Arne Dahl: ”Mittvatten” - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Mittvatten, del 49 av 57

Följ med i DN:s spännande följetong med detektiverna Sam Berger och Molly Blom.

Hon fick in nyckeln i dörren, vred runt den, klev in, stod inför ytterligare en dörr. Gläntade på den. Såg ett bakre rum, med en glasdörr ut mot vandrarhemmets baksida. Men det var inte den som tilldrog sig hennes uppmärksamhet. Det var de fem människorna.

Mellan två tungt beväpnade legosoldater satt en blek kvinna och ett par uppenbart förvirrade elvaåriga pojkar som var mycket lika varandra.

Och dessutom lika Sam Berger.

Med hjärtat långt uppe i strupen neg Blom djupt, som Husan hade lärt henne, och frågade med sprudlande röst:

– Önskar herrskapet nåt att dricka?

Legosoldaterna gjorde avfärdande gester, som om de viftade bort en fluga, men en av pojkarna sa, med hes röst:

– Jag skulle vilja ha en cola.

– Jag med, ekade den andre pojken.

Den bleka kvinnan sa ingenting. Att möta hennes blick var som att se rakt in i döden.

Blom gjorde en frågande gest mot legosoldaterna och fick något som påminde om ett likgiltigt jakande till svar.

– Jag återkommer inom kort, sa hon, återigen sprudlande.

Med rappa steg lämnade hon rummet och drog igen dörren till hälften. Sedan kastade hon sig uppför trappan, grävde i blomkrukan, hittade plastpåsen med den röda mobiltelefonen, grävde vidare, fick fram ytterligare en plastpåse. I den låg två föremål. Med darrande hand fäste hon det ena föremålet på det andra och osäkrade den nu ljuddämpade pistolen.

Den hon redan hade skjutit ihjäl sin egen adoptivfar med. Och skjutit hagelbössan ur handen på Ali Pachachi.

Fast utan ljuddämpare.

Hon gav sig snabbt in i köket, letade colaburkar, fick diverse blickar från de andra tjänsteflickorna, lyckades undvika Husan, hittade en bricka och till slut två colaburkar i en kyl. Hon gav sig av, balanserade brickan med burkarna i vänsterhanden, höll högerhanden bakom ryggen.

Hon hejdade sig utanför den andra dörren, stod blickstilla, insåg med stor tydlighet exakt vad som stod på spel och sköt upp dörren med foten.

Med ett brett leende äntrade hon rummet. Hon fick ett par skarpa, misstänksamma blickar från legosoldaterna. Men inte mer. Inget vapenskrammel.

Molly Blom släppte brickan. För ett kort ögonblick tycktes den hovra, sväva i oändligheten, som om tyngdkraften var upphävd. Så föll den mot golvet.

Medan hennes bricka föll fick Blom upp vapnet och sköt, alldeles ljudlöst, den vänstra legosoldaten i pannan. Den högra hade redan greppat sin k-pist när hon tömde magasinet i hans kropp.

Hon fick upp handen mot munnen, pekfingret över läpparna. Hyssjade. Tvillingarna och kvinnan stirrade på henne. Som om de aldrig mer skulle få ett ljud över sina läppar.

– Smart med colan, sa hon och gjorde en gest mot glasdörren. Ni vet vart ni ska. Stick nu direkt.

Hon stod där och såg dem försvinna ut i skogen, på darriga ben. Medan hon vände sig om steg illamåendet inom henne. I dörröppningen stod, med gapande men stum mun, Husan. Blom tog ett steg närmare. Husan vände på klacken och snubblade mot vandrarhemmets huvudingång. Blom såg genom fönstret hur hon kom ut och störtade mot Babineaux för att varna honom. Men hon fick inte ett ljud över sina läppar.

Blom såg genom fönstret Babineaux rygga tillbaka, allt var ljudlöst, som i en stumfilm. Hon såg en rörelse i ögonvrån, borta hos ryssarna. Den störste av bröderna ryggmärgsreagerade; en livvakt på speed. Fick med häpnadsväckande hastighet fram något som såg ut som en klassisk kalasjnikov ur rocken. Husan var i stort sett framme vid Jean Babineaux när den ryske livvakten brände av ett precisionsskott i halsen på henne. Hon föll över Babineaux med blodet sprutande som en fontän ur halsen, hann viska någonting. Han föll bakåt med Husan över sig. Så dog hon i Jean Babineaux armar.

Babineaux krälade äcklad fram under liket. Gundersen stod med handen myndigt höjd och lyckades därmed förhindra ytterligare skottlossning. När han var säker på att lugnet hade lägrat sig böjde han sig ner och lyfte undan Husan, slängde bort liket som en rutten frukt. Så hävde han sig fram över Babineaux, som till slut lyckades säga någonting till honom. Gundersen skakade på huvudet, som för att ruska loss en fastfrusen hjärna, och gjorde en gest mot en av männen runt honom. Delade ut en tydlig order.

