Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-27 09:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/mina-20-minuter-ensam-med-bob-dylan/

Kultur

Mina 20 minuter ensam med Bob Dylan

Bild 1 av 7 Bob Dylan
Foto: Foto: paf.com
Bild 2 av 7 Men någonting händer med mig när han korrigerar det där felvända munspelet och börjar blåsa. Det är väl inget munspelssolo det kommer att skrivas New Yorker-essäer om direkt, det är några enkla toner bara, men det är ändå under den här halva minuten det – mycket oväntat – brister för mig.
Bild 3 av 7 Drömmen om Dylan. Fredrik Wikingssons intresse för Bob Dylan har genom åren tagit honom till flera platser i USA.2004. I en gitarraffär i Nashville där Dylan letade efter en viss sorts Martin-gitarr under inspelningarna av John Wesley Harding hösten 1967. Ingen i butiken kunde vidimera att han var där personligen, men någon var åtminstone där å hans vägnar. Det räcker långt.
Bild 4 av 7 2008 Alldeles intill 116 MacDougal Street, där The Gaslight Cafe låg en gång, och där Dylan gjorde fantastiska spelningar 1962.
Foto: Foto: Privat
Bild 5 av 7 2005 Fort Worth, Texas. Bob Dylan spelar på den amerikanska national­dagen, på en prärie. Cowboyhatt köpte jag, för det hade Bob, och sockriga popcorn (crackerjacks) som jag vet att Bob tycker om.
Bild 6 av 7 1999 Första besöket vid Big Pink, 56 ­Parnassus Lane, huset där Bob Dylan och The Band spelade in så många fina låtar i en källare sommaren 1967. En tant från ­Holland kom fram och erbjöd sig att fotografera mig.
Bild 7 av 7 1992 Taket till Fredrik Wikingssons våningssäng när han gjorde lumpen, fyllt med Dylan-citat.In the fury of the momentI can see the master’s handIn every leaf that treablesand in every grain of sand.Right now I can’t read to goodDon’t send me more letters, noNot unless you mail them fromDesolation RowWhen you’re lost in the rainIn Juarez and it’s eastertime tooAnd your gravity failsAnd negativity don’t pull you throughDon’t put on any airsWhen you’re down on Rue Morgue AvenueThey’ve got some hungry women thereAnd they really make a mess out of youNow there’s a womanon my blockJust sittin’ thereas the night grows stillShe says who gonna take away his license to kill?Oh, how can I explain?It’s so hard to get onBut these visions of Johannathey’ve kept me up past the dawn

När Bob Dylan-fanatikern Fredrik Wikingsson hör talas om att ett spelbolag ska hyra in legendaren för att spela för en publik bestående av en (1) person, inser han att den personen måste bli han. Här berättar tv-journalisten om ögonblicket han drömt om i ett helt liv.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa. Logga in