Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Sexet i Marie Calloways kultbok är lika roligt som kusligt

Var sexet bra eller dåligt? I Marie Calloways nyligen översatta kultbok – ännu ett exempel på posterotisk litteratur – är den frågan inte intressant.

Marie Calloway redogör noga för olika sexuella möten med män. Hon är 18–22 år och söker helst upp exemplar som är dubbelt så gamla. Hon vill bli förfogad över som en mycket liten flicka eller en hund (”har dad issues på dad issues, som ett gungande jenga torn”).

Huvudpersonen i ”Vad tjänade jag för syfte i ditt liv” (USA, 2013) är namne med författaren och nyligen översattes den omdebatterade boken till svenska. I novellen ”Adrien Brody” mejlar Calloway sin intellektuella idol och frågar om han vill ha sex. Han tackar ja trots att han har flickvän och texten om deras dygn tillsammans blev ännu mer av ett fenomen eftersom det litterära New York visste vem han var i verkligheten.

Calloways samtida realism består lika mycket av skärmdumpade chattar – fulla av “oki” och nakenbilder – som av fysiska möten och var sexet börjar eller slutar är oklart: de få orgasmer som skildras är synliga händelser, som när hon ber Adrien Brody komma i hennes ansikte och snabbt skyndar efter mobilkameran.

I novellen ”Adrien Brody” mejlar hon sin intellektuella idol och frågar om han vill ha sex.

Mer än något annat är boken en undersökning, en performance som uppstår i ett specifikt här och nu och runt en feminin person som efter en barndom av övergrepp och mobbning finner sig vara snygg. Och väldigt ung. Hon vägrar beskriva den kombinationen som makt men däremot ett tillfälligt motstånd som hon är ytterst medveten om, och om hon någon gång ska få leka den sortens lekar (som råkar vara vad hon vill mer än något annat i världen) så är det nu. Huvudet lite blygt på sned: hur gammal tror du att jag är? Hur känns det att jag bara är tjugoett? Även de hätska reaktionerna som ”Adrien Brody” väckte hos publiken, och diagnoserna som sattes på Calloway, är publicerade och ingår i hennes pågående verk.

I Expressen skrev författaren Malte Persson nyligen om att samtidslitteraturen ofta gestaltar sex som antingen icke-existerande eller misslyckat. I motsats till modernisternas förtjusta utforskande. Han kallar det ”posterotik” och nämner Tone Schunnesson och Isabelle Ståhls nya romaner. I Schunnessons ”Tripprapporter” finns sex som är ljust men inte transformerande (mer att en ångest eller tristess bryts upp) medan distansen och frånvaron dominerar hos huvudpersonen i Ståhls ”Just nu är jag här”. Inför en äldre pjäs noterar hon att sexet i den ”är laddat och förbjudet på ett sätt jag själv aldrig upplevt” – och jag tänker att posterotik utmärks av att på allvar ha släppt relationen till religion. Modernisterna hade ofta gjort upp med Gud i teorin men inte med föreställningen om sex som ett överskridande. Som betyder något. Och den utgångspunkten kräver mer definitiva utsagor om gott och ont.

I filmer har det kanske vanligaste sättet att skildra sex varit att bilden suddas ut när den börjar bli explicit, och sedan följs av ett kort klipp som vagt men tydligt informerar publiken om det som händer är ”bra” eller ”dåligt” (med typ en hand som river sensuellt mot lakanet eller en kvinna som stirrar i taket medan sängen gnisslar). Men så kom tv-serien "Girls" som inte kunde bry sig mindre om de polerna utan lät kameran stanna kvar och dokumentera mellanrummen. Och det var bra för konsten.

Liksom hos Lena Dunham är posterotiken hos Calloway rolig men också kuslig. Huvudpersonen registrerar rörelser och repliker/våld/våthet och utstuderade små gäspningar helt utan dömanden. Som vore hon en alien, eller som om hon lyckats skriva ur det korta ögonblicket just efter sömnen innan man minns vem man är och vilka regler som gäller. Jag kan inte säga om det är ”bra” eller ”dåligt” eftersom de orden betyder noll inuti det här verket som försatte mig i en bedövad ambivalens.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.