Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-04 05:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/mikael-kurkiala-kommer-pandemin-att-fora-oss-samman-eller-oka-klyftorna-ytterligare/

Kultur

Mikael Kurkiala: Kommer pandemin att föra oss samman eller öka klyftorna ytterligare?

Bild 1 av 4 I tyst begrundan. ”Nordisk sommarkväll”, 1899-00, Richard Bergh.
Foto: Bridgeman Images/TT
Bild 2 av 4 Mikael Kurkiala.
Bild 3 av 4 Tomt vid Fontana di Trevi i Rom.
Foto: Lo Bianco/Fotogramma/Ropi
Bild 4 av 4 Sällsynt syn sedan i mars.
Foto: Lars Torstensson / IBL Bildbyrå

På midsommarnatten sägs hinnan mellan vår värld och de okända vara tunnare än vanligt. I år förstärks den känslan av det existentiella vakuum som coronapandemin har gett upphov till, skriver författaren och kulturantropologen Mikael Kurkiala.

Midsommarnatten är en lovsång av färger, dofter, fågelsång och fjärilsvingar. Vi vill vaka genom den, vara närvarande i dess sinnlighet. Enligt folktron är övernaturliga väsen aktiva denna natt. Hinnan är nu som tunnast mellan deras värld och vår, mellan natten och dagen och mellan kroppar som längtar efter beröring och närhet. Men hinnan är också tunn mellan vår tid och andra tider. Detta är spådomens och klarsynens natt.

Midsommardagen är Johannes Döparens dag, han som kom med förebud om stora förändringar och manade människor till omvändelse. 

Denna midsommar behöver vi både klarsynen och omvändelsen. För ingenting är sig riktigt likt. Vi anar en ny vaksamhet, växande avstånd, ”social distansering”. Men också en intensifierad upplevelse av naturens skönhet.

Inför pandemins härjningar står vi yrvaket rådvilla. Arbetsplatser stängs. Semesterresor ställs in. Farmor får inga besök på vårdhemmet. Kvarteren runt Fontana di Trevi i Rom ekar tomma. Och vi som på pendeltåg och bussar suttit inkapslade i våra akustiska och ideologiska bubblor är nu intensivt medvetna om våra medmänniskors närvaro. De angår oss plötsligt, med varje andetag, varje harkling och hostning. Mina barn kan utgöra ett större hot mot mig än skrålande skuggor i en mörk gränd. En omfamning är inte längre ett tecken på ömhet utan på omdömeslöshet. Och människor dör i tusental i ensamhet, berövade sina närmaste just när de hade behövt dem som allra mest, i den enskilda människans mest utsatta stund i livet.

Vi har nog inte varit här förr. I alla fall inte i levande minnen. Utan karta trevar vi oss därför fram i ett landskap som både är sig likt och fundamentalt förändrat. Vi befinner oss i ett undantag, i ett främmande rum och en okänd tid.

Den existentiella erfarenheten av främlingskap i det välkända formulerades kärnfullt av den portugisiske poeten Fernando Pessoa (1888–1935) i den postumt utgivna ”Orons bok”: ”Ingenting är mig bekant, inte därför att jag finner det främmande utan därför att jag inte vet vad det är.” 

När människan går från nödvändighet till möjlighet öppnas en dörr på glänt mot något annat och nytt

Detta att både stå utanför och innanför är, menar den italienske filosofen Giorgio Agamben, ”undantagstillståndets topologiska struktur”. I sin studie av detta tillstånd som juridiskt och existentiellt fenomen noterar Agamben en till synes märklig betydelseförskjutning hos begreppet iustitium i romersk lag. Från att ha betecknat just undantagstillstånd får begreppet senare betydelsen ”offentlig sorg efter suveränens död”. 

För antropologer och religionsvetare är denna betydelseglidning inte överraskande. Gränstillstånd av både psykologisk och social karaktär – som sorg, graviditet, separation, karnevaler och initiationsriter – försätter individer och kollektiv i tillstånd där det sociala, och ibland också rättsliga, regelverket tillfälligt upphävs. Dessa liminala tillstånd erbjuder en frizon där nya identiteter kan prövas och ta gestalt, nya och ibland förbjudna tankar kan tänkas och sociala band fördjupas eller omtolkas. 

Det liminala tillståndets inneboende ambivalens bäddar för både otrygghet och kreativitet. Genom att ställa människan utanför hennes ”normala” sammanhang utgör liminaliteten en utkikspunkt varifrån samhällets, vanligen implicita, regelverk och normsystem blir synligt och kritiskt kan granskas. Konventionen förlorar sin auktoritet genom att avslöjas som bara ett av många möjliga sätt att organisera och legitimera mänskliga handlingar. När människan går från nödvändighet till möjlighet öppnas en dörr på glänt mot något annat och nytt. ”There is a crack in everything, that’s how the light gets in”, som Leonard Cohen uttryckte det. 

Medan vissa liminala tillstånd frammanas aktivt drabbar andra oss oplanerat och oönskat. Naturkatastrofer, invasioner från främmande makter och förödande epidemier kan alla plötsligt försätta hela samhällen i kristillstånd där välbeprövade strategier för problemlösning och stresshantering blir verkningslösa och där vedertagna sanningar skakar i sina grundvalar. Kvar blir ett existentiellt och politiskt vakuum som utgör den idealiska jordmånen för framväxten av politiska och religiösa revitaliseringsrörelser. Vissa av dessa har, visar oss historien, velat bana vägen mot något helt nytt, en hägrande utopi, medan andra har kanaliserat människors längtan efter ett återupprättat kosmos mot en retrotopi, ett idealiserat förflutet. I kriser söker människor efter stadga, ordning och begriplighet. 

