Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Mitt i naturen: Har träd känslor?

Hade Charles Darwin fel? I trädens värld är det inte enbart de bäst lämpade som överlever, enligt den tyska skogvaktaren Peter Wohlleben. Hans bok om trädens hemliga liv har gjort succé i Tyskland.

Har träd känslor? Nej, så långt skulle inte den tyska skogvaktaren, författaren och undervisaren Peter Wohlleben gå, men närapå. Efter ett par decenniers arbete i skogen började han se på skogen på ett annat sätt än som en producent av prima virke. I hans skog är ”brutala” skogsmaskiner numera portförbjudna. Träd som måste fällas transporteras i stället med häst.

Peter Wohlleben har djupdykt i all den forskning som pågår och som undersöker trädens ”sociala” liv. Han menar att träd hjälper varandra i nödsituationer, att de har både ”lukt”- och ”smaksinne” och kan kommunicera via elektriska signaler och knackningar i rötterna.

Om detta skriver han i boken ”Trädens hemliga liv”, som i september kommer ut på svenska på Norstedts förlag. I Tyskland har boken redan sålts i över 350 000 exemplar (det är enorma siffror för en fackbok) och legat på bästsäljarlistorna vecka efter vecka.

En bok om att träd också har ”känslor”. Säger det något om vår tid? Kanske att sekulariserade människor också behöver förundras. Och att naturen för många har blivit den tillflykt som religionen tidigare var.

Det finns naturligtvis de som rynkar på näsan åt detta ”förandligande” av naturen, men Peter Wohlleben har varken flummiga avsikter eller new age-ambitioner. Han förundras över vad han ser, ställer sig frågor och söker svar i den moderna vetenskapliga forskningen.

För några år sedan fann han några, som han trodde, mossbelupna stenar i ett bokskogsreservat i sitt distrikt. Det visade sig vara resterna av en urgammal stubbe, ett träd som fällts för 400–500 år sedan. Med sin fickkniv skrapade han bort lite av barken och kom till ett grönt skikt.

Detta gröna färgämne finns bara i form av klorofyll, som förekommer i friska blad och lagras som reserver i stammar på levande träd. Och det här hade varit stubbe sedan 1600-talet. Men, skriver han, det fick understöd från sina trädgrannar, via rötterna. Grannarna pumpade helt enkelt över sockerlösning till stubben för att hålla den vid liv.

Det kanske finns ett underjordiskt nätverk? Forskare som arbetade i Harz, en bergskedja i mellersta Tyskland, fann att utbytet av näringsämnen, med grannar som hjälper varandra i nödsituationer, tycks vara regeln. Forskarnas slutsats blev att skogar är superorganismer, alltså skapelser i stil med en myrstack.

Och den här samhällsgemenskapen är inte slumpmässig. Massimo Maffei från Turins universitet hävdar att växter, och däribland träd, inte har några problem att skilja sina egna rötter från sådana som tillhör främmande arter och till och med andra exemplar av deras egen art: ”Ett ensamt träd är skyddslöst utlämnat åt väder och vind. [...] Om alla exemplar bara brydde sig om sig själva skulle många av dem inte bli särskilt gamla.”

Tänk en stad utan träd. Det för tankarna till krig och apokalyps, eller möjligen till brutalmodernism i Le Corbusiers anda, där arkitekturen skulle tala för sig själv och inte skymmas av några trädkronor.

Författaren Tomas Bannerhed slog igenom med ett stillsamt brak med uppväxtromanen ”Korparna”, som belönades med Augustpriset 2011. Hans fågel- och naturbetraktelser i radions P1 får världen att stanna upp ett slag, i ett poetiskt nu där även lyssnarens sinnen skärps.

Vi ses på en bänk under några höga träd i en av Stockholms parker. Lantbrukarsonen som flydde plikt, ansvar och hårt fysiskt arbete som livet med mjölkkor blivit så förknippat med. Han valde storstaden – och mötte naturen.

