Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-02 17:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/mime-brinkmanns-cello-framstaller-bach-omsint-trevande/

Konsertrecensioner

Mime Brinkmanns cello framställer Bach ömsint trevande

Bild 1 av 2
Foto: Mats Bäcker
Bild 2 av 2 Cellisten Mime Brinkmann
Foto: Reinhard Wilting/SR

Cellisten Mime Brinkmann stannar upp på krönen och rusar neråt för att dröjande ta ny sats. DN:s Camilla Lundberg blir smått sjösjuk men med öronen på vid gavel. 

Hon har precis spelat in de sex solosviterna på ett tyskt bolag. Men Sveriges Radio P2 valde nu att sända dem live – och varför inte, eftersom Mime Brinkmann bor i Stockholm. En direktsänd coronakonsert utan publik, egentligen en regelrätt radioinspelning utan redigering. 

Hur som helst är det på tiden att presentera denna högt rankade barockcellist i helfigur på hemmaplan. Mime Brinkmann återfinns annars i välkända ensembler som La Petite Bande, Tafelmusik, Concerto Copenhagen, Bach Collegium Japan samt Drottningholms Barockensemble härhemma.

Det hade varit roligt om SR hade satt upp en kamera eller två. Låtit oss se en femsträngad piccolocello i aktion, en pilbågeliknande barockstråke och de märkvärdiga fingergrepp som krävs för alla Bachs musikaliska uppfinningar. För här var Bach en pionjär när han höjde upp den ”enkla” cellon (ungefär dåtidens elbas) på virtuos piedestal. 

Kunde Bach själv spela sina cellosviter? Antagligen inte till fullo, men han var ju en baddare åtminstone på fiol. Tydligt är hur han experimenterar och exploaterar instrumentet på längden och tvären. Och på djupet, förstås. Här handlar det om kanoniserade verk – tänk bara Ingmar Bergmans allvarsamma saraband ur den femte sviten.

Jag hörde den i radio utsmetad i ett enda långt och smäktande legato; en smaklöshet signerad den store Rostropovitj. En lisa att få ersätta den med Brinkmanns ömsint trevande framställning – som om hon tänkt fram den i stunden.

Man ska inte belasta Bach med alltför tyngande djupsinne. Det är ju dock sviter av danser – om än inte dansmusik. Vad Mime Brinkmann framhäver är den barocka retoriken, den som kunde översättas såväl i koreografisk som musikalisk gestik. Därför öppnar hon inte den första svitens välkända preludium med glatt rullande sextondelar, utan stannar upp på krönen och rusar neråt för att dröjande ta ny sats. Lite smått sjösjuk kan man bli, men med öronen på vid gavel. 

Spännande med sensträngar, låg stämning och högt konstnärligt risktagande. Dessvärre med en del gnissel och klangligt slagg på köpet. Hoppas att P2 också sänder Mime Brinkmanns fina skivinspelning. 

Läs fler texter av Camilla Lundberg och fler av DN:s konsertrecensioner