Litteraturen ska vara fri, och är i själva verket fri: Karl Ove Knausgård får skriva om vad han vill, kan breda ut sina frågor genom verken. Men litteraturkritiken, tycks han mena, ska inte vara fri på samma sätt: där börjar hans ”det kan du inte säga” gälla.
Också författaren är fri, han är verklig, han har verkliga barn och han blir sårad av den kritik hans verk söker. Även metaforerna är verkliga, som Knausgård skriver: de ”sträcker sig ut i samhället och samtiden”. Men en figur är inte verklig, och det är flickan.
”Hon finns inte, bara i romanen, så vari ligger utnyttjandet? Och vari ligger faran?” (DN 20/5).
Knausgård medger i sin text att det finns en verklig konsekvens av det som skrivs, och att den har bäring på hans barn som riskerar att se ordet ”pedofil” i en text som nämner hans namn. Där drabbar skrivandet honom, då är det verkligt. Men de konsekvenser som bär an på den flicka som genom en text utnyttjas, de finns inte.
Hur kan då detta motiv, flickan som inte finns, ha skadat mitt jag så mycket?
Motivet slår emot mig just när jag öppnar fliken ”människor” på bildbyrån Getty, som jag har i uppgift att inspireras av till ett bokomslag. Flickan på bilden är helnaken, vit, kanske femton år: hennes ansikte är dött, nedsläckt, som om hon inte finns. Underlivet är rakat, som ett barns. Efter henne löper bilden av en naken mormor i öppet hästgarv, det är som om jag ska få hjälp att hantera porrbilden i ljuset av den äldre kvinnan.
Porrbilden av den tömda flickan måste i dessa simpla eller superlitterära flöden alltid förfölja mig, eller oss, ett slags långsam indoktrinering som till slut postulerar att hon är en allmänning, inte verklig, en fri projektionsyta. Men för vad? Den frågan väckte Ebba Witt-Brattström (DN 11/5). Det gjorde även Karl Ove Knausgårds långa essä om fotografen Francesca Woodman, ”Välkommen till verkligheten” (DN 5/6 2012), men den texten fick inga svar.
Karl Ove Knausgård har som litterär metod sin sårbarhet, ur den utvinns ett nästan magiskt skrivande. Hans texter har därför en bred träffyta, ingångarna gäller för många; här finns en ambivalens och ur den läcker de större frågorna. Men det tycks mig som om Knausgård, likt Odysseus när han högmodigt avslöjar sitt riktiga namn för cyklopen, blir rasande när han upplever att denna sårbarhet får kritik. Det ska vara Knausgårds privilegium att visa sin svaghet och därefter älskas: det ingår inte att den ska avvisas, eller ifrågasättas.
Odysseus trodde att han skulle klara sig igenom striden med cyklopen under namnet ”Ingen”, men fick den store havsgudens dödsdom då han avslöjat sig. Inte heller Knausgård slipper igenom som ”Ingen”, ty har litteraturen varit riktigt sårbar, och svarat mot något i världen, står det fritt för kritiken att gå i dialog med detta svar.
För det som är verkligt, kan läsaren svara på.
Och därför är även flickan verklig.
Så varför vill ingen närma sig frågan? Varför blir den litterära friheten raserad när frågan om flickan ställs? Varför väcker den ett så enormt raseri? Varför måste sårbarheten hos en man till sist övergå i våld?
Efter den här debatten är jag fortsatt intresserad av frågan om vad flickan fyller för funktion i Kulturmannens litteratur.