– Kanske hade jag ändå förnummit det där fågelparadiset jag växte upp i, men förvägrade fåglarna tillträde då. Men när jag skulle skriva ”Korparna” så väcktes de till liv inom mig. De blev mitt sätt att återerövra uppväxten, att jag kunde skriva fram den i en ny version, säger Tomas Bannerhed.

Språket som omger fågelvärlden tedde sig också så vackert. Från att ha levt i en värld med ko, get, svin och grävling, mötte han artnamn som sommargylling, aftonfalk, nattskärra och ängspiplärka, och fåglar som ruggar, ryttlar och sisar, som har en undergump och en vingspegel och kanske är klykstjärtade.

– Jag plöjde en massa svenska naturskildringar. Jag blev bedårad och läste girigt allt jag kom över, Harry Martinson, Gunnar Brusewitz, Björn von Rosen och andra. De lyckas verkligen förmedla den förhöjda livskänsla man kan uppleva i naturen, och gåtfullheten och skönheten hos fåglarna som övergår människans förstånd.

Det öppnade något som var väldigt stort och viktigt för Tomas Bannerhed. Han brukar åka ut till Ekerö väster om Stockholm, som har ett landskap som i  mycket påminner om det småländska. Och han citerar bildkonstnären Caspar David Friedrich som för 200 år sedan skrev att han måste vara ensam för att kunna se och känna naturen helt och fullt.

– Det tycker jag verkligen är fint, att möta naturen med sina egna sinnen, bara kunna ta in och inte behöva prata med någon annan om det man ser eller hör.

Tomas Bannerhed kan stå och titta på en skärfläcka i en halvtimme, en grafiskt tecknad vadarfågel med smal, uppåtböjd näbb.

– En del går ju ut i naturen för att hitta sig själva, men för mig handlar det mer om att slippa mig själv. Att låta sig bli helt fångad av ögonblicket… då rinner livsångest och bekymmer av mig. Nuet vidgas och förhöjs, man kommer i kontakt med evigheten.

– Jag har alltid med mig en anteckningsbok. Det jag ser och hör blir ännu mer verkligt om jag sätter ord på det direkt, det är mitt sätt att erfara naturen.

Tomas Bannerheds relation till träd blir starkare för varje år. Trots att han är uppvuxen i naturskön trakt på småländska landsbygden, var det på Norrmalmstorg hans naturintresse egentligen började.

– Jag såg ett träd som inte såg ut att må bra, och insåg att jag inte visste vad det var för art. Jag tog med ett blad hem och konsulterade floran, och det visade sig vara en lind. Jag var över 30 år gammal och visste inte hur en lind såg ut. Det gav mig en tankeställare.

Det var då han påbörjade sin självbildningsresa. Han har bland annat besökt gamla ekar på olika ställen, som vuxit där i många hundra år. Träd påminner om kontinuitet i en föränderlig värld. De fanns där långt innan mormorsmor föddes, och de kommer att överleva oss.

– Jag brukar bland annat åka till Ava-eken på Fårö, samma ek som Carl von Linné sökte svalka under 1741. Den var nog nästan lika mäktig då som nu. Genom att man skärper seendet, som man gör när man skådar fågel, och fokuserar på det lilla livet, så kan man också få syn på något större. Som att inse att vi är en del av ett större sammanhang, säger Tomas Bannerhed.

Det finns mycket att fascineras av när det gäller träd, tycker han. Alla träd har sina karaktärsdrag. Det träd han själv känner sig mest befryndad med är aspen. Den är lite nervig, lite känslig, känner av minsta vindpust. Och så blir den väldigt vacker på hösten, i knalliga gula och röda färger.

– Aspen står ofta i skogsbrynet, den älskar ljuset. Det gör jag också.

I sin bok berättar Peter Wohlleben att forskare i Aachen konstaterat att träd som är artfränder utjämnar svagheter och styrkor sinsemellan. I ett kapitel som har rubriken ”Socialhjälp” skriver han:

”Den som har mycket ger till andra, den som är en fattig stackare får hjälp. Återigen använder sig träden av svampar, vilka med sitt stora nätverk fungerar som en gigantisk omfördelningsmaskin.”

