Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Mittvatten, del 20 av 57

Följ med i DN:s spännande följetong med detektiverna Sam Berger och Molly Blom.

Så iakttog hon datorn och insåg att hon inte skulle ha en chans att hinna igenom något av vikt och gav sig i stället på skrivbordet. Det låg papper i nästan varenda låda, skrynkliga, nedtryckta – möjligen ignorerade, så snabbt som möjligt undanstoppade. Nu gällde det att göra ett extremt hastigt och ändå välgrundat urval. Hon rafsade och bläddrade, hejdade sig emellanåt för att lyssna, hittade inget vettigt – lokalinformation, tröstlösa PM, mobilräkningar, kortfakturor, inget utöver vanliga vardagspapper.

Svaga, svaga ljud ute i korridoren. En på avstånd skrattande kvinnoröst. Deer hejdade sig med en pappershög i handen, bedömde sannolikheter: man skulle hämta man, borde inte inbegripa kvinnoröst, i alla fall inte skrattande. Hon chansade, fortsatte gräva, strödde till slut ut så många av pappersarken som hon vågade på golvet, började fotografera, hörde mitt i fotograferandet kvinnorösten igen, så nära att dess källa tycktes befinna sig precis bakom hennes rygg. Hon frös, rösten sa någonting om en jävel som hade tafsat på henne i fikarummet, så blev den svagare och svagare.

Deer fortsatte, tog så många bilder hon förmådde, fotade resten av rummet, började återställa pappersarken, försökte minnas ordningen, hörde nya ljud ute i korridoren.

Lite för nära.

Steg, inget mer. Steg från fyra fötter.

Med stor men ljudlös frenesi kastade hon ner allt i skrivbordslådorna, sköt igen den sista, överblickade allt. När hon var hyfsat säker på att allt såg ut som när hon tog sig in i rummet fick hon undan mobiltelefonen, vräkte sig mot dörren, såg genom glipan en skugga falla över golvet i korridoren, hann precis slänga sig ner på soffan och var nästan säker på att det genomfalska leendet på hennes läppar gjorde ett lika förhoppningsfullt som tillmötesgående intryck.

Privatsekreteraren doldes nästan helt av en storväxt, myndig man i sina bästa år. Deer reste sig, sträckte ut handen. Mannen tog den inte, sa bara:

– Nej, vi har aldrig setts förut.

Deer lät handen sjunka och hoppades att hennes ansikte förmedlade att hon var lite mer förvirrad än sårad.

– Fast …, sa hon.

Nu sträckte mannen fram handen och sa:

– Jonas Andersson, chef för säkerhetsunderrättelseavdelningen och operativ chef för Säkerhetspolisen. Kommissarie Rosenkvist påstår alltså att jag ledde henne upp genom huset?

– Jag fick för mig att det var …

– Det var det alltså inte, avbröt Jonas Andersson. Däremot är jag mannen som ska leda dig ut ur huset.

Han öppnade dörren på vid gavel och gjorde en gest mot Deer. Hon gick ut, Andersson stängde dörren framför näsan på privatsekreteraren och började vandra mot utgången.

– Steen är inte här i dag, sa han. Varför ville du träffa honom?

– Jag hade hoppats att han skulle kunna hjälpa mig att räta ut några frågetecken.

– Och så ljög du och sa att du hade bokat en tid? Varför?

– Jag ljög inte. Jag pratade med honom för ett par dagar sen. Mycket kort.

– Och vad handlade det om för frågetecken?

Deer tog en liten konstpaus och sa:

– Vet du vem jag är?

Jonas Andersson betraktade henne för första gången och sa:

– Ja. Inlandet. Seriemördaren. Bra jobbat.

– Med viss hjälp av er, ja, sa Deer. Fast oklar hjälp. Jag måste veta lite mer.

– Varför? frågade Andersson.

– Räcker inte professionell nyfikenhet som skäl?

– Knappast. Vem var det som visade dig vägen upp till Steen?

– Jag trodde det var du, jag hade bara sett ett foto av dig. Han var lik dig.

– Hm, sa Andersson bara.

De gick nerför samma trappor som Deer hade gått uppför ett antal minuter tidigare. Hon hade suttit i bilen utanför och väntat tills någon som såg professionell ut hade uppenbarat sig, då hade hon slagit följe med honom, inlett ett samtal, kunnat ta sig genom receptionen med hans hjälp, blivit visad rätt. Ja, tillstod hon, det kanske kunde kallas kvinnlig list. Men någon jävla fördel skulle man väl ha av att vara kvinna.