Molly Blom såg hur livvakten störtade i väg. Medan han sprang förbi henne där innanför fönstret fick han fram sitt vapen; hon tyckte sig se ett riktigt prickskyttevapen komma fram ur hans främlingslegionrock.

Han sprang österut, mot vattnet.

Blom kastade sig uppför trappan, grävde i den förbannade blomkrukan, fick fram plastpåsen, lirkade ut den röda mobiltelefonen, försökte slå ett telefonnummer. Allt skakade. Hon kände att det inte gick, hon kastade sig framåt mot blomkrukan i fönstret, kräktes vilt, torkade sig om munnen, fullbordade numret.

Hon mådde verkligen inte bra.

Det svarade; hon sa, på svenska:

– Familjen ute nu.

– Tack, sa en lugn mansröst i telefonen. Precis innan hon la på hörde hon samma mansröst ropa:

– Snipers ready!

*

Berger var redan framme vid strandkanten när han hörde skottet. Ett enda, väldigt distinkt. Som ett varningsskott.

Eller en avrättning.

Han körde upp gummibåten rakt över strandens stenar, kastade sig ur, drog upp båten på land, vände sig om, hejdade sig kort. Fick upp vapnet från durken. Tog de första stegen upp mot platsen där hans älskade tvillingar skulle ritualmördas av en samvetslös och hämndlysten legosoldat.

Men så såg han någonting. Sekunderna innan han urskilde vad det var han såg var en skev oändlighet.

Hade skottet varit riktat mot det som en gång var hans familj? Mot det som alltid skulle förbli hans barn? Även om de låg döda på Öja.

Då såg han vad det var som svepte till i buskagen vid kullen ner mot havet. Han såg grenarna med en sorts absurd långsamhet skjuta ut och sedan rikoschettera tillbaka, bara för att slå den bakre pojken rakt i ansiktet.

Den främre var redan på väg mot honom. Han kände omedelbart igen Marcus, sin äldste son. Minen var plågad, ändå leende. Igenkännandets leende mitt i dödsångesten. Marcus var elva år och sprang som en besatt. Han hoppade ner i gummibåten, Berger sköt omedelbart ut den i vattnet.

Så såg han Oscar. Hans yngste son gned sig i ansiktet, över ögonen där den tillbakasvingande grenen precis hade träffat honom. Också han störtade mot gummibåten, hoppade i. Trots tidsnöden förenades alla tre i en innerlig kram. Det var allt han ville. Det var allt han ville i hela världen. Ändå lyckades han hålla kvar båten vid strandkanten. Tillräckligt länge för att kasta en blick över huvudet på sina tvillingar.

Hon var där. Freja var där. Hon tumlade ut sist ur träddungen och stapplade fram mot gummibåten. Deras blickar möttes, Sams och Frejas, mammas och pappas, och hon log lätt. Men det var inte det leende han hade sett i mer än femton år. Det var ett annat. Hur många plastikkirurgiska ingrepp hade Freja Babineaux genomfört? Han sket i det, log mot henne, och hon var precis på väg att ta steget ner i flotten när det rasslade till bland träden femtio meter längre norrut.

En man kom ut. En stor man. Han såg ut som en soldat, en soldat i Främlingslegionen. Det vapen han sakta men säkert lyfte mot ögonen påminde i alltför hög grad om ett prickskyttevapen.

– Stick, skrek Freja. Rädda dem. Kör ut så långt ni kan, vält båten. Dyk.

Hon skickade en slängkyss mot dem just som skottet kom.

Det ekade ödsligt över Landsort.

Berger såg in i Frejas ögon, såg hur blicken tycktes slockna.

Det var ett automatvapen, de skulle inte ha en chans. Berger kramade sina tvillingar lite hårdare. Han hoppades att de skulle följa med honom in i nästa, förhoppningsvis bättre värld.

Det måste de.

Han lyfte blicken mot platsen där Freja borde ha fallit.

Hon hade inte fallit. Blicken hade inte slocknat. Den såg snarare oändligt förvånad ut.

Främlingslegionsoldaten hade däremot gått ner på knä. Prickskyttevapnets pipa trycktes ner i den halvfrusna marken, sjönk tills det tog stopp. Han föll framåt över kolven, blev sittande där som uppstagad, med armarna hängande utmed sidorna.

Bakom honom dök en man upp. Han höll en rykande pistol i handen. Hans hår var kritvitt, det som syntes av hans hud nästan lika vitt. Han gjorde en påskyndande gest mot dem.

Berger förstod ingenting. Men han fick i gång den ljudlösa motorn, Freja hoppade ombord, de sköt fart mot kobben där motorbåten väntade. De utbytte blickar, häpna, förvirrade blickar.

