Arne Dahl: ”Mittvatten” - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Mittvatten, del 50 av 57

Följ med i DN:s spännande följetong med detektiverna Sam Berger och Molly Blom.

– Vi? sa den gråhårige och log kort. Vi var aldrig här.

Blom började skratta. Hon mådde verkligen inte särskilt bra, men hon kunde inte låta bli att skratta. Hon skrattade så länge att den gråhårige inte kunde undvika att skratta med, åtminstone lite på slutet.

– Hjälp mig upp, sa hon.

Han gjorde så. Hon ledde honom österut. En annan civilklädd man dök upp och sträckte ut handen. Hon tog den förvånat. Han var kortare än hon och såg sydamerikansk ut.

– Fantastiskt arbete, sa han på svenska. Tack.

Och så var han borta innan hon hann svara.

Hon stirrade efter honom, frågade häpet:

– Vem var det där?

– Jorge, sa den gråhårige. Inget att bry sig om.

Fast det syntes att han brydde sig väldigt mycket.

De kom fram till sluttningen. Havet bredde ut sig nedanför dem, till hälften istäckt. Den begynnande skymningen speglade sig på olika vis i havsytan. Hon stannade, sjönk ner på huk, avvaktade. Mannen hukade intill henne och sa:

– Sveriges näst äldsta kyrka i morgon, man behöver variation om man ska överleva. Vad sägs om klockan ett? Du har förtjänat en sovmorgon, Molly.

Hon bara skakade på huvudet. Så hörde hon det.

Hon hörde motorbåtens motor starta.

Hon slöt ögonen. Kände att hon log.

För det var allt som den här skiten handlade om.

Tisdag 8 december, kl 18.23

Det som fanns var ett skepp. Från lite distans såg det ut som ett spökskepp.

Allt var mörkt, skärgården var mörk, skeppet var mörkt. Allt var mörkt och kallt. Allt åt sig in.

Men när skeppet rundade en avsides ö fanns plötsligt ljus. Ett begränsat ljus uppe på ön. Ett starkt upplyst område som påminde om en uråldrig offerplats. Vitklädda druider rörde sig i kantiga mönster över den upplysta scenen.

Kanske var de vid närmare betraktande kriminaltekniker.

Strålkastarna som hade riggats upp vid Landsorts vandrarhem var enormt starka men välriktade. Inte mycket sidoljus läckte ut till yttervärlden. En satellit hade möjligtvis kunnat fånga scenen uppifrån, men inga satelliter fanns i närheten.

Bara skeppet.

På däcket befann sig ett antal människor. I mörkret sa en av dem, en man:

– Är det säkert att du vill göra det här?

Mannen som hade blivit tilltalad nickade. Han var druidernas motsats. Han var svartklädd, och de svarta kläderna satt onormalt tajt. Han sa ingenting, men han såg sig omkring.

På spökskeppets däck fanns hela hans liv. Och det fanns kvar.

Allting fanns kvar.

Han kupade handen. Den var tom. Det som fanns i den var liv. Inget.

Och allt.

I en uppvärmd sektion på däcket satt, mycket nära varandra, ett par tvillingpojkar och deras mamma, väl bevakade av omisskännliga säkerhetspoliser. Närmare relingen stod ytterligare ett antal mörkklädda Säpomän kring en liten krets människor. Det var, förutom han själv och mannen som hade talat, två kvinnor. Båda hade pagefrisyr, en var brunett och en var blondin, om än med bruna fläckar.

I fjärran försvann det upplysta området, offerplatsen upplöstes, druiderna förflyktigades.

Med en nick mot öns sista ljus sa mannen som hade talat:

– Mer än tjugo döda. Helt unikt på svensk mark.

Jonas Andersson, chef för Säpos säkerhetsunderrättelseavdelning och operativ chef för hela Säkerhetspolisen, fick inget svar.

Inte förrän några sekunder senare, när kommissarie Desiré Rosenkvist vid Nationella operativa avdelningen, Noa, sa:

– Mer än tjugo? Seriöst?

– Då har vi ändå inte räknat in den mördade August Steen, sa Andersson. Och jag antar att ni alla förstår att förbehållslös tystnadsplikt gäller. För alla inblandade, tillade Andersson med en talande nick mot Marcus, Oscar och Freja.

Tystnaden segrade igen. Men så kunde inte Deer hålla sig.

– Fast mer än tjugo döda, sa hon. Varför svämmar inte hela jävla ön över av internationell press?

– Det motsvarar några månaders gängaktivitet i de svenska förorterna, sa Andersson cyniskt och ryckte på axlarna. Och det verkar vara samma fenomen som där: mördare mördar mördare.

– Men det borde vara media där, envisades Deer.

– Inget har nått yttervärlden, sa Andersson. Fåtaliga klagomål från ett par tanter om att deras hundar irriteras av för tidiga nyårsraketer, inte mer.

– Men det måste ju ha bott folk där?

– De hade tömt ön, sa mannen i de tajta svarta kläderna. Det här är en unik chans för Säpo att få jobba utan medial inblandning.

– Vi skulle ha behövt veckor där, muttrade Andersson. Nu verkar det som om de boende kommer tillbaka redan i morgon. Om vi inte hittar nåt lågmält sätt att hejda dem på.

