Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/michaela-anne-har-tagit-med-sig-drommen-om-nashville-anda-hit/

Konsertrecensioner

Michaela Anne har tagit med sig drömmen om Nashville ända hit

Michaela Ann är fortfarande kvar i americana-världen i väntan på genombrottet.
Michaela Ann är fortfarande kvar i americana-världen i väntan på genombrottet. Foto: Alexander Tillheden/Rockfoto

Som låtskrivare håller sig Michaela Anne skickligt till formulären, vilket i hennes fall också innebär en väl beprövad countryfeminism. I övrigt är hon försiktig, kanske allt för försiktig, skriver DN:s Po Tidholm. 

Stockholm ligger öde medan stormen förvandlar Vasastans gator till vindtunnlar och sextiofem personer söker skydd framför scenen i Bryggarsalen. När Michaela Anne frågar hur många som såg henne sist hon var här räcker halva publiken upp händerna. Det är en liten genre detta.

Ändå skulle somliga av hennes låtar kunna passera på en amerikansk mainstreamcountrystation, mellan reklamen för Fordtruckar och ännu en Luke Combs-ballad. Men bakgrund och avsikt spelar ibland större roll än hur det faktiskt låter.

Michaela Anne Neller pluggade jazz på en progressiv konsthögskola på Manhattan när hon upptäckte country. För sex år sedan hyllades hon för en debutskiva som lät både autentisk och tillbakablickande men har sedan dess flyttat från Brooklyn till Nashville och rört sig i en mer kommersiell riktning, dock utan att lyckas slå särskilt brett. Senaste skivan, producerad av Sam Outlaw, har samma slags luftiga västkustklang som Kacey Musgraves leker med. Michaela Ann är fortfarande kvar i americana-världen i väntan på genombrottet.

Men hon gör onekligen det bästa av tiden. Veckoslutets gig för den helgberusade publiken i Luleå och Umeå har inte direkt stigit henne åt huvudet. Hon har med sig inlånade brittiska musiker på gitarr och bas och sin man på trummor. Det låter rätt, som om hon tagit med sig drömmen om Nashville ända hit. 

Som låtskrivare håller hon sig skickligt till formulären, vilket i hennes fall också innebär en väl beprövad countryfeminism i stil med Dolly Parton och Loretta Lynn. Hon rundar av kvällen med fina ”Bright lights and The fame” om genrens alla män, de hon älskade och beundrade men som visade sig vara arslen.

”So and it came/The day you went away/I didn't shed a tear/Instead I kissed your lips/And told my heart to quit/Holding on just out of fear/It ain't you and me/You were meant to be/On the highway all alone/Singing songs about/The woman that you lost/All for nothing but the road”.

I övrigt är hon försiktig, kanske allt för försiktig. Det finns en hög grad av missriktad anpassning i det hon gör. Hon vill visa respekt mot traditionen men råkar göra en något slät figur av sig själv.

Läs fler texter av Po Tidholm och fler av DN:s konsertrecensioner