Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

”Mitt brev visar att Akademien kände till anklagelserna om övergrepp”

01:26. Kulturprofilen har i 30 år drivit Klubben, centrum för svensk finkultur. Nu vittnar 18 kvinnor om att han utsatt dem för sexuella trakasserier och övergrepp.

I december 1996 läste den dåvarande ständige sekreteraren Sture Allén ett brev som skickats till Svenska Akademien. I det vittnade konstnären Anna-Karin Bylund om att Kulturprofilen utsatt henne för sexuella trakasserier och övergrepp. Nu berättar hon öppet om händelserna och DN kan publicera brevet i sin helhet.

– Mitt brev visar att de kände till anklagelserna redan för tjugo år sedan, säger hon till DN.

I november 2017 vittnade arton kvinnor om att Kulturprofilen utsatt dem för sexuella trakasserier och övergrepp. Han hade nära band till Svenska Akademien, och den senaste tiden har frågan rests om vad Akademien egentligen visste innan anklagelserna mot mannen blev kända. I en debattartikel i Svenska Dagbladet i veckan uppgav åtta ledamöter att en advokatutredning inte visat på att det förekommit sexuella trakasserier i juridisk mening ”mot personer inom eller nära Akademien”.

Däremot nåddes den dåvarande ständige sekreteraren Sture Allén redan för över tjugo år sedan av anklagelser om att Kulturprofilen skulle ha utsatt en kvinna utanför Akademien för sexuella trakasserier och övergrepp. Det styrks av ett brev som han mottog i december 1996 och som DN har tagit del av.

1996 skrev Anna-Karin Bylund ett brev till Svenska Akademien där hon vittnade om att Kulturprofilen utsatt henne för sexuella trakasserier och övergrepp.
1996 skrev Anna-Karin Bylund ett brev till Svenska Akademien där hon vittnade om att Kulturprofilen utsatt henne för sexuella trakasserier och övergrepp. Foto: Roger Turesson

Avsändaren var en ung konstnär. Hon heter Anna-Karin Bylund, och två decennier senare sitter vi mittemot varandra i hennes hus utanför Lidköping, som har utsikt över stora solbelysta ängar. Utöver heltidsjobbet som textillärare arbetar hon fortfarande som konstnär och vardagsrummet är en ateljé full av nåldynor, tyger och broderade akvareller.

Hon har ett sätt att tala som är intensivt, och tvekande, eftersom vissa saker är svåra att prata om.

Att vittna utan att någon svarar skapar en känsla av klaustrofobi, säger hon.

– Särskilt om man länge bär något inom sig som ingen annan erkänner. Jag har ibland upplevt det som en isolering. Jag vet ju varför jag skrev det där brevet.

Du undrar varför jag ändå satte mig ner och skrev… Det var berättelserna jag hört från andra kvinnor.

I december 1996 skulle Anna-Karin Bylund snart fylla trettio. Hon var en lovande textilkonstnär, en ensamstående mamma som satte sig framför skrivmaskinen i lägenheten på Nybrogatan när sonen somnat: ”Det är två års samlad erfarenhet som får mig att kontakta er”, skrev hon i brevet som skulle skickas till Svenska Akademien och Stockholms läns landsting, som stöttade mannens kulturverksamhet, här kallad ”Klubben”, ekonomiskt.

Hon berättade för dem att hon utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp av Kulturprofilen när hon befann sig i ”beroendeställning”. Hon skrev att Klubben som idé var berikande och intressant men ändå inte förtjänade deras pengar: [Kulturprofilen] missbrukar sin roll som konstnärlig ledare genom att utnyttja och förnedra de kvinnor, och då speciellt unga, som kommer i hans närhet. Om ni har frågor med anledning av mitt brev så kontakta mig gärna.

Anna-Karin Bylund skrev under breven med namn, adress och telefonnummer. Hon postade dem nästa förmiddag när sonen lämnats på förskolan.

