Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Mittvatten, del 21 av 57

Följ med i DN:s spännande följetong med detektiverna Sam Berger och Molly Blom.

Sökningar pågick på båda namnen. Berger var fruktansvärt trött på alla dessa sökningar.

Han hittade henne inte i gymnasiet, inte därefter heller. Det var egentligen inte så underligt. Hon hade blivit undercoversnut hos Säpo, det var klart att de hade raderat allt de kom åt av hennes förflutna. Dessutom handlade det om en tid före den allmänna digitaliseringen, saker fanns helt enkelt inte på nätet. Om man inte hittade aviga vägar. Och det tog ofta tid.

Visst hade Molly sagt att hon var skådespelarutbildad?

Han försökte påminna sig ögonblicket när hon sa det – det var inte så hemskt länge sedan – och vad hon egentligen hade sagt. Och hur. ”Jag är ett år yngre än du och blev polis två år före dig, och då hade jag redan en skådespelarutbildning bakom mig. Medan du flummade runt i Sydostasien och tog strökurser på universitetet.”

Det fanns massor av skådespelarutbildningar i Sverige – för att inte tala om utomlands – men nog antydde det här yttrandet, som han plötsligt mindes, att det handlade om en riktig skådespelarutbildning, och i så fall fanns det nog bara en. Eftersom yttrandet trots allt doftade Sverige.

Berger lät blicken vandra ut mot horisonten. Det fanns inget att se där, förutom Östersjöns djupaste djup, och av Landsortsdjupet såg man verkligen ingenting, de flyktiga aningar av dolda djup som touchade hans medvetande kom med all sannolikhet inifrån. Han tog sig in i torpet, vadade genom flyttkartongernas alltmer utflytande innehåll, och började googla på skådespelarutbildningar. Det var inte helt lätt.

Molly Steen var född 1978, och om hon blev polis två år före Sam Berger borde detta ha skett år 2003. Om hon dessförinnan hade en treårig skådespelarutbildning bakom sig måste hon ha påbörjat den senast vid millennieskiftet. År 2000 var Molly nyss fyllda tjugotvå. Kunde man komma in på en officiell teaterutbildning så ung?

Han sökte på diverse ord, scenskola, Dramatens elevskola, teaterhögskola, teaterutbildning, skådespelarutbildning. Han hade flera parallella sökningar i gång. Om det hade funnits något direkt på Molly Blom eller Molly Steen så borde den rullande sökningen ha visat det vid det här laget.

Det stod alltmer klart att varje nyantagen undercoveragents förflutna raderades så fort de anställdes. Om man skulle runda Säpos it-avdelnings manövrer krävdes utan tvivel väldigt finurliga sökningar. Och Berger visste inte om han tillhörde de människor som kunde betecknas som finurliga.

Han var mer en kämpe, och den här kämpen tänkte inte ge upp, inte ännu.

Det var på sidan fyrtiotvå av en bildgoogling, bland bilder som inte hade det ringaste med teater att göra, som ett äldre fotografi uppenbarade sig, ytterst anonymt, ytterst anspråkslöst. Första året på Teaterhögskolan i Stockholm, första bilden, månaderna före millennieskiftet. I en samling av föga mer än tio personer utmärkte sig en blond kvinna i övre raden till höger. Visst var det en ung Molly Blom.

Och ändå möjligen inte. Kanske var det en ung Molly Steen.

Berger försökte besöka hemsidan som bilden skulle finnas på. Det gick inte. Han hamnade på en sida som sa att den inte hittade sidan. Det fanns ingen text, ingen högre bildupplösning, bara det lilla frimärke som fanns på bildgooglingssidan. Han körde i gång en ansiktsigenkänning samtidigt som han, så gott det gick, fokuserade ansiktena i den lyckliga klassen på Teaterhögskolan i Stockholm, utan att känna igen något. Han körde i gång flera sökningar, utan att riktigt veta på vad. Teaterhögskolan, årgång -99, skådespelare, elevuppsättningar, allt han kom på i en salig blandning.

Han skannade igenom den triviala sökningen, sida efter sida. Så kom ett svar på elevuppsättningar. Årgång -99 hade efter ett drygt år en aning våghalsigt satt upp ”Hamlet”. Ofelia spelades, enligt DN:s recensent, ”enormt skört” av en Molly Sten. Med ett e. Det fanns till och med en bild, om än gruvligt lågupplöst. Men visst var det hon. Det blonda håret var betydligt längre på den tiden, och när det låg utfläkt över scenen, som i ett strömmande vatten, var Ofelia en självskriven huvudperson på den lilla scenen.

Om än död.

