Majdanek är det koncentrationsläger i sydöstra Polen där Hanna Kralls föräldrar och släktingar mördades under andra världskriget. För precis ett år sedan var jag där med min mamma. Det var lika fuktigt gråkallt ute som nu. 

Besökarna var få, vi gick genom de ståltrådsinhägnade gångarna. Vakttorn på höga trästöttor omringar lägret och de låga barackerna. Tornen liknar jakttornen i skogarna hemma. Älgsäsongen var just avslutad, jag kände mig som ett djur. Fältet är platt som en fotbollsplan, god sikt för någon med gevär. Gaskammaren är placerad längst in i en liten barack med skylten ”Bad und Desinfektion II”. En skrubb med ett gallerförsett fönster, för observation.

Just det rummet omnämns i första kapitlet av Hanna Kralls roman ”Den inneboende” från 1981, som nu har kommit ut på svenska i omsorgsfull översättning av Julian Birbrajer. Krall skriver: 

”Det är den lilla baracken med skylten ’41’ strax efter träporten, på höger sida. Väggarna därinne är blågrå, de har blåaktiga smutsfläckar och i taket finns här och var grunda skåror, en sorts ojämnheter i putsen. Jag tänkte i början att tidens tand hade fått putsen att vittra men en dag fick jag höra att det var spår av händer. För besöksgrupperna brukade guiden berätta att när man släppte på gasen och människorna började kvävas, så började de riva i taket med naglarna för att ta sig ut… Kanske är någon av skårorna ett avtryck av min fars händer?”

Romanens Maria föresätter sig att ”sätta samman en ny biografi” åt sin döde pappa, men fastnar i det blågrå rummet. Just det går inte att dikta bort. Samtidigt som hon inte heller vet exakt vad som hände därinne. Hur lät hans sista ord? Vilka skåror, om några, ristades av hans fingrar?

Hanna Krall är reportern som blev författare, men hennes reportage har alltid präglats av en litterär stil och blick för detaljer. Det dokumentära inslaget är tydligt också i denna bok, som kompletteras med fjorton tättskrivna spalter med förklaringar till politiska personer, platser, datum och händelser. 

Romanens Maria liknar Hanna Krall, det sägs också inledningsvis att ”låt oss för en stund anta att jag, det vill säga berättaren, har samma efternamn som författaren till denna bok”. Men fiktionen erbjuder en skönlitterär sanning som är annorlunda än den faktiska. Till exempel kan det finnas en skuggestalt, ett slags tvillingsyster, som Maria kallar ”Den inneboende”. 

Två flickor, en polsk och en judisk, Maria och Marta. Namnen är hämtade från en tavla av Diego Velázquez: ”Cristo en casa de Marta y María”. Där sitter den ljusa Maria vid Jesus fötter och lyssnar på hans ord, medan mörkhåriga Marta står och rensar fisk. Romanen berättar: ”I tavlan syns Marta i förgrunden… trött, sorgsen och ful håller hon på att rensa fisken och i fonden syns hennes syster vid Herrens fötter, hon är ljus, förandligad och smal.”

Med sammanhållen vrede och bitsk ironi skriver Krall en historia om detta syskonpar vars livsöden och förutsättningar ser helt olika ut, men ändå tycks förenade i en gestalt. Den mörka flickan bor inuti den ljusa, och vice versa. Samtidigt pågår kriget, människor försvinner, makten byter namn. ”Den inneboende” är lika full av dubbelgångare och parallellberättelser som en David Lynch-film. 

Talande nog inleds boken med ett brev till en annan filmregissör, Hanna Kralls nära vän Krzysztof Kieślowski. Hon kallar honom sin ”favoritregissör av halvdokumentära filmer”. Och det är något hopklippt, filmiskt visuellt och just ”halvdokumentärt” över denna roman. 

”Den inneboende” gavs ut på ett underjordiskt förlag i Polen och tilldelades senare Solidaritets undergroundpris, vilket säger något om den politiska sprängkraften. Men även läsare som inte har Polens blodiga krigshistoria i minnet har mycket att hämta. I grunden är det en existentiell historia, som avslutas med berättarens ”lektioner i överlevnad”. De riktar sig egentligen till berättarens dotter, men vänder sig, naturligtvis, till oss alla. 

Läs fler texter av Anna Hallberg och fler av DN:s bokrecensioner