Hon visste att hon aldrig mer skulle kunna röra sig i kretsarna runt Klubben, och hon trodde egentligen inte att hennes ord skulle förändra något.

– Du undrar varför jag ändå satte mig ner och skrev… Det var berättelserna jag hört från andra kvinnor. Jag visste att vi var många, och beslutet var rätt i mitt universum, som jag skulle leva i resten av livet. Sedan växte jag upp i en frikyrka som jag lämnade i tonåren och det uppbrottet påverkade mig. Jag insåg tidigt att jag aldrig skulle kunna ingå i sådana grupper, och att det enda alternativet var osäkerheten. Jag tror att det gjorde mig orädd.

Anna-Karin Bylund minns det som att hennes brev inte fick några konsekvenser, och hon missade den artikel om Klubben som våren därpå publicerades i Expressen. I den vittnade flera unga kvinnor om att ha utsatts för sexuella trakasserier av Kulturprofilen när de praktiserat i hans verksamhet.

Anna-Karin Bylund intervjuades inte, men reportern Niklas Svensson hade fått fram hennes brev och Svenska Akademiens dåvarande ständige sekreterare Sture Allén bekräftade att han läst. Men han ville inte ge några övriga kommentarer om hur han reagerat på innehållet eller om hur stora de ekonomiska bidragen varit. Som en sista fråga, som skulle komma att följas av över tjugo års tystnad, undrade reportern om Svenska Akademien betalat ut pengar till Kulturprofilen även efter att de mottagit anklagelserna om sexuella trakasserier och övergrepp: ”Det finns ingen anledning för mig att svara på detta”, avslutade den ständige sekreteraren Sture Allén.

Jag fick kontakt med Anna-Karin Bylund i december 2017, efter de arton publicerade vittnesmålen i DN. Hon ville inte intervjuas. Hon sa att hennes historia var en liten droppe i ett stort hav, och att hon lidit nog för den.

Brevet som Anna-Karin Bylund skrev.
Brevet som Anna-Karin Bylund skrev. Foto: Roger Turesson

Men framåt våren 2018 ändrar hon sig.

– Jag vill vara med för att kunna lyfta frågan om hur kvinnor tystas, och att den är större än en enskild person. Mitt brev handlade om ett medberoende som gjorde att nästan ingen vågade säga ifrån. Jag försökte säga till finansiärerna att de skapade ramverket som gjorde att Kulturprofilen kunde skada människor. Han gavs ett eget rike där han kunde styra och ställa. Sådant kan uppstå överallt men jag upplever att kulturvärlden oftare är laglös. Man har ingen anställningstrygghet och jag hade inte ens ett avtal, säger Anna-Karin Bylund.

Men det fanns också en personlig anledning till hennes tvekan, som hon ofta återkommer till.

– Jag skrev brevet för att jag hört vad andra utsatts för. Men när det hände mig gjorde jag inte tydligt motstånd... Jag visste att om det blivit slagsmål så hade det inte blivit någon utställning. Det var en sorts val jag hade och den skulden har varit svår att leva med. Och hur kunde jag, efter det som hänt, ställa ut på Klubben en andra gång? Jag har skämts och känt mig otroligt korkad. Men saker har hänt de senaste månaderna som förändrat mig och när jag pratar nu ska det vara med mitt eget namn.

I början av 90-talet hyllades Anna-Karin Bylund på kultursidorna för sin slututställning på Konstfack. Hon hade fyllt ett stort rum med lin som bredde ut sig i vågor över hela golvet, som ett vitt hav. Strax därpå blev hon erbjuden att ha sin första separatutställning på Klubben.

– Jag hade varit där en gång tidigare på en vernissage och kände att de lokalerna var helt rätt för mig: stora, fönsterlösa, ruffiga. De var perfekta för de fiktiva rum jag ville bygga upp.