Vad hände med evolutionsteorin, om att de bäst lämpade överlever? Hade Charles Darwin fel? Och var Karl Marx innerst inne naturfilosof?

Jag kontaktar min gamla lärare i idéhistoria, expert på 1800-talets ismer på Södertörns högskola, tillika vänsterpartistiskt kulturborgarråd i  Stockholm under 90-talet som förra året skänkte en miljon kronor till en fond som ska minska klyftorna i samhället. Han borde veta.

– Nej, Darwin hade inte fel, jag tror stenhårt på honom. Det finns en konkurrens i naturen. Jag föreställer mig att Darwin skulle resonera som så, att om ett träd växer under goda förutsättningar och blir stort och högt, så har det trädet en mycket större förmåga att sprida sina frön över ett större område än ett mer förkrympt träd, säger Per Sundgren.

Hos Marx finns intressanta antydningar till vad som skulle kunna kallas för ett ekologiskt tänkande. Han hade tagit del av vad som hänt i bland annat det amerikanska jordbruket, hur produktiviteten minskade när man bedrivit intensivt jordbruk år efter år, utan att jorden fick möjlighet att återhämta sig.

– Det finns ju en riktning inom marxismen som kallas ekomarxism. Redan i ”Kapitalets” första band talar han om de problem som uppstår med den koncentrerade kapitalistiska produktionen. Grundläggande i den marxistiska analysen är att kapitalismen kräver ständig tillväxt, vilket rimmar illa med den ekologiska balansen.

Marx talar också om stadsbefolkningens koncentration, att den stör utbytet mellan människan och jorden. Att varje framsteg som ökar jordens fruktbarhet under en begränsad period, samtidigt förstör källorna till denna fruktbarhet.

– Själv tycker jag att man ska förbättra och utveckla tekniken, men gärna göra den mer småskalig.

Varför tror du att 350 00 tyskar sprungit och köpt Peter Wohllebens bok?

– Hos oss människor har det alltid funnits en längtan efter ett sammanhang i naturen, och vi vill gärna se naturen som god. Om hans syfte är att återupprätta respekten för naturen, så kan jag respektera det. I det gamla bondesamhället fanns inte plats för naturromantik, det är ju vi stadsbor som ägnat oss åt detta, säger Per Sundgren.

Träd väcker känslor. Högresta vakar de över generationer i form av ett vårdträd på torpets gårdstun, eller ger välbehövlig skugga för människor och djur i stadens parker.

Träd ger också kontinuitet. Världens äldsta träd finns i svenska Fulufjällets nationalpark. Granen Old Tjikko är 9 550 år gammal. Den har stått där sedan strax efter inlandsisen. Så träden ger inte bara en bild över årets gång, utan även tidens.

Peter Wohllebens skog ligger på högplatån Eifel i  västra Tyskland. Där kommer stora skogsmaskiner aldrig mer att dundra fram, här gäller enbart skonsam avverkning. Han beskriver sin skog som frisk, produktiv och ”kanske till och med lycklig”.

Oavsett vad som kan bevisas vetenskapligt, så skapar han lövsalar för eftertanke. Ett andligt rum, som även den sekulariserade stadsbon så väl behöver.

Fakta.Trädstrider vi minns

Träd väcker ofta starka känslor. Framför allt när de hotas av fällning. Nyligen var upprördheten stor på sociala medier när en av Stockholms silhuetter, raden av popplar vid Slussen, en dag fälldes utan förvarning.

Minns även almstriden i Kungsträdgården 1971 och den månghundraåriga ekens öde utanför tv-huset på Gärdet 2011. Bägge fick människor över generationsgränserna, från tonåringar till nittioåringar, att högljutt protestera. Almarna blev kvar, eken fälldes en tidig morgon.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.