Vi tittar uppåt och ser inga kondensstrimmor efter flygplan skära sönder himlen i oregelbundna rutmönster

Även om det kanske är en överdrift att påstå att Sverige och andra coronadrabbade länder nu befinner sig i ett liminalt tillstånd är det nog inte bara möjligt utan också rimligt att läsa in liminala aspekter i den nya tid vi nu har gått in i. 

För det som var otänkbart för några månader sedan är i dag en realitet. Vi tittar uppåt och ser inga kondensstrimmor efter flygplan skära sönder himlen i oregelbundna rutmönster. Uppemot 150.000 festlystna människor dök aldrig upp i Uppsala den sista april detta år. Den riksgräns som skiljer mig från mitt gamla hemland och som fram till i mars var porös som havssvamp har nu petrifierats till en ogenomtränglig mur. Grannar och vänner förlorar sitt levebröd och ser sina framtidsplaner lösas upp i intet. Vi bevittnar den största minskningen av koldioxidutsläpp sedan andra världskriget samtidigt som Internationella valutafonden förutspår den största ekonomiska nedgången sedan 1930-talet.

Den trygghet och förutsägbarhet som vi har kommit att ta för given har avslöjats som en illusion. I dess ställe har det ovetbara och okontrollerbara – just de demoner som vi velat fördriva alltsedan modernitetens genombrott – trätt in. Och kanske är dessa demoner särskilt ovälkomna gäster i en kultur som under decennier utvecklat en alltmer svårartad megalomani och som förlorat ett språk för att tala om det ovetbara och mysteriet som oundgängliga aspekter av livet. 

Alla kriser avslöjar något väsentligt om oss, om vårt samhälle och om våra relationer. Men de skapar också något nytt. Människan förhåller sig inte till världen sådan den är utan till sina tolkningar av den. Pandemin är därför lika mycket ett kulturellt och politiskt faktum som ett virologiskt och epidemiologiskt. Våra berättelser om pandemin är en del av den. Våra tolkningar sprids med ungefär samma hastighet som det virus som är upphovet till dem. 

Hade vi tagit de dagliga dödssiffrorna med samma jämnmod om de döda hade varit unga människor?

Därför är denna pandemi en oskriven berättelse, ett narrativ som vecklar ut sig i och genom de ord och meningar som var och en av oss ger den. Och detta narrativ handlar inte huvudsakligen om själva viruset, hur det sprids och hur det kan bekämpas. Det är också av nödvändighet en moralisk och existentiell berättelse. Vi är alla inbjudna som medförfattare till denna krisens antologi och på var och en av oss vilar ett ansvar för de ord vi väljer och för de konsekvenser som våra tolkningar kan få.

Men än så länge gör vi kanske klokt i att med lätt hand teckna ner våra teser och påståenden och i första hand ägna oss åt att formulera frågor kring vad denna pandemi visar oss, gör med oss, och manar oss till. 

Hur mycket, eller lite, är vi beredda att offra för att rädda enskilda liv? Hade vi tagit de dagliga dödssiffrorna med samma jämnmod och med bibehållet förtroende för Folkhälsomyndigheten om de döda huvudsakligen hade varit unga människor? Och hur kommer det sig att man i Sverige, som enligt en ofta citerad kartläggning av World values survey är världens mest individualistiska land, utan märkbart motstånd lyckats sälja in ett begrepp som ”flockimmunitet” som en central del i en alltmer kontroversiell pandemibekämpningsstrategi? 

Och vilket är det ljus vi så småningom hoppas kunna skönja i slutet av denna mörka tunnel? Är det en återgång till det ”normaltillstånd” av konstant tillväxt och ständigt ökande förbränning av fossila bränslen som samstämmiga vetenskapliga rapporter under årtionden med allt större emfas hävdat obönhörligen bäddar för en monumental ekologisk och mänsklig katastrof? Ska denna pandemi svetsa oss samman eller ytterligare fördjupa klyftorna mellan oss? Kommer den att ge nationalistisk och etnisk isolationism en rejäl injektion av steroider eller kommer hela den etnisk-chauvinistiska diskursen att bryta samman inför det faktum att viruset för sin egen reproduktion fritt disponerar kroppar oberoende av klass, pigmentering eller kulturell tillhörighet?

Vissa ämnen lämpar sig illa för polemik och debatt. Pandemin är ett sådant

Svaren är inte givna. De formeras hos var och en av oss i detta nu, i våra tankar, samtal och vardagliga praktiker. Just nu bär vi alla ett ansvar för att delta i formulerandet av de frågor som ska definiera livet under och efter corona och för de berättelser som kommer att ta form under vårt sökande efter svar.

Vissa ämnen lämpar sig illa för polemik och debatt. Pandemin är ett sådant. Den utplånar liv och krossar drömmar. Men den gör också vyerna klarare. Måtte vi ta detta tillfälle i akt att mötas i ett respektfullt samtal som tar sin utgångspunkt i det vi alla har gemensamt – våra kroppars skörhet, vår existentiella utsatthet och vår kärlek till våra närmaste. Och kanske kan vi till och med se vår avsaknad av säkerhet och entydiga svar, inte som tecken på svaghet eller vankelmod, utan som en möjlighet att odla ödmjukhet och lyhördhet.

Under midsommarnatten är hinnan tunn. Mörkret finner inget fäste. Gäddorna slår i vassen och storlommens vemodiga skri rullar över insjöns ytspänning. Hela Skapelsen tycks sjunga till oss: ”Omvänd er.”

Läs fler kulturdebattexter och följ DN:s rapportering om det nya coronaviruset. 

Ämnen i artikeln

Midsommar
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt