Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-23 14:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/mikael-wiehe-vaver-samman-sitt-liv-och-sin-musik/

Kultur

Mikael Wiehe väver samman sitt liv och sin musik

Mikael Wiehe gör en föreställning på Folkoperan om sitt liv. Han delar scen med Edda Magnason och Sissela Benn. Manuset har Fredrik Ekelund skrivit. Foto: Roger Turesson

Efter att ha spelat succéföreställning ”Har du sett världen” för 13.000 i Malmö intar Mikael Wiehe nu Folkoperan i Stockholm. Han delar scen med Edda Magnason och Sissela Benn. Manuset har Fredrik Ekelund skrivit.

Rätta artikel

Wiehe öppnar Folkoperans entrédörrar för DN i en särdels färgsprakande skjorta. En majblomma på bröstfickan dämpar den visuella volymen en aning. Beslutet att sjösätta scenprojektet ”Har du sett världen” i två akter med gästartister på scen och fullsatt orkesterdike föregicks av en hel del tvivel, medger han. 

– Först tänkte jag: ”Gammal gubbe ... en ensam äldre herre på scen i två timmar som ljuger om sin historia – hur kul blir det? Min bokare Pange, som kom med den här idén, har faktiskt hjälpt mig att ta ett steg som jag aldrig annars vågat ta. 

”Har du sett världen” är alls ingen krogshow, ingen renodlad hitparad heller. Snarare en tvåtimmarsblandning av musik, mellansnack och tillbakablickar av en uppväxt och ett artistliv med Malmö som utgångspunkt. Ett drygt dussin sångnummer ur Mikael Wiehes trinda sångbok ingår. 

– Fredrik Ekelund har skrivit manus baserat på de texter som ingick i en skivbox jag gav ut och intervjuer. Vi känner varandra sedan länge, vi åker till Köpenhamn och dricker pilsner tillsammans.

Skådespelaren och komikern Sissela Benn är bland annat på scen i föreställningens del som avhandlar Wiehes uppväxt. 

– Bland annat om när jag som liten kommer till Malmö i toppluva och kortbyxor från Köpenhamn med min mamma, som då skilt sig från min far, säger han och övergår till sin mer dramatiska, lätt hesa, scenröst: Det är en mörk novemberkväll 1952 och när jag steg in i lägenheten på sjunde våningen på Limhamnsvägen 12B och månljuset speglar sig i de nyvaxade parkettgolven så förstod jag att jag inte bara kommit till ett nytt land – jag hade kommit till en ny värld. Och jag fick rätt: mina nya klasskamrater på Ribersborgsskolan gillade inte mina kortbyxor.

Mikael Wiehe beskriver föreställningens första akt som ett försök att väva samman sitt 72-åriga liv, musiken och Malmö, som ”dukterna i ett rep”. Foto: Roger Turesson

– Vi kom till Sverige från ett Danmark som var präglat av andra världskriget, ett land där man inte hade råd med coca-cola, där man inte hade råd att importera amerikanska filmer utan man fick ta färjan till Landskrona om man ville se Clark Gable kyssa Scarlett O’Hara på bio. (Han slår på föreställningsrösten igen): Ett land där isköraren kom ut med isblock till køleskabet och där smågossar som jag gick i kortbyxor också på vintern

Mikael Wiehe beskriver föreställningens första akt som ett försök att väva samman sitt 72-åriga liv, musiken och Malmö, som ”dukterna i ett rep”.

De där kortbyxorna ersätts snart av långa dito, han får jobb i en jazzorkester, som han lämnar – ”kapellmästaren var nazist” – han gör bland annat en Parisresa som artonåring 1964 (efter att ha lusläst Hemingways ”En fest för livet”), besöker Jeu de Paume-museet och bor på Rue Jean-Jacques Rousseau nära Louvren. Hela världen ligger framför honom.

– Världen vidgades då och så träffade jag Björn Afzelius och så spelar vi ihop i alla år och så dör han och Fjellis (gitarristen Jan-Eric ”Fjellis” Fjellström, mångårig medmusiker) och min far samma år, 1999, och så är det paus, sammanfattar han.

I andra aktens inledning har Mikael Wiehe redan sitt femtioårskalas bakom sig. Malmö-minnen följer, Kockumsvarvets uppgång och fall – och inte minst de vilda snöstormarna som ven genom residensstaden i slutet av sjuttiotalet. I radion varnade P4-legenden Karsten Erichs befolkningen: ”Gå inte ut – det går en militärkolonn till Falsterbo”, minns Wiehe. 

Den långa resan genom Wiehe-land avslutas med artistkollegan Edda Magnason. Hon sjunger Wiehe-sånger med och utan den halvdanske upphovsmannen på scen. Sissela Benn , som en av döttrar, frågar sig själv: ”Men var blev jag av?”.

Björn Afzelius och Mikael Wiehe vid en stödgala för Nicaragua. Foto: TT

Du besvarar inte den frågan.

– Nej, men jag och Edda gör ”Ska nya röster sjunga” ihop som ett svar. 

Han skrev den sången 1988, om hur döden inte segrar utan tiden börjar om ”för sångerna om livet som aldrig kan förstummas / ska nya röster sjunga”. Monica Zetterlund bidrog till dess ryktbarhet. 

En sådan här tidsresa måste öppna många djupa minnesschakt.

– Verkligen – och hur fortsätter man? Vart går man? Fast efter att vi spelat föreställningen i Malmö elva gånger var jag ute och gjorde trettio konserter själv och det är också fantastiskt att få göra – att bara luta sig mot sitt enda instrument gitarren och ha publiken i sin hule hånd.

”Har du sett världen” är ett slags blandformat, sång, berättande, stororkester och minnesflöden. Har det gett mersmak?

– Det är klart, men man kan ju inte åka runt med en symfoniorkester, det är praktiskt och ekonomiskt helt omöjligt. Men det ... är roligt och varierande att göra en stor föreställning och det ger en ett annat perspektiv.

Du kommer från singer/songwriter-traditionen, men verkar aktivt töja på den formen, söka just andra perspektiv. Redan på 1980-talet började du till exempel använda elektroniska instrument på dina skivor. 

– Det är därför jag inte tröttnat på det här yrket. Jag skulle inte kunnat åka runt och spela Hoola Bandoola-låtar år efter år, det hade känts som ett enormt nederlag, inskärper han och kommer på en till förtydligande anekdot:

– Jag såg Bill Haley i Malmö typ 1965, han var då tio år och tjugo kilo bredare än han var när han slog igenom. Beatles hade kommit fram och hans musik kändes så jävla gammal. Det går inte att fastna i ett uttryck på det viset. Jag har skrivit balettmusik, jobbat med körer, rapparen Sebbe Stax, Emil Jensen och stråkkvartetter och översatt Dylan, Tom Waits och Leonard Cohen också. Det har varit skoj.

Kommer musiken lika lätt till dig i dag som när du debuterade med Hoola Bandoola våren 1971?

– Nej. Det är mer jobb nu. Jag tror att jag spelar in fem snuttar musik i veckan på min minibandspelare. Så det blir kanske tvåhundra musiksnuttar om året, men bara tio, femton, går att utveckla. Och det är lätt att man fastnar i saker eller rim man skrivit förut, svarar han.

Latheten måste bekämpas, förklarar Wiehe, annars tar den över. Och idéerna kan ju dyka upp när och var som helst. 

Han berättar om en nyskriven sång om en åldrad man vars arbete är att öppna porten på en tjurfäktningsarena för tjurarna som ska tvingas springa ut på den cirkulära amfiteatern för att dö.

– Jag var i Spanien och såg vad jag tror blir min sista tjurfäktning – jag försvarar inte den verksamheten – och fick plötsligt se den här gamle mannen vid arenans port och han hade på ett sätt med mig att göra. Jag har också stått länge på arenor och min kropp börjar också att svikta och tanken är trög. 

Olof Palme med artisterna på ANC-skivan 1985. Bland andra Mikael Wiehe, Björn Afzelius, Joakim Thåström, Py Bäckman, Dan Hylander, Sanne Salomonsen, Tomas Ledin och Christian Falk. Foto: Torbjörn Ekebacke/Aftonbladet/IBL

Du är en av landets mycket få uttalat politiska artister som drar stor publik. Varför är det så ovanligt att använda scenen till samhällsfrågor?

– Somliga artister är bekväma i den rollen jag har, som Björn (Afzelius), andra vill spela trumpet eller sjunga om sitt hjärtas kval. Jag tycker lite bättre om de som har något att säga, men man måste ju inte alltid ha det.

– Jag lyssnar också på musik som inte alls har några politiska budskap, väldigt mycket på Bach till exempel och allt möjligt. Jag är tacksam för att jag som artist kan tala om helt olika saker, saker som jag tycker är viktiga, vackra, hemska, spännande, roliga. Det ska inte bara vara att köra budskap ner i halsen på folk. Det blir inte bra. 

Vad tycker du inger hopp inför de många utmaningar världen står inför idag?

 – Jag gråter av rörelse när jag ser Greta Thunberg bli intervjuad och så tänker jag ”du kan väl fan inte sitta här och böla!” och så byter jag mina flygbokningar till tågbiljetter, säger han.

– Det är hela tiden sådana unga människor som gör mig hoppfull. Jag är en gammal man nu och vridscenen vrider sig utan att man kan göra något åt det, men man kan stödja de som kan göra det – som mina kamrater i Nicaragua i dag. Och det gör jag.

Är ”Har du sett världenett bokslut?

– Nej, det har jag inte tänkt – men vad vet man? Man vet aldrig. Men jag ska ut på turné till hösten – och jag har gjort en ny skiva med Dylan-tolkningar tillsammans med Ebba Forsberg. Och så håller jag på med en egen skiva också. Jag jobbar på.

Mikael Wiehe. Foto: Roger Turesson