Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Mats Svegfors: Nostalgin i Stockholm förhindrar arkitektonisk förnyelse

Varför stoppas planerna för ett Nobelhus på Blasieholmen? Stockholm behöver ny och spännande arkitektur, skriver Mats Svegfors. 

Längs Helsingfors paradgata Mannerheimvägen, mittemot riksdagshuset, ligger de djärvt moderna kulturinstitutionerna: Kiasma, det nybyggda Musikhuset, det maginifika Finlandiahuset och Operan. Samma sak längs inloppet till Köpenhamn: först Operaen på Holmen, sedan  Det Kongeliges nya Skuespilhus och slutligen mitt inne i staden vid vattnet, tillbyggnaden till Det Kongelige Bibliotek  The Black Diamond. Och i Oslo stod den nya Operan färdig 2008, uppmärsammad över hela världen. Namnen på de stora arkitekterna och arkitektkollektiven är nära förknippade med märkesbyggnaderna: Alvar Aalto, Henning Larsen, Snöhetta. 

I Sverige byggdes Kulturhuset (1971) och strax därefter Riksbankens hus vid Brunkebergstorg (1976). I båda fallen hade Peter Celsing satt sitt signum på ritningarna.

Men sedan tog det slut i. Det har byggts senare i stadens ytterkant, framför allt de stora idrottsanläggningarna. Och det har byggts och byggs överallt för köpenskap, också mitt inne i Stockholm. Men staten, staden och kulturen har förpassats i bakgrunden. Moneos Moderna museum kom till, men gömdes i berget som en konstens tempelkyrka. 

Någon gång i mitten av 70-talet tappade vi framtidstron och framtidsorienteringen, möjligen förståeligt då efter att nästan 100 år av framsteg hade slutat i en katastrof med Stockholms Cityplanering. Men obegriplig nu därför att vår svenska  modernism, den modernistiska arkitekturen och det extremt framgångsrika svenska samhällsexperimentet i det längre tidsperspektivet har firat triumfer och stått som föredöme världen över. 

Andra avundas oss. Men själva skäms vi uppenbarligen.

Läs mer: Domstolen stoppar Nobel Center 

Nu sätts saken på sin spets. Efter en omsorgsfull planeringsprocess, buren av den lokala demokratin och av en synnerligen kompetent förvaltning i stadshuset, var allt äntligen klart för att allt som förknippas med Nobel skulle ges en framträdande plats i Sveriges huvudstad. 

Nyckelvärden i den arkitekttävling som utlystes var anpassningen till omgivningen och en gestaltning som skulle stå i överensstämmelse med Nobelpriset och Nobels verksamheter. Mer än 140 framstående arkitekter/arkitektkontor från hela världen visade intresse, 20 valdes ut att presentera sig i Stockholm, 12 bjöds in att delta i tävlingen, 11 lämnade förslag. Tre av förslagen valdes ut för en avgörande omgång. En enig jury stannade för David Chipperfields och Christoph Felgers förslag Nobelhuset. 

Så stoppar  mark- och miljödomstolen Nobel center. Domstolen fattar ett pseudojuridiskt beslut. Och det ligger nära till hands. I materiell mening finns ingen lag att tillämpa. De tillämpliga bestämmelserna i miljöbalken (3 kap 6 §) har inget självständigt innehåll. De refererar till riksintressen, något som Riksantikvarieämbetet formulerar och formulerar om som det passar tjänstemännen där. Hela Stockholms innerstad är utpekad som riksintressen för kulturmiljö. Om allt pekas ut är i praktiken inget utpekat; just det är också innebörden av mark- och miljööverdomstolens avgörande  i Slussenärendet. Mark- och miljödomstolen sätts därmed i en situation som inbjuder till tyckande och politisering. Expertmyndigheten förmår inte gradera och prioritera. Det finns inget underlag för en judiciell prövning, domstolens avgörandet blir politiskt. 

Läs mer: DN Debatt. ”Domstolens skäl att säga nej till Nobel Center håller inte” 

Och politik är alltid relaterad till tiden och tidsandan. Det är i en tid av framstegsfientlig populism som frågan som Nobel center hanteras. Det förgångna görs till norm för framtiden. Besynnerligt nog sägs detta i klartext av mark- och miljödomstolen. Chipperfields byggnad har ”en avskalad guldblänkande  fasad”. Det innebär ett avsteg från den ”omkringliggande stadens  sammanhållna arkitektur från 1800-tal och tidigt 1900-tal”. 

Det är nostalgin, den tillbakablickande synen på stadsbyggnad, som kommer till uttryck hos domstolen och Riksantikvarieämbetet, på samma sätt som det är en mycket konservativ medborgaropinion som drivs mot Nobel center av Björn Tarras-Wahlberg, en gång pionjär i svensk lobbyverksamhet. Obskurantismen ges både byråkratisk och medborgerligt ansikte.

Resultatet blir att vår tid fortsätter att tiga i Stockholms stadsbyggnadshistoria.

Den fysiska riksplaneringen med dess riksintressen började en gång med att det breda och upplysta allmänintresset skulle sättas före begränsade och kortsiktiga lokala interessen. Den har  urartat i att en intressesektoriserad stat, hand i hand med starka och resursrika enskilda intressen, sätter den kommunala demokratin ur spel. 

Det slutliga avgörandet i mark- och miljööverdomstolen blir viktigt. Handlar riksintressena verkligen om att sätta det partikulära före det breda, progressiva och omsorgsfullt sammanvägda allmäninresset? 

Mats Svegfors

Tidigare vd, Sveriges Radio, och chefredaktör för Svenska Dagbladet

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.