Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Hugh Hefners och skönhetsfeminismens död hänger ihop

Matilda Gustavsson om Playboygrundaren Hugh Hefners död.
Matilda Gustavsson om Playboygrundaren Hugh Hefners död. Foto: AP

Reaktionerna på Playboygrundaren Hugh Hefners död speglar kanske ett skifte i den feministiska debatten.

I veckan skrev Valerie Kyeyune Backström i Expressen om att feministiska profiler går patriarkatets och skönhetsindustrins ärenden när de i sina hudvårdspoddar och sponsrade beautybloggar hyllar ingrepp och dyra produkter: ”Jag sökte en revolution och fann en rabattkod för fillers – jag är besviken.”

Hon menar att det varit viktigt att göra upp med 90- och 00-talets förakt för silikon och artificiell femininitet, som bottnade i uppdelningen av bra och ”dåliga” kvinnor: ”Men det finns absolut ingen poäng med att gå med på förtingligandet av oss själva.”

Texten uppmärksammades stort eftersom den lyckades sätta ord på något som många, även jag, länge upplevt fysiskt. Som ett tryck.

När jag läste tänkte jag också att något har förändrats. Att skönhetsfeminismens era börjar ta slut.

När jag läste analyserna av Hefners arv tänkte jag att Playboyloggan är den sista jag skulle vilja nudda.

Nyligen avled Hugh Hefner i sin pyjamas (mitt antagande) i sitt Playboy Mansion. Han var ”en politisk aktivist och filantrop”, enligt BBC, och ”den drivande kraften bakom den sexuella revolutionen”, menade Washington Post i sällskap med många liknande analyser som nästan uteslutande skrivits av män.

Till skillnad från feministiska debattörer som verkligen inte försvarat Playboy. Ingen har teoretiserat om att de sju flickvänner han hade samtidigt, som hade utegångsförbud efter klockan nio, också skulle kunna ses som ett systerskap och ett matriarkat, eller om att det för vissa kanske var empowering att servera män drinkar utklädd till en kanin.

I stället har Hefners död lett till en backlash för varumärket.

Kvinnliga skribenter har uppmärksammat hans köp av en gravplats invid Marilyn Monroe, ikonen som rivstartade hans karriär med nakenbilder hon varken fick betalt för eller hade godkänt (hon hade tagit dem som ung och ekonomiskt desperat), i ett övergrepp som sträcker sig bortom döden. Han var för abort för att den nya manlighet han skapade – en materiellt sofistikerad playboy/fuckboy – skulle slippa tvingas in i trista äktenskap till följd av graviditeter. Han beskrev feminismen som sin ”naturliga fiende” och hans imperium var en ledande röst i den stora kör som genom decennierna ropat att en kvinnas värde hänger ihop med hennes skönhet.

För inte så länge sedan kunde Playboyloggan dyka upp på coola personers tröjor. Det var en del av modevärldens estetiska crush på det sena 90-talet men också ännu ett sätt att uppvärdera uttryck som tillhört ”dåliga” kvinnor.

Men paradoxalt nog har skönhetsfeminismen hela tiden varit en klassfråga.

För att den kostar mycket pengar, och för att det är skillnad på att vid sidan av en självförverkligande karriär ha ytan som ett härligt intresse. Och, vilket är mycket vanligare, ha utseendet som sitt enda kreativa utlopp.

Som 30-åring med ett synligt jobb har jag mycket mindre att förlora på att klä mig i ett bunnyplagg än jag hade som 21-årig telefonsäljare. Jag skulle kanske till och med uppfattas som radikal. Som en mer spännande skribent. Den med en hög position har råd att leka med sådant, som ett mysigt fuck you till patriarkatet (för ”ja, jag har kort kjol, men du måste ändå ta mig på allvar”), och det kan vara personligt frigörande. Men det är ingen kamp för kvinnor som kollektiv. Det är ingen viktig feministisk fråga.

När jag läste Valerie Kyeyune Backström och analyserna av Hefners arv tänkte jag bland annat att Playboyloggan är den sista jag skulle vilja nudda. Och jag ska inte låtsas att det är en särskilt självständig åsikt utan även den speglar ett tryck utifrån. Skönhetsfeminismen har börjat bli daterad.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.