Receptionen igen nu, andra sidan glasdörrarna. Jonas Andersson sträckte ut handen, men just som hon skulle ta den för att säga farväl vinklade han den nittio grader. Handflatan upp, uppfordrande.

Hon iakttog honom förvånat. Fast mer förvånat än hon kände sig. Det var inte helt oväntat.

– Din mobiltelefon, tack, sa Säpos operative chef lugnt.

– Va? utbrast Deer indignerat.

– Du kan vänta medan våra tekniker går igenom den – det bör vara klart på ett par timmar – eller så budar jag över den när vi är klara. Jag kommer också att ha ett långt samtal med receptionisten samt gå igenom övervakningskameran här i entrén. Ett par välutbildade huvuden riskerar att falla på grund av ditt lilla trick. Mobilen.

Deer stönade. Så sträckte hon in handen i vinterjackan och fick fram mobilen ur innerfickan. Jonas Andersson tog den och nickade. Så pekade han mot utgången och sa:

– Jag budar den till dig.

Hon försökte dölja sin hälta medan hon gick nerför trapporna och kom ut på parkeringen. Hon hittade sin tjänstebil och blippade sig in i den. Så körde hon därifrån. Det gjorde ont i foten.

Hon körde ut på E4:an en kort sväng, vek av nedför avfarten mot Hornsberg, körde in på en avtagsväg från Lindhagensgatan, stannade så fort det gick, böjde sig ner, tog av sin högra sneaker och lirkade fram någonting som lite för länge hade tryckt mot hålfoten.

Det var hennes andra mobiltelefon.

Hon hoppades att hon inte hade trampat sönder den.

Fredag 4 december, kl 14.31

Berger satt på bryggan. Dinglade med benen. Det var återigen möjligt att befinna sig utomhus. Och det var vad han behövde. Andas frisk luft. Syresätta hjärnan. Bekämpa klaustrofobin med ordning.

Han blickade ut i oändligheten, kunde redan ana den annalkande skymningen. Fyra mindre kobbar bröt horisontlinjen, annars var havet öppet. Det var vindstilla, uppehåll, en temperatur som inte kunde bestämma sig för vilken sida om nollan den ville stanna på. På vissa håll frös isen, på andra smälte den, och han insåg hur få av fysikens lagar han förstod.

Fysikens? Nja, snarare hur få av livets lagar han förstod. Hur lite av allt. Av det här fallet. Av Carsten. Av Molly.

Av Molly Steen.

August Steens förflutna var ännu mer oåtkomligt än Carstens; det fanns inte en chans att utröna om Mollys ursprungliga efternamn ens hade någonting med August Steen att göra. Det var ändå inte Sveriges ovanligaste efternamn, drygt tvåtusen personer i landet hette Steen, med två e, däribland minst ett tiotal i Sollentuna på 80-, 90-talet. Det behövde inte betyda något.

Det behövde inte betyda att chefen för Säpos avdelning för underrättelser var Molly Bloms far.

Men nog fan var det ganska sannolikt.

Det behövde inte betyda att hon hade bytt namn när hon rekryterades av Säpo, hon kunde ha bytt namn när som helst. Det behövde inte ens ha skett i vuxen ålder. Det kunde ha skett när som helst efter årskurs åtta, då hon försvann utom synhåll för Berger.

Men det kunde förstås också bero på ett äktenskap.

Rollfigurer.

Sam Berger. En utredare som är misstänkt för ett mord han inte har begått. Tvingas hålla sig gömd i ett safehouse långt ute i Stockholms skärgård.

Molly Blom. Bergers partner som ligger i koma.

August Steen. Avdelningschef vid Säpos avdelning för underrättelser.

Carsten. Steens närmaste man, mullvaden som Säpo letat efter. Nu mördare och ute efter Berger. Troligtvis köpt av en internationell terrororganisation.

Aisha Pachachi. Kidnappad av Carsten, som vill tysta vittnet Ali, pappa till Aisha.

För prenumeranter. Läs de två första delarna i Arne Dahls serie

”Utmarker” och ”Inland” finns tillgängliga som e-bok för DN:s prenumeranter på DN.Erbjudanden. Gå in på www.dn.se/erbjudanden för att ladda ned böckerna. Du loggar in med samma inloggningsuppgifter som på DN.se. 
Finns tillgängliga mellan 24/6–19/8.
Har du frågor – gå in på DN.se/kundservice, så får du hjälp.
Trevlig sommarläsning önskar vi på Dagens Nyheter!

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.