Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-28 03:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/mellan-offren-och-forovarna-fanns-medloparna/

Bokrecensioner

Mellan offren och förövarna fanns medlöparna

Bild 1 av 3 Berlin 1961. Det var länge tyst om nazismens brott efter andra världskriget. Minnesarbetet i Tyskland underordnades den ekonomiska återhämtningen.
Foto: TT
Bild 2 av 3 Géraldine Schwarz (född 1974) har rötter i både Frankrike och Tyskland. Hon växte upp i Paris och bor nu i Berlin. För ”Medlöparna” fick hon EU:s litteraturpris 2018.
Foto: Astrid di Crollalanza/Flammarion
Bild 3 av 3

I boken ”Medlöparna” bäddar Géraldine Schwarz in sin egen släkthistoria i nazismens uppgång och fall. Hur reagerade vanliga medborgare i Tyskland och Frankrike på antisemitismen och terrorn mot judarna? Aris Fioretos läser en fängslande bok om familjehemligheter och historisk skuld.   

 

I Västtyskland teg förövarna. Om de någon gång talade skedde det i så vaga ordalag att deras medverkan lätt framstod som oförskylld. Eller så beskrevs erfarenheterna vid stambord där det ändå gick att räkna med instämmande nickar. Skam och ånger var inga produktiva krafter; överlevnaden gick före.

Dessutom rådde tyst samförstånd. Visst var det enklare att få landet på fötter igen om glömskans damm lade sig över skändligheterna? Bakom Järnridån rådde ju kommunism. Skulle den hindras från att breda ut sig var det klokt att utnyttja kompetenser som inte alltför belastade personer förvärvat under de bruna åren, särskilt inom säkerhetstjänsten.

För övrigt hade kriget inneburit katastrofer även i egna led. I DDR bestod befolkningen per definition av motståndare mot Tredje riket. Bombningarna, stupade släktingar, massflykten från forna provinser i öst, armodet och nöden gjorde det möjligt också för västtyskar att betrakta sig som offer.

Nästa generation växte upp bakom spetsgardinerna i Adenauers förklämda republik. Här underordnades minnesarbetet den ekonomiska återhämtningen. Först genom Eichmannprocessen 1962 och Auschwitzrättegångarna åren därpå kastades ljus över ondskan i dess förfärande banalitet. Jämte studentrevolten ledde de rättsliga efterspelen till ökad historisk medvetenhet. Även om föräldrarna fortsatte att tiga därhemma hårdnade tonen i det offentliga samtalet.

Medan 70-talets blyfärgade år präglades av inhemsk terrorism – först Tupamaros West-Berlin, senare Rote Armee Fraktion i olika skepnader – stred vänster- och konservativt sinnade historiker om tolkningsföreträdet. Kulmen nåddes med ”historikerstriden” före murens fall. Var nazisternas förintelsemaskineri en unik företeelse i mänsklighetens historia eller gick massmorden att jämföra med dem som ägt rum i stalinismens namn?

Tredje generationen som växte upp i ett återförenat land hade naturligt nog mindre behov av att göra upp med det förflutna. Viktigare var att begripa hur ett samhälle så snabbt och radikalt kunnat förvandlas till en angivarstat. Räckte idén om en ”folksjäl” eller delirier om ett utvidgat ”livsrum” för att acceptera deportationer och mördande i industriell skala? Nu visade sig en social grupp viktig som förblivit i skuggan, möjligen därför att den utgjort den ömma punkten i tidigare generationskonflikter. Mellan offren och förövarna fanns medlöparna.

I sin ”berättelse om Europas glömska”, hyllad då den utkom på franska och nu översatt till klartänkt svenska av Jan Stolpe, undersöker Géraldine Schwarz opportunismens deprimerande långtidsverkan. Hon vill dels utreda vad som pågick i breda skikt före och under kriget, dels förstå länders olika hantering av sitt förflutna. I förlängningen förs ett resonemang om de högerpopulistiska strömningar som vuxit sig starka under senare tid. Kan de förklaras utifrån hur annorlunda stater förvaltat sin nationella historia och därmed kollektiva identitet?

Född 1974 är Schwarz barnbarn till familjer från vardera sidan av Rhen. Som dotter till en far från Mannheim och en mor från Paris utkant växte hon upp i Frankrike, men tillbringade ferierna i Tyskland. Senare studerade hon i faderns hemstad, vilket ledde till en för familjehemligheter typisk upptäckt. I källaren fann hon en plågsam affärskorrespondens. Snart talade större historiska sammanhang ur dokumenten.

Farfadern Karl Schwarz var partimedlem och måttligt framgångsrik affärsman. I samband med ”ariseringen” 1938 förvärvade han en mindre firma av två bröder, Julius och Siegmund Löbmann. Affären genomfördes enligt gällande lag. Handlingarna försågs med stämplar och betalningen var, påstods det, rentav i överkant. Som bevis på samförståndet berättades att Julius Löbmann följt med på affärsresor för att gå i god för den nye ägaren hos gamla kunder. I november samma år upphörde dock det förmenta samarbetet. Efter Kristallnatten förordnades den slutliga ”elimineringen av judar ur näringslivet”; därefter var det bara en tidsfråga innan Löbmann avlägsnades ur staden.