Berger följde ett par diffusa länkar vidare och hamnade till slut på några sidor med amatörfotografier av dokument. Bland dem fanns en suddig översikt över utexaminerade studenter från Teaterhögskolan i Stockholm 2002. Berger zoomade, försökte läsa, hatade att han inte direkt kunde bege sig till det som nu var Stockholms dramatiska högskola på Valhallavägen och bara köra hårt. Men den typen av polisarbete tillhörde det förflutna. Nu var det finlir som gällde, zooma, försöka urskilja text i knappt läsbara, uselt fotograferade dokument.

Efter en del möda lyckades han zooma in ett namn. Molly Blom tillhörde de skådespelare som utexaminerades sommaren -02. Inte Molly Steen, vare sig med ett eller två e.

Okej. Den som tagits in på Teaterhögskolan var Molly Steen. Den som utexaminerats var Molly Blom. Någon gång under skådespelarutbildningen, mellan -00 och -02, hade ett namnbyte ägt rum. När, var, hur?

Berger gick med stor möda igenom hela listan av utexaminerade men hittade inget av intresse. Han gav sig tillbaka, detaljsökte på andra eventuella händelser under de aktuella åren, letade alternativa elevuppsättningar, klasslistor. Han kombinerade vilt namn från examinationslistan med eventuella elevuppsättningar, men inget hände.

Okej, två år – när som helst under de två åren kunde namnbytet ha ägt rum. Det troligaste var väl ändå äktenskap? Hade hon verkligen som ung och lovande skådis gift sig?

Han var lite osäker på hur långt digitaliseringen av hela dagstidningar från åren -99 till -02 hade kommit. Han lyckades ta sig in i arkiven på landets största dagstidningar och drog i gång en sökning på gamla radannonser, bröllopsannonser. Han såg dem rulla i gång, en efter en, försjönk i rullandet. Såg knappt när skärmbilden ersattes av någonting helt annat.

En karg kustlinje. En blek men tydlig dager, två kobbar som bröt horisonten. Ett tjugotal meter stenstrand syntes framför det mörka, liksom veckade vattnet där ingen isbildning hade ägt rum. Uppe i hörnet lyste en femma.

Kamera 5.

Berger kände igen det. Sjöfåglarna. Men nu såg han inga spår av flygfän.

Kamera 5 var den som satt längst bort, på holmens motsatta sida. Han iakttog bilden, mörkret hade börjat falla, den svaga vinden krusade vattenytan oregelbundet, det fanns ingen möjlighet att avgöra vad som hade utlöst larmet. Förmodligen en redan försvunnen fågel. Frågan var om han vågade ta den risken.

Han drog ut översta byrålådan och tog fram Säpopistolen. Han kollade ammunitionen, osäkrade vapnet och lät lådan stå utdragen. Så svepte hans blick ännu en gång över kustremsan; det fanns ingenting att se där. I alla fall inte längre.

Han bytte fönster på datorn och skärskådade sökningarna. De rullade oförtrutet vidare. Det fanns inget att se där heller.

Då hände det igen.

Bilden ersattes av en vy som Berger inte hade sett förut. I övre bildhörnet lyste en trea. Övervakningskamera 3. I den begynnande skymningen visade kameran mest träd, han kunde inte avgöra var den satt, fick rota fram kartskissen på skrivbordet. Kamera 3 var mittkameran, mitt på ön, kanske trehundra meter bort. Och det fanns inget att se på bilden, den lätta brisen fick ett och annat grenverk att skälva, inget mer.

Två larm i snabb följd, närmare och närmare torpet. Inte längre till havs, alltså inga sjöfåglar som tidigare.

Men också det kunde vara en slump.

Han grep vapnet med ena handen samtidigt som något hände med den rullande sökningen. Han såg det vagt bakom den intetsägande övervakningsbilden och tillät sig att snabbt byta skärmbild. Det var faktiskt en träff, en mikrofilmad radannons i Upsala Nya Tidning, en ytterst rudimentär text som hade förkortats, uppenbarligen för att bli så billig som möjligt. Den fanns under rubriken ”Gifta” och lydde:

”C Blom och M Steen, nu Blom. 4/11 2000.”

Berger hade inte tid, han hade verkligen inte tid. Om det fanns en inkräktare där ute var personen i fråga alldeles nära. Ändå hann han styra om de andra dagstidningssökningarna till just den 4 november år 2000.

Så gav han sig av.

Det var kargt och grått där ute, skymningen var på ingång. Han såg sig omkring, riktade vapnet runt sig, i alla riktningar. Förutom att skymningsmörkret hade blivit djupare fanns ingenting att se där ute. Ingenting alls. Han återvände in, stängde ytterdörren bakom sig, blev stående lite valhänt i vinkällaren, precis vid ingången till storstugan. På distans såg han – med en sorts underlig långsamhet – hur datorn återigen bytte bild.

Till kamera 1.

Där han precis hade varit.

Han kastade sig mot ytterdörren, vräkte upp den, siktade, anade en rörelse bakom en tät träddunge bara fem meter bort. Hade ingenting att förlora.

Sköt.

Sköt utan att fråga, utan förvarning, två, tre gånger. Det ryckte till i träddungen.

Han gick ditåt, vapnet höjt. Pistolen skälvde påtagligt.

Tystnaden efter skotten var bedövande, hörseln liksom blockerad. Likväl hörde han någonting. Någonting som fick de arma trädgrenarna att svänga till. En kropp föll sakta framåt genom en grans grenverk.

Den föll mot honom.

Han sköt kroppen en gång till medan den föll, på vägen ner mot marken. Först när den låg där, stendöd, såg han att det inte alls var en kropp. Han gick närmare, undersökte den snabbt. Det var en säck, en jutesäck fylld med gräs och grenar. Den hade ställts på en sten och sakta glidit neråt. Det var den rörelsen Berger hade urskilt.

Och skjutit säcken.

I två sekunder blev han stående helt paralyserad. Sedan vände han tillbaka mot torpet. Skymningen hade nu fallit.

Ytterdörren var stängd.

Han hade inte stängt den.

Han stapplade dit. Vapnet skälvde besinningslöst. Han kom fram till dörren, la handen på handtaget, drog sakta upp den. Det kom ett sug inifrån huset, ett kallt sug som tycktes vilja dra igen dörren. Han höll emot, tänkte en sekund, försökte vara lika iskall som korsdraget.

Så vräkte han upp dörren, kastade sig genom vinkällaren, kom ut i storstugan med vapnet mer än skjutklart.

En liten, liten instinkt höll tillbaka hans pekfinger, ett minimalt intryck avhöll honom från att i kallt blod skjuta gestalten som satt på hans skrivbordsstol och iakttog bildskärmen på hans laptop. Gestalten vände sig om.

Blonda fält hade börjat ta sig igenom den bruna pagefrisyren.

– Vad skjutglad du har blivit, sa Molly Blom.

Till sin förvåning sänkte Berger inte vapnet. Han höll det fast riktat mot Blom. Men tala kunde han inte.

Tala kunde han inte.

Han gick sakta mot henne, stapplade. Genomströmmades av i stort sett alla känslor som den mänskliga existensen har att erbjuda. Korsdraget slog igen ytterdörren med full kraft bakom hans rygg.

– Jag ställde upp fönstret, sa Blom med en gest mot sovrummet. Så att det inte skulle krossas.

Han ville krama henne. Han ville skjuta henne.

Han ville göra allt med henne.

Utom tala. Det kunde han inte.

Han gick närmare. Sänkte äntligen pistolen. Iakttog hennes ansikte. Det var allvarligt. Och ändå spefullt.

Spefullt?

Hon pekade på datorskärmen. Hennes min var outgrundlig.

– Du har fått en träff, sa hon.

Berger klev närmare. Han såg ett foto på skärmen, ett bröllopsfoto med två leende unga människor. Datumet var den 4 november år 2000.

Berger stirrade på bilden av de nygifta. Det var ”C Blom” och det var numera ”M Blom”. Och att den mycket unga kvinnan var Molly Blom rådde det ingen tvekan om. Berger vände uppmärksamheten mot den unge mannen.

Kanske var det avsaknaden av glasögon som gjorde att Berger inte omedelbart kände igen honom.

Kanske var det därför det tog ett par sekunder att känna igen brudgummen som Carsten Blom.

Fredag 4 december, kl 15.28

– Var det gott? frågade hon.

– Rent av livsnödvändigt, svarade han.

Han ställde ner ölglaset som inte längre innehöll Highland Parks tolvåriga på skrivbordet och kände livsandarna återvända.

De satt bredvid varandra, på var sin stol intill skrivbordet. Det fanns för mycket att säga. Det gick liksom inte att börja.

– Hur hittade du mig? frågade han, trots att det egentligen inte intresserade honom.

Hon ryckte på axlarna och sa:

– Glöm inte mitt förflutna inom Säpo.

Han lät sig nöjas. Egentligen behövde han bara säga vad som helst som inte inbegrep August Steen, Molly Steen, Molly Blom, Carsten Blom, Carsten Boylan.

– Vaknade du? frågade han.

– Frånkopplade synapser som på ett till synes magiskt vis lyckas koppla rätt igen, sa Molly Blom med ett litet skumt leende.

– Va? sa Berger.

– Jag vet inte vad som hände. Jag vaknade. Förvånansvärt klar. Jag rymde. Jag bestämde mig för att leta upp Sveriges mest efterspanade man. Inte minst för att tacka dig. För det som hände i inlandet.

Bergers hela väsen befann sig som i ett magnetfält. Det fanns två stora, starka poler. Det var det känslostormande kaoset å ena sidan, den kyliga rationaliteten å den andra. För ett mycket kort ögonblick segrade den senare polen.

– Du har alltså pratat med nån? sa han.

– Va? sa hon.

– Du var medvetslös när vi fann dig i snön. Du fortsatte vara medvetslös, i ambulanshelikoptern, i Falun, på Södersjukhuset. Du vaknade, du rymde. Du vet inte bara att jag är ”Sveriges mest efterspanade man” utan också att jag ”räddade” dig uppe i inlandet. Alltså har du pratat med nån sen du vaknade.

– Och du är inte bara en skjutglad eremit på en öde ö, sa Blom och log skevt.

Det var väldigt intagande.

– Vem har du pratat med? sa Berger så kallt han förmådde.

– Desiré Rosenkvist, sa Blom. Hon var i din lägenhet.

– Hon var i min lägenhet?

– Jag var också där. Vi möttes. Hon berättade.

– Det mesta av min lägenhet är här, sa Berger och slog ut med handen mot kaoset i storstugans andra halva. Vad gjorde Deer i min lägenhet?

– Samma som jag, sa Blom. Fast med andra förutsättningar.

– Letade efter mig?

– Ja, sa Blom.

Berger nickade. Det fick duga. När han kände att whiskyn tog kunde också han ta. I. Ta i. Han sa:

– Carsten Blom?

Molly Blom skakade på huvudet ett tag. Så sa hon:

– Lång historia.

Berger fnös till.

– Jag känner mig synnerligen mottaglig för en lång historia.

Blom i sin tur skrattade till och vände sig mot datorn. När den hämtade sig från mörkret bläddrade hon med en min av avsmak bort bilden av det lyckliga brudparet och sa:

– Vad vill du veta?

– Men allt! utbrast Berger. Du har legat i koma, om det bara är Deer du har pratat med vet du alltså inte att Carsten …

– Vad? sa Blom.

Berger lät maltwhiskyn verka i ytterligare några sekunder, försökte lägga tankarna rätt och sa till slut:

– Okej. Jag har fått fram att han heter Carsten Boylan. Inte Carsten Blom. Och du heter Molly Steen, inte Molly Blom.

– Jag heter Molly Blom, sa Blom stilla. Gift Blom.

– Men Carsten heter Boylan.

– Det var ett ungdomsäktenskap. Ingen av oss var redo för det. Vi skildes efter tre månader. Jag behöll namnet Blom, han bytte. Men varför skulle du undersöka Carsten? Han är Säpo.

– Han var. Och han hjälpte till att hitta dig uppe i inlandet. Men fortsätt. Ni gifte er och skilde er direkt?

– Men vänta, sa Blom. Var han Säpo? Sen när inte längre?

– Sen han mördade personen som hade för avsikt att tortera ihjäl dig och lät mig bli misstänkt.

Berger tyckte att hon bleknade. Med tunn röst sa hon:

– Inte Carsten.

– Jo, sa Berger skarpt. I allra högsta grad Carsten.

Rollfigurer.

Sam Berger. En utredare som är misstänkt för ett mord han inte har begått. Tvingas hålla sig gömd i ett safehouse långt ute i Stockholms skärgård.

Molly Blom. Bergers partner som ligger i koma.

August Steen. Avdelningschef vid Säpos avdelning för underrättelser.

Carsten. Steens närmaste man, mullvaden som Säpo letat efter. Nu mördare och ute efter Berger. Troligtvis köpt av en internationell terrororganisation.

Aisha Pachachi. Kidnappad av Carsten, som vill tysta vittnet Ali, pappa till Aisha.

För prenumeranter. Läs de två första delarna i Arne Dahls serie

”Utmarker” och ”Inland” finns tillgängliga som e-bok för DN:s prenumeranter på DN.Erbjudanden. Gå in på www.dn.se/erbjudanden för att ladda ned böckerna. Du loggar in med samma inloggningsuppgifter som på DN.se. 
Finns tillgängliga mellan 24/6–19/8.
Har du frågor – gå in på DN.se/kundservice, så får du hjälp.
Trevlig sommarläsning önskar vi på Dagens Nyheter!

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.