Den långsmale kritvite mannen stod kvar vid strandkanten, intill det uppstagade liket. Han gjorde något så oväntat som en honnör mot dem.

Han stod kvar så tills de försvann utom synhåll.

Sedan hörde de ett tredje skott. Ett fjärde.

Och så bröt helvetet lös.

Det var som om hela Landsort, hela Öja, exploderade i ett sinnesförvirrat, perverst fyrverkeri.

*

Molly Blom blev liggande i trappan. Det kändes som om livet rann ur kroppen på henne. Det var ett skott som fick liv i henne, ett pistolskott på distans.

Hon kom på fötter, stapplade nerför trappan, tog sig ut genom köksdörren tillsammans med en annan servitris. Såg mellan tre tajt förenade livvakter en mycket blek Jean Babineaux upptryckt mot vandrarhemmets fasad, såg legosoldaterna rusa fram mot Nils Gundersen för att täcka honom. Gundersen sa med stark, stabil röst:

– Auktionen är tillfälligt pausad. Jag måste be om några minuters tålamod. Alla sänker sina vapen. Nu!

Efter en del blickar åt olika håll gjorde de samlade livvaktsstyrkorna som de hade blivit beordrade. Men en man fick för sig att protestera.

IS-advokaten reste sig upp. Solen reflekterades i hans blänkande hjässa. Med hög, tydlig, glädjelös röst sa han:

– Jag tror att vi måste ställa in det här spektaklet.

Sedan exploderade hans renrakade huvud.

Någonstans svepte en minnesbild fram, av en lyckorusig pojke som i skuggan av ett slott i Schweiz lyfter blicken mot himlen, brer ut armarna och mottar livets alla gåvor.

Sedan är den borta.

IS-soldaterna ryggmärgsreagerar. En av dem skjuter omedelbart en av Gundersens legoknektar i huvudet. Gundersen själv skickar med häpnadsväckande hastighet upp sitt prickskyttegevär i skjutställning och nitar en av de ryska bröderna medan denne ännu famlar efter sin kalasjnikov. Den störste ryssen har uppmärksamheten riktad åt annat håll, han har redan sin kalasjnikov höjd och tar i snabb följd ut två av nordkoreanerna, medan den tredje precisionsskjuter två av Babineaux livvakter. Trots att hans närmaste grannar i köttburen kring Jean Babineaux faller skjuter en tredje livvakt, utan att tveka, den störste ryssen.

Babineaux har bara en livvakt kvar nu, Gundersen är helt täckt bakom sina två kvarvarande.

Babineaux livvakt skyddar honom med sin egen kropp, glider sidledes framför honom längs vandrarhemmets yttervägg, mot huvudingången. Det som är kvar av IS-soldaterna och Gundersens legoknektar brassar på mot varandra, den sista nordkoreanen fälls av ett fjärrskott. Bord har vräkts omkull, men de utgör inget egentligt skydd mot vapen med gränslös eldkraft.

Av IS-soldaterna är det bara en kvar, han reser sig upp bakom det sönderskjutna bordet och lägger an mot Babineaux. Livvakten fångar skottet med sin kropp. Han faller framåt samtidigt som hans mördare får ett fjärrskott i huvudet. När han kastas omkull är det till hälften borta.

Blom ser två välriktade skott från fjärran slå in i Nils Gundersens båda livvakter, men när hans försvarsmur faller finns ingen Gundersen bakom dem. Han är borta.

Strax efter det att det näst sista distansskottet ljuder och fäller den ryske advokaten slår det sista in i Jean Babineaux axel och rycker till hälften loss armen. Han sjunker sakta ner längs vandrarhemmets vägg och lämnar ett rött snigelspår efter sig längs fasaden. Det är där han ligger när de väller in.

Den första vågen är svartklädd. Det är de som har prickskyttegevär och automatvapen. De säkrar de få som ännu rör sig. Några av de överlevande har förståndet i behåll, inte många.

Molly Blom ser allt detta. Hon sitter på kökstrappan bredvid en avsvimmad servitris och ser det som genom ett filter. Ett filter som visar alltings samlade galenskap. Hon ser det alldeles glasklart.

Sedan kräks hon.

Den andra vågen är civilklädd. Hon förmår inte räkna hur många de är. Men hon känner igen en man, som om hon hade konfronterats med honom förut.

Han hade rufsigt grått hår, var ganska smal, klädd i jeans och täckjacka. Runt hans ena öga fanns en blåtira fortfarande kvar.

Han stannade mitt i trädgården, sträckte ut händerna, varav en höll i en pistol, och så började han sakta snurra runt på krigsskådeplatsen. Hela tiden skakade han på huvudet.

Så stannade han. Skakade lite till på huvudet, suckade djupt och sa kort och gott:

– Europa.

