Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-10 18:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/mats-wahl-darfor-spelar-jag-dod-pa-koptemplets-stengolv/

Kultur

Mats Wahl: Därför spelar jag död på köptemplets stengolv

Bild 1 av 2 Under Black Friday deltog Mats Wahl i en klimatprotest i ett köpcentrum.
Foto: Karin Wesslén/TT
Bild 2 av 2
Foto: LARS EPSTEIN

Jorden överlever Black Friday, men kommer vi att göra det? För att rädda klimatet måste vi tillsammans bli dropparna som urholkar den politiska försteningen, skriver författaren Mats Wahl.

”Min död är min” heter det hos Lars Ahlin, men är det verkligen sant?

Jag klär mig i svart kavaj, vit skjorta och knyter begravningsslipsen.

Klockan är halv tio. Det är Black Friday, och Fridays for future och Extinction rebellion anordnar ett så kallat die-in. Vi som ämnar gestalta, figurera och levandegöra döden ska mötas i Gallerian vid Hamngatan i Stockholm. Men det är inte främst den personliga döden som är på tapeten. Det som ska gestaltas är civilisationers, kulturers och klimatzoners undergång.

Sjuttiofyra år gammal har jag nära till min personliga död. Min död går så tätt intill mig att jag nästan kan ta på den, känna dess andedräkt, dess stillsamma smekning och försynta viskningar. Men just nu handlar det inte om mig. Just nu handlar det om oss alla, vi som endast delvis ryms i påståendet ”Min död är min”.

I gallerian ser jag en poliskommissarie och hans yngre kollega. De verkar vänta på något. Demonstranterna syns inte till och klockan är snart tio. Jag är angelägen om att få dö på utsatt tid eftersom en lång arbetsdag väntar. Var är de som vill dö med mig?

Så blir klockan kvart över tio och plötsligt är de där. Kanske femtio stycken med banderoller. Några har sträckt ut sig på stengolvet. Jag lägger mig ner intill en av dem och sluter ögonen. 

Första gången jag deltog i en demonstration var jag sjutton år. Franco skulle låta avrätta Julien Grimau. Vi gick med facklor från Humlegården till Spaniens ambassad. Nu ligger jag blundande utanför entrén till Victoria's secret. En kör börjar sjunga och jag slår upp ögonen.

Min död är inte min. Inte ännu. Den stunden kommer förstås, sannolikt rätt snart. Stunden då jag ligger där och vet att nu, nu dör jag. Men ännu är jag del av ett sammanhang. Kören sjunger bra. Jag gillar musiken. Känner mig upplyft. Vitaliserad.

Jag tänker på det som kan sägas vara en kontrapunkt till det Ahlinska påståendet. Jag tänker på kyrkoherden i S:t Pauls Cathedral, John Donne.  

Jag tänker på hans ”No man is an island”. Så är det. Ingen är ensam, inte ens i sin mest ensamma stund av mer eller mindre smärtfyllt döende. Vi är alla del av ett sammanhang och den yttersta bilden av vårt sammanhang är den jord vi delar tillsammans.

Nu är inte jorden hotad. Det som är hotat är våra civilisationer och kulturer, våra ekonomiska system och alla våra former för mer eller mindre fredlig samvaro. Jorden kommer att finnas kvar, må havsytorna stiga med fem eller tio meter, må sommartemperaturer i heta klimatzoner hamna på femtio grader. Människor kommer att dö, kulturer och civilisationer utplånas, men jorden ska finnas kvar.

Vi, de som varit döda i tio minuter, reser oss och samlas en stund vid gallerians entré. Ska vi göra ännu en die-in, fast lite längre in den här gången? En enkel omröstning går av stapeln. Jag gissar att vi är inalles högst femtio stycken, de flesta i övre medelåldern, eller gamlingar, som jag.

Vi går längre in. Den yngre polismannen pekar ut en lämplig plats. Det får inte bli folkstockning. Vi får inte skymma skyltfönster. Vi, de döende, är tillmötesgående. Vi ska genomföra en död – genom – ombud. Jag tänker på Dylan Thomas: ”Do not go gentle into that good night... Rage, rage against the dying of the light.”

Men i gallerian finns inget raseri. Jag ligger mellan Dressmann och MQ. Allt är så lugnt och fint. Skulle man föra oss till ett dödsläger skulle vi inte ställa till besvär. Vi är samarbetsinställda, vänliga och ovilliga att störa stämningen i köptemplet. Genom högtalaranläggningen strömmar ”Stilla natt” i en konsumtionsvänlig version. Jag sluter ögonen och låter mig dö en stund, ungefär i en minut. Varefter alltihop är slut och jag reser mig och går därifrån.

Var det meningsfullt? Ja, det var det. Någon av de som såg oss och som fotograferade blev påverkad, inte mycket, men lite. Vi är dropparna som urholkar den politiska försteningen. Vi kommer ett bli många. En dag förstår vi alla, också politikerna, vad som måste göras.

Genast.

Läs också: Jonas Gren: Det spelar ingen roll om vi redan är dömda