandén lyckas ändå utnyttja dem för att så att säga på omvägar komma åt det hon är ute efter. 

Ta till exempel Brita och Ingrid, flickorna som lekte bröllop i Skuttunge den där söndagskvällen för så länge sedan. Deras lek skiljde sig säkert inte mycket från många andras, som i dag är bortglömda. Det som fick just deras berättelse att bevaras till eftervärlden var det faktum att de tog sig in i kyrkan utan prästens tillstånd – och blev ertappade därinne. Saken utreddes, och bevarades därför i utförliga protokoll. 

Gång på gång lyckas Annika Sandén på det sättet utvinna liv ur de stummaste arkivluntor. Allt detta gör ”Fröjdelekar” till något som åtminstone i stora delar är en mästerlig skildring av vardagens historia. För det är just vardagen hon lyckas komma åt. Genom att skildra festen, nöjena och skratten framträder 1600-talet med sällsynt tydlighet. Barnen som medan de växte upp lekte så ofta de bara kunde; ungdomarna som smet ut om kvällarna för att uppvakta varandra, och då ställde till besvär för moralens väktare. Och sedan de vuxna som träffades för att sjunga och dansa under firandet av skördeårets alla fester, vid bröllopen och dopen eller i samband med de kyrkliga högtiderna.

Allt detta skildras med stor auktoritet och precision, på ett säkert och smidigt språk.

Bara mot slutet infinner sig en viss matthet, och texten blir en aning repetitiv. Det beror till viss del på att författaren då kommer in på områden som redan är tämligen väl utforskade. Men det handlar också om att Sandén trots allt håller sig nära den traditionella akademiska dispositionen, där en frågeställning först ska formuleras, det empiriska resultatet noga redovisas innan allt mot slutets knyts ihop med ett sammanfattande resonemang.

Och det är lite synd. Annika Sandén är en så skicklig skribent att man inte kan låta bli att önska att hon framöver skulle pröva sig på ett ännu friare, gärna mer episkt sätt att berätta. Med hennes förmåga att blåsa liv i det förflutna skulle det kunna bli hur mäktigt som helst.

Läs fler texter av Magnus Västerbro och fler av DN:s bokrecensioner