Efter kriget fick farfadern brev av den förre ägaren. Löbmann hade lyckats fly till USA och yrkade nu på skadestånd. Farfaderns svar säger det mesta hans barnbarn behöver veta om det offerkofteri som präglade den västtyska efterkrigsandan. Till en början är han förstående. Vilken tur att Löbmann överlevt! (Hela hans familj mördades.) Men efter ytterligare vändor blir tonen defensiv. Löbmann om någon måste veta att livet är svårt. Även i Tyskland har man lidit. Alla bär vi på sorger. Etcetera. Löbmann anlitade advokat, vilket gjorde reaktionerna alltmer infama. Till slut anklagade farfadern honom för bedrägeri. Var han inte det oskyldiga offret för en samvetslös jude?

Schwarz bäddar in familjehistorien i ett större sammanhang. Genom att växla mellan mikroskop och vidvinkel visar hon hur judarna gradvis kunde uteslutas ur vardagslivet, hur förträngningen förde till deportationer och varför den senare bearbetningen av det förgångna blev en sådan plågsam historia.

Trots allt anordnade Roosevelt en internationell konferens sommaren 1938. Syftet var att fördela de 360 000 tyska judarna på deltagarländerna. 32 nationer och 24 hjälporganisationer turades om att uttrycka medkänsla. Ingen erbjöd dock fristad. Frankrike hade nått yttersta graden av ”mättnad” i flyktingfrågan; Australien, som medgav att landet saknade ”rasproblem”, ville inte ”importera” ett genom massinvandring.

Stundom blir det väl mycket statistik, men Schwarz håller balansen mellan makro- och mikrohistoria. Skickligt får hon till synes oskyldiga omständigheter att röja obekväma sanningar. Till hennes tidigaste minnen hör den teservis som farmodern tog fram om söndagarna. Porslinet gjorde samma storslagna intryck som empiremöblerna i matsalen. Hennes klartänkte far, som bråkat med sin far under hela uppväxten, påpekar dock att föremålen inte syns i albumen förrän under kriget. När dottern upptäcker de enkla interiörerna på foton före 1938 förstår hon varför likriktningen kunnat bli så total. Utan brett stöd av existensopportunister hade det aldrig gått.

Så bekräftas en av socialhistorikern Götz Alys centrala teser: Förintelsen innebar inte bara att miljontals oskyldiga fråntogs sina rättigheter och mördades, utan även en jättelik omfördelning av tillgångar. Senare satte medlöperiet effektivt munkavle på försöken att tala sanning.

Tåget med vilket familjen Löbmann deporterades for till Gurs i sydvästra Frankrike. Här förvandlas vad som kunnat förbli en berättelse om tysk tystnad och opportunism till ett europeiskt minnesarbete. Schwarz morfar var gendarm i Vichys tjänst och övervakade gränsen mellan det ockuperade Frankrike och ”fria zonen”. Det är oklart i vilken utsträckning han kollaborerade. Faktum är dock att de flesta av de 76 000 judar som deporterades greps av gendarmer som agerade långt bortom vad fransk lag förutsatte.

Till skillnad från i Tyskland – där Adenauer axlade ansvaret för Tredje rikets brott, vilket med tiden ledde till en kritisk minneskultur – har den föregripande lydnaden förtigits i Frankrike. Genom ett dekret i augusti 1944 ogiltigförklarade de Gaulle Vichyregimen. Eftersom den aldrig representerat La Grande Nation gavs befolkningen därmed carte blanche ”från ett besvärande arv, som om en liten grupp brottslingar med våld hade tvingat på Vichyregimen på en befolkning som obevekligt var emot den”. Behovet att göra upp med det förgångna föll bort.

Den svekfulla logiken förklarar varför Schwarz bok heter ”Les Amnésiques” i original, ”de minneslösa”. Den vill inte bara veta vad som skedde under kriget, utan även vilka följder som medlöperiet fått i olika länder. Mot slutet riktar hon blicken mot Österrike och Italien. Slutsatsen blir varken vågad eller oväntad: högerpopulistiskt tankegods faller i bättre jordmån där uppgörelsen med det egna förflutna skett sent eller inte alls.

”Medlöparna” visar hur strategisk glömska lägger grunden för ny opportunism och förljugen historieskrivning. Utan en klok och kritisk minneskultur, inget rakryggat samhälle.

Läs fler texter av Aris Fioretos och fler av DN:s bokrecensioner 

Läs mer:

”När SD-Söder bjuder in till minnesstund kan vad som helst hända” 

Tapper resa till världens sorgligaste platser