Anna-Karin Bylund hade länge forskat i linets historia och hur materialet genom årtusenden tagit plats i litteraturen och myterna. Utifrån den kunskapen ville hon skapa hyllningar till verkliga och fiktiva kvinnor som Heliga Birgitta, Anna Kareninas svägerska Dolly och den egyptiska prästinnan Tabouboue, och berätta om deras liv genom relationen till lin. Hon hade sju månader på sig och jobbade dagar och sena nätter med sina vävda installationer. När hon var djupt inne i processen föreslog Kulturprofilen att de skulle äta middag hemma hos honom och prata om projektet.

– Det kändes bra för mig, att vi skulle kunna gå igenom alla detaljer inför vernissagen. Vi var två yrkespersoner och han en gubbe, så när han helt plötsligt försökte ha samlag med mig blev det kaos i mitt huvud. Jag slog inte till honom… Jag kunde eller vågade inte, utifrån vem han var. Jag kan inte förklara det bättre än att jag fick en stark ångest, och stängde ner mig.

– När det var över kände jag mig som en smutsig trasa i deras fina lägenhet. Men jag stod i mitt livs viktigaste arbete och visste att jag absolut inte fick ta in konsekvenserna av vad som hänt. Jag behövde vara kreativ. Jag skulle göra min första egna utställning.

Och så kallade Kulturprofilen mig för ”fittkonstnär”, och en av hans assistenter berättade att han brukade benämna mig så bland andra.

Anna-Karin Bylund färdigställde ”Till min käraste” som hösten 1994 blev hennes genombrott. Olof Lagercrantz skrev katalogtexten och hon hyllades av kritikerna för att ha skapat en sakral meditation ”över kvinnan och väven, över kroppens förgänglighet och vävens beständighet”, en ovanlig och teatral iscensättning ”som åkallar själva huden”.

Anna-Karin Bylund tackade ja till ännu en utställning som invigdes hösten 1996. I den täcktes Klubbens golv av tusen musfällor och lika många byten: handkramade stycken av obehandlat lin som fått sin slutgiltiga form av fällan som slagit igen. Mot källarens vita väggar hängde svarta nunnedok i långa rader, och kritikerna tolkade utställningen som en kamp mellan könen.

Det var under den hösten som Anna-Karin Bylund bestämde sig för att skriva brevet. Hon fick höra vittnesmål från andra kvinnor, varav en var väldigt ung.

– Och så kallade Kulturprofilen mig för ”fittkonstnär”, och en av hans assistenter berättade att han brukade benämna mig så bland andra. Det var en gräns för mig. I mitt skapande har jag alltid haft fokus på att lyfta kvinnors röster genom historien. Att skriva brevet kändes som att stå upp för mitt konstnärskap. Att gå emot skammen som sa att jag skulle göra mig osynlig, säger Anna-Karin Bylund.

Det har gått tjugotvå år sedan Anna-Karin postade brevet. De uteblivna svaren har påverkat henne trots att hon egentligen inte förväntade sig någon reaktion.
Det har gått tjugotvå år sedan Anna-Karin postade brevet. De uteblivna svaren har påverkat henne trots att hon egentligen inte förväntade sig någon reaktion. Foto: Roger Turesson

Mörkret har börjat sänka sig utanför hennes fönster och tjugotvå år har gått sedan brevet postades.

Hon konstaterar att de uteblivna svaren påverkat henne trots att hon egentligen inte förväntade sig någon reaktion.

– Jag hade en enorm energi åren efter Konstfack och jag kom liksom av mig lite. Någonstans visste jag ju vad jag ville: att de stora institutionerna skulle erkänna att det som hände inte var vårt fel. För min upplevelse med Kulturprofilen fick konsekvenser för mig i mitt inre och för mitt självförtroende. Jag har känt att min första utställning inte handlade om begåvning eller kompetens utan om att jag upplåtit min kropp. Det är nog den hemligheten som gjort ondast. Den har legat över mig som ett illamående. Jag har haft svårt att glädjas eller känna mig stolt när det gått bra, säger Anna-Karin Bylund.