Medan han började gå mot Molly Blom ropade han till en man som gick vid hans sida och såg sydeuropeisk ut:

– Angelos! Har vi koll på Arto?

Nerifrån sluttningen mot den östra sidan av ön uppenbarade sig en långsmal, kritvit man. Han stoppade tillbaka sin pistol i axelhölstret och sa:

– Jag är här.

Den gråhårige stannade kort och vände sig mot honom.

– Gick det bra? frågade han.

Den vithårige nickade och sa:

– Det gick bra.

Den gråhårige log kort. Den vithårige fortsatte:

– Du måste göra nåt åt den där blåtiran. Det ser ovärdigt ut.

Den gråhårige kom fram till Blom, sjönk ner på huk intill henne. Hon kände hur snett hon satt, hur skevt hon uppfattade hela tillvaron.

– Är du okej, Molly? frågade hans lugna röst.

– Det vill jag inte direkt påstå, sa hon. Gundersen är borta.

Mannen med blåtiran gjorde en snabb gest och skrek ut en engelskspråkig order. Alla främlingarna tog skydd. Mannen drog hastigt in Blom och den avsvimmade servitrisen i vandrarhemmet. Han log, strök henne kort över kinden och sa:

– Utan dig hade vi aldrig hittat hit. Jag är skyldig dig ett stort tack, Molly. Det blir fan svårare och svårare att försvara demokratin. Till slut undrar man om det ens är den man försvarar.

Hon iakttog honom. Blicken var egendomligt mikroskopisk. Hon såg det minsta lilla, varje liten por. Urskilde en hudförändring strax under blåtiran, en rodnad.

En blemma.

Mannen med blåtiran och blemman reste sig upp igen, gav sig ut, hukade sig över Jean Babineaux fallna men ännu flämtande kropp, sa på engelska:

– Koordinaterna, Jean.

Babineaux nyss så bildsköna ansikte var helt förvridet.

– Knulla mig i röven, sa Babineaux på franska.

Den gråhårige skakade sakta och medlidsamt på huvudet.

– Vi vet att du har dem nånstans i din dator eller telefon, sa han. Problemet är att du hinner dö om jag måste leta efter dem. Om du säger det nu kommer du att överleva. Det är så enkelt.

Babineaux stirrade på honom med trasig blick.

– Europol, flämtade han. Fuck off.

– Leva eller dö, Jean? Jag räknar baklänges från tre. Jag börjar nu. Tre. Två. E …

Då exploderade Jean Babineaux huvud.

Den gråhårige vräkte sig ner bakom den fallna kroppen. En av de svartklädda vrålade:

– Skogsbrynet, nordväst!

Så gav de sig av.

– Helvete, sa mannen, lirkade fram Babineaux mobil ur hans jacka och drog sig inåt i vandrarhemmet. Hamnade återigen intill Molly Blom. Hon frågade:

– Gundersen?

Mannen gjorde en grimas och sa:

– Han må vara gammal som gatan, vår gode Nils, men han är fortfarande en sjujävlars prickskytt.

– Men varför sköt han Babineaux?

– Egentligen ville han nog skjuta den här, sa den gråhårige mannen och höll upp mobiltelefonen. Här finns koordinaterna till den stora vapengömman. Jag måste bara hitta dem.

Han började bläddra på mobilen. Någon egendomligt trög minut förflöt. Tiden var inte längre i funktion i Bloms huvud. Hon mådde vanvettigt illa.

Till slut nickade mannen och log.

– Svårare än så var det inte, sa han. Kaxighet börjar på samma bokstäver som karma.

Han tog en skärmdump, skickade den och lämnade över mobilen till Molly Blom.

– Va? sa hon. Vad ska jag göra med det här? Det är ni som har fixat alltihop?

Rollfigurer.

Sam Berger. En utredare som är misstänkt för ett mord han inte har begått. Tvingas hålla sig gömd i ett safehouse långt ute i Stockholms skärgård.

Molly Blom. Bergers partner som ligger i koma.

August Steen. Avdelningschef vid Säpos avdelning för underrättelser.

Carsten. Steens närmaste man, mullvaden som Säpo letat efter. Nu mördare och ute efter Berger. Troligtvis köpt av en internationell terrororganisation.

Aisha Pachachi. Kidnappad av Carsten, som vill tysta vittnet Ali, pappa till Aisha.

För prenumeranter. Läs de två första delarna i Arne Dahls serie

”Utmarker” och ”Inland” finns tillgängliga som e-bok för DN:s prenumeranter på DN.Erbjudanden. Gå in på www.dn.se/erbjudanden för att ladda ned böckerna. Du loggar in med samma inloggningsuppgifter som på DN.se. 
Finns tillgängliga mellan 24/6–19/8.
Har du frågor – gå in på DN.se/kundservice, så får du hjälp.
Trevlig sommarläsning önskar vi på Dagens Nyheter!

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.