Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-21 14:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/mats-ek-kritikerkaren-har-ocksa-del-i-teaterns-kris/

Kultur

Mats Ek: Kritikerkåren har också del i teaterns kris

Bild 1 av 2 Ana Laguna och Mats Ek dansar ”Memory”.
Foto: Lesley Leslie-Spinks
Bild 2 av 2
Foto: Roger Turesson

Skulden för att teatern inte engagerar måste också läggas på kritiker som inte känner igen en kliché när de ser den och en utbildning som inte längre bryr sig om det praktiska kunnandet, skriver regissören, koreografen och dansaren Mats Ek.

Johan Hilton undrar om våra kulturchefer går på teater (DN 12/9). Detta med anledning av teaterns frånvaro i samhällsdebatten. Björn Wiman svarar att dramat gjort sig själv urarva genom att ägna sig åt bearbetningar av biografier (DN 13/9). Jag tycker Wiman är något väsentligt på spåret när han hänvisar till dramatikens nivellering som förklaring till teaterns vikande relevans i kulturbevakningen. 

Skuld i denna decimering vill jag också lägga på recensenterna, dit också Johan Hilton, som förtjänstfullt ställde frågan, måste räknas. Han ingår i den diffusa skara som ska utgöra en kunnig del av offentlighetens svar på scenkonsten. Men varken han eller hans kollegor har klarat att uppmärksamma vad dagens teater till stor del definieras av – Wiman gör det bättre i sin korta kommentar. Utöver det dramatiska underskottet har följande kännetecken på dagens utbud inte blivit sedda, än mindre beskrivna och satta i ett sammanhang, av kritikerkåren:

Videovurmen. Vad blir följden av att de flesta produktionerna, oftast som efterapning och på effektsökande grunder, ersätter scenisk gestaltning med lån från tv-mediet? Inte tu tal om att det kan bli till fördel, utrerat som i ”Linje Lusta” på Dramaten, diskret som i ”Oidipus” på samma teater, men för det mesta ängsligt inne-signalerande. 

Röstförstärkningen. När allt fler, jag gissar på mer än hälften av alla iscensättningar, använder påklistrade mikrofoner för att nå ut, vad händer med talet? När sen skådespelaren saknar förstärkning efter att ha vant sig vid micken? När tekniken höjer volymen vid lägre tonläge men sänker vid högre och utbudet av olika nivåer då planas ut? Jag tror att missbruket av förstärkning försämrar aktörens kontakt med den egna röstens funktion i rummet, och har del i den allt sämre hörbarheten. 

Scenrummet. Det är sen länge vanligt att spelet dras ända fram till rampen och att skådespelarna, i en förment ambition till publikkontakt, riktar sig utåt och vänder sig till medspelaren bara i nödfall. Placeringen långt fram gör att scenens tre dimensioner – höjd, bredd och djup – sällan blir använda, rummets dynamik sätts inte i dramats tjänst, sceneriernas – rörelserna i rummet – möjligheter används inte och den kub varje scenrum erbjuder laddas ur. Den frontala spelstilen ska signalera självdistans; vi är alla på teatern - som om publiken måste upplysas!

Textbehandling och gester. Huvudord – finns det längre som begrepp? Var i meningen ska tyngdpunkten läggas för att tanken/riktningen i det sagda ska bära fram? Allt oftare hörs – när väl artikulationen är på plats! – betoning på fel ord eller på alla ord i repliken. Detta ofta ackompanjerat av en uppsjö gester; fladdrande händer och viftande armar som oreflekterad läggs till. Om det alls finns en strategi är den menad att förstärka det sagda, men utfallet blir det motsatta; ordet försvagas. Att peka på sig själv när man säger jag, på en annan när man säger du, på golv, tak, tänder, hjärta, dörr, framåt och huvud när just det ordet sägs, har blivit något av en farsot. Text och tanke besudlas i en tilltagande jakt på ”naturlighet”, som tvärtom försvårar för konstformen att som artefakt bygga sin egen ”naturlighet”. 

Min gissning är att de beskrivna problemen bottnar i en utbildning som sen länge inte brytt sig om skådespelarens traditionella kunnande. Att regissörer inte orkar orientera sig och hålla kursen i det enorma utbud av intryck samtiden kännetecknas av, och, inte minst, att kritikerna inte gjort sitt jobb. 

Sen finns förstås undantagen, underbara sådana!, men som ändå bekräftar regeln.

Teatern är urgammal, opraktisk, omständlig att förverkliga och har givna logistiska begränsningar. Men teatern är en av få kvarvarande refuger för mänsklig direktkontakt – i bästa fall hudlös och urstark – som inte får gå förlorad. Det opraktiska, skrev Gunnar Ekelöf, är det enda praktiska i längden. Ställ teatern mitt på scenen! – dess aktualitet kan bara skapas på egen grund.