Att berätta sin historia offentligt är ett beslut som växt fram. Hon har de senaste månaderna lyssnat mycket på radio.

– Jag har hört flera kvinnor berätta vad de varit med om, och allt är inte tydligt. Ibland förmår man inte försvara sig. Jag har tänkt att hela systemet går ut på att man ska anklaga sig själv och tystna, och nu är vi många som pratar.

– Innerst inne har jag också alltid tyckt att jag hade rätt. Jag var modig och jag var före min tid när jag skrev om att vi som utsattes inte bar ansvaret utan alla de runt omkring som hade pengarna och makten, och mitt brev visar att de visste.

Kulturprofilen förnekar via sin advokat Björn Hurtig anklagelser om övergrepp eller sexuella trakasserier, men hälsar att det mellan ­honom och Anna-Karin Bylund fanns oenighet i synen på konst, och särskilt hennes konst.

Läs också: Stina Otterberg: Vi måste tala om Snöflickan 

Läs också: Sture Allén: ”Brevets innehåll framstod inte som viktigt”

Läs också: Brevet skickades till landstinget: ”Uppmanade henne att anmäla”

Brevet i sin helhet

(Namn och adresser har anonymiserats)

 

Stockholm 961217

Till

Stockholms läns landsting Kultur och utbildningsnämnd.

[tjänstemannens namn].

 

Mitt namn är Anna-Karin Bylund och jag bor och är verksam som konstnär i Stockholm.

1994 hade jag min första separat utställning på [Klubben], [adress], Stockholm.

I November 1996 visade jag ytterligare arbeten hos [Kulturprofilen].

Det är två års samlad erfarenhet som får mig att kontakta er.

Under samarbetet 1994 utsattes jag av [Kulturprofilen] för sexuellt trakasseri och sexuellt övergrepp.

Som nyutexaminerad konstnär befann jag mig i beroendeställning till galleristen [Kulturprofilen].

Under sammarbetet i November 1996 fullföljde inte [Kulturprofilen] sin del av överenskommet utställningsarbete.

När jag påpekade bristen i hans engagemang benämnde han mig som ’fittkonstnär’.

En vecka innan planerad stängning av utställningen i November 1996, arrangerade [Kulturprofilen] en poesiafton men lät efter arrangamanget, en flygel, ett trummset och en bar med vin och ölbackar stå kvar i utställningen.

På frågan om han själv inte såg vad han gjorde fick jag till svar,

'...att du är bara en liten textiltjej som kommer från Sveriges sämsta skola och du skall vara tacksam för att jag tagit mig an ditt arbete och du skall lära dig att sammarbeta med andra konstnärer' (d v s lära mig att lyda honom och villigt utföra de uppgifter och betala de utgifter som [Kulturprofilen] i egenskap av gallerist ansvarar för.)

Min övertygelse är att [Klubben] som ide är berikande och intressant för kulturlivet men [Kulturprofilen] uppbär inte den moraliska hållning som kvalificerar honom att förvalta konstnärers arbete och än mindre ansvara för tilldelade ekonomiska medel.

Min avsikt med detta brev är att ni skall känna till [Kulturprofilens] rent destruktiva arbetsmetoder och eftersom ni är en av de instanser/ nämnder, [Kulturprofilen] vänder sig till med förfrågan om ekonomiskt stöd, vädjar jag till er att inte tilldela [Kulturprofilen] ekonomiskt bidrag.

[Kulturprofilen] missbrukar sin roll som konstnärlig ledare genom att utnyttja och förnedra de kvinnor, och då speciellt unga, som kommer i hans närhet.

 

Om ni har frågor med anledning av mitt brev så kontakta mig gärna.

 

Hälsningar

Anna-Karin Bylund

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.