Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-07 21:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/messiah-hallberg-fyller-uttjatat-livspussel-med-mening/

Scenrecensioner

Messiah Hallberg fyller uttjatat livspussel med mening

Komikern Messiah Hallberg i showen ”Scener ur ett äktenskap” Foto: Maja Kristin Nylander

Det finns inte ett uns av förnumstighet i Messiah Hallbergs ståuppshow ”Scener ur ett äktenskap”, skriver DN:s Niklas Wahllöf.

En enda gång sätter han sig ned i den parterapihörna som spritts på affischer, i pr-material och som nu har byggts upp på Lill-Cirkus scen. En gång. I två sekunder. I övrigt vandrar Messiah Hallberg omkring som någon med lite för många espresso i blodet, han mal på i ett enormt tempo om äktenskapet som bara är samboskap, och ungarna, jobbet, närområdet, över huvud taget om det som må bra-pressen skulle kalla livspusslet. Det vill säga, precis de scener som han var ute med i ”Den missförstådda profeten” för två år sedan. De scener som ståuppare och slappa smilfinkskrönikörer i trettio år har misshandlat framför våra ögon: ”Nej ni vet hustrun/maken där hemma ... hahaha.” 

Men det är märkligt hur Messiah Hallberg – likt ingen annan i det här landet, skulle jag säga – kan få det urvattnade relationsämnet att bli så intressant. Roligt, svidande, ibland tänkvärt. Men så finns heller inte ett uns av förnumstighet i denna kropp. Däremot gott om bitter, dryg, svart cynism som ömsom riktas utåt, ömsom inåt. 

I kostym, slips och spetsiga skor swaggar han fram och åter över scengolvet, mellan person och persona och vi vet inte riktigt vad som är vad. Hur sanna de här scenerna egentligen är, var hans varma sympatier, eller stenhårda förakt, verkligen ligger. Vilket, hallå Sverige, är själva vitsen med en sådan här föreställning, att teckna en människotyp, någons liv.

Han är fräck som fan ibland, och när han gått över gränsen mot exempelvis en levande person så stannar han upp, ler och småskrockar. Så att alla, om inte förr, nu förstår att hjärtat nog ändå sitter på rätta stället. Visst? Jo. Eller?

Vi får möta alkisen i parken (eftersom det här är Tessinparken på Gärdet så heter denne Pierre och inte Burken) som skäller ut Messiah när han i sin tur skäller ut dottern (vilken i sin tur undrar vad det där var ”för läskig vänsterpartist, pappa?”), vi nästan ser den tallrik som hans fru, nej flickvän, fullt rimligen kastar mot honom hemma i lägenheten, känner doften av sonens nyfyllda blöja precis när de har kommit in för att storhandla på Ica Kvantum. Och fryser när han demonstrativt sitter kvar och spelar musik i den avstängda bilen, vilket han inte fick göra när de nyss åkte till sopstationen sexhundra meter bort. Trivialiteter som alla fått en extra hake, ett eget liv, fyllts med mening och läggs ut framför oss som viktigheter. 

Men han kunde ha gått till terapihörnan några fler gånger. Och suttit kvar en stund. För trots att Hallberg är säker som få, äger ett sällsynt flow och musikalitet, så går det så fort att orden ibland inte riktigt hinner med. Att pausa i argumentationen vore ju också en scen ur ett äktenskap.

Läs fler scenrecensioner av Niklas Wahllöf bland annat om den begåvade komikern Carl Stanley utan agenda.