Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-09 02:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/mattias-dahlstrom-morrissey-tycks-ha-tappat-tron-pa-sin-musik/

Skivrecensioner

Mattias Dahlström: Morrissey tycks ha tappat tron på sin musik

Lika osäker som Morrissey är musikaliskt, lika tvärsäker är han i sina texter.
Lika osäker som Morrissey är musikaliskt, lika tvärsäker är han i sina texter. Foto: Donnie Knutson

Med sina valhänta försök att testa nya saker, låta ”samtida” och göra planlösa sjuminuterslåtar känns Morrisseys nya album långa stunder helt vilse.

I oktober, i samband med en konsert på Hollywood Bowl i Los Angeles, försökte Morrissey i sina merch-stånd få fans att köpa ett antal signerade vinylskivor för den nätta summan 300 dollar. Det anmärkningsvärda, utöver priset, var att det inte var hans egna album Moz satt sin autograf på, utan klassiker som Patti Smiths ”Horses”, Lou Reeds ”Transformer” och Iggy & the Stooges ”Raw power”.

Det fanns något sorgligt defensivt över alltihop. Säga vad man vill om The Smiths-ikonen – och, boy, går det att säga saker om Morrissey – men han har alltid haft något slags benhård tro på sin egen musikaliska förmåga. Nu var det som att han, med mästerverk som ”Strangeways, here we come” och ”Vauxhall and I” i ryggsäcken, bara lade sig platt och erkände att han aldrig någonsin skulle kunna vara ens i närheten av sin ungdoms hjältar. 

Kanske är det också den bristen på musikaliskt självförtroende som gör att nya albumet ”I am not a dog on a chain” (BMG/Warner) med sina valhänta försök att testa nya saker, låta ”samtida” och göra planlösa sjuminuterslåtar långa stunder känns så vilse.

Samtidigt balanseras det musikaliska trevandet upp av texternas tvärsäkerhet, där Morrisseys gradvisa utveckling mot en position som ”sanningssägande” twittertroll manifesteras i klumpiga rader som ”I am not a dog on a chain/I use my own brain”.

Dessutom känns det en aning hycklande att en artist som så sent som i maj förra året uppträdde på Jimmy Fallons talkshow med en pin på kavajslaget som hyllade For Britain, ett parti som gått så långt i sin anti-islam-retorik att UKIP tycker det är alldeles för extremt, döper en låt till ”Love is on its way out”.

När han i albumets absoluta slutskede landar i den överraskande ödmjuka insikten ”time – no friend of mine” är det, talande nog, enda gången han är i närheten av lika pricksäker som han en gång nästan alltid brukade vara. 

 

Läs fler musiktexter av Mattias Dahlström, till exempel om Maria McKees mest konsekventa album hittills.