– Inga vittnen alls, alltså? frågade Deer.

– Två servitriser, sa Andersson. En svimmade, en gömde sig i en garderob. De har inget att säga om själva händelsen utom att det smällde som fan. Men de vet att den ägde rum.

– Om de inte hade funnits hade Säpo kunnat mörka alltihop, sa mannen i de tajta svarta kläderna. Och frågan är om ni verkligen inte klarar av att lägga munkavle på ett par servitriser.

Jonas Andersson betraktade honom och sa:

– Du, Sam Berger, var inte ens på plats. Men Molly Blom såg alltihop. Hon vet exakt vad som hände. Precis som jag numera vet exakt vad som hände uppe i inlandet, tack vare kommissarie Rosenkvists föredömligt koncisa skriftliga redogörelse. Ni är verkligen en sammansvetsad trio, ni tre, inte sant?

– Ett riktigt triumvirat, muttrade Berger och skickade en sned sidoblick mot en rodnande Deer.

– Så låt oss lägga alla korten på bordet nu, sa Andersson. Visst vet du exakt vad som hände där på Öja, Molly?

– Jag mår inte särskilt bra, sa Molly Blom.

– Du sa det, sa Andersson kallt. Och du gör alltså, helt seriöst, anspråk på att ha varit medvetslös hela tiden?

Blom nickade i mörkret.

– Jag är ledsen, sa hon. Men du har tillräckligt ändå.

– Och er hypotes är alltså att Carsten Boylan, som nu är död, kidnappade och dödade August Steen? För att kunna få ur Ali Pachachi när och var den här vapenauktionen skulle äga rum och sen ge informationen till Nordkorea? Ali Pachachi, mannen med nätverket, som vi tack vare kommissarie Rosenkvist nu har i officiellt Säpoförvar?

– Så måste det ha varit, sa Blom. Det måste ha varit med Nordkorea som Carsten slöt sitt avtal. ”Some say the bee stings: but I say, ’tis the bee’s wax” …

– Tack vare mig är för mycket sagt, avbröt Deer. Det var Sam och Molly som …

– Ni har fått videofilmerna, avbröt i sin tur Berger. Ert jobb nu är att se till att det inte uppstår några fler korrupta maktcentra inom Säpo av typen Triumviratet. Som det alltid bara blir Bermudatriangeln av.

– Bermudatriangeln, nickade Andersson. Det var alltid ett rykte som fanns kring Steen. Att han satt på saker som ingen annan satt på. Att han kunde göra lite som han ville. Han var orörbar också för mig.

Jonas Andersson var tyst och tänkte; så pekade han i riktningen där Landsort sedan länge hade slukats av mörkret.

– Vi måste ändå gå tillbaka dit, sa han. Jag kommer naturligtvis att förhöra er alla tre, men jag måste få grunden. Jag måste reflektera över grunden innan vi sätter i gång de långa och tidsödande förhören.

– Ställ en fråga då, sa Berger.

Jonas Andersson skrattade till, blev med ens djupt allvarlig och sa:

– Vapenauktionen. Berätta i några meningar.

– Isli Vrapis efterträdare inom världens största illegalt vapensäljande organisation samlade ihop vapenlager för att sälja i Europa, eftersom IS för nåt år sen framstod som oövervinnerliga och just hade gått ut med att de skulle genomföra attentat i väst. En ny vapenmarknad hade uppstått. Det dök dock upp ytterligare spekulanter och efterträdaren bestämde sig för att hålla regelrätta auktioner för att nå största möjliga profit. Det som skedde på Landsort var den tredje och klart största. Fyra spekulantgrupper hade samlats. Nånting fick dem att skjuta ihjäl varandra. Alla närvarande var exceptionella skyttar.

– Och ni hävdar alltså att Isli Vrapis efterträdare var legosoldaten Nils Gundersen? Och att han företräddes av en advokat vid namn Jean Babineaux?

– Ja, sa Berger.

– Men Gundersens lik finns inte där uppe, sa Andersson och slog ut med händerna. Han saknas. Jean Babineaux återfanns dock död.

Berger gjorde en gest mot sin familj inne i det uppvärmda området av däcket och sa:

– Jag har förstått det. Och hans familj har befriats. Jag hoppas att ni kan skydda dem från Nils Gundersen. Det är, som du vet, mina barn, mina tvillingar, mina barns mor.

– Det är väl rätt hög sannolikhet för att de får skyddad identitet, sa Andersson. Kanske du också, Sam. Men hur kunde Nils Gundersen fly?

Berger och Blom hade sett in i varandras ögon så mycket under den senaste tiden att det inte behövdes den här gången. Båda höll tyst.

Då hände något med skeppets jämna gång. Motorerna tystnade, ankarkättingar började löpa, besättningsmän dök upp på däck och började slita i tjocka tampar.

Molly Blom tog upp en mobil som inte var hennes. Hon fick fram en skärmdump. Berger tittade på sin egen mobils gps. Siffrorna överensstämde.

De var framme.

En auktoritativ man i femtioårsåldern dök upp, en riktig sjöbjörn. Han sa med alltigenom förväntad whiskyröst:

– Det är i stort sett samma koordinater som djupet.

De betraktade honom. Ingen sa någonting. Skepparen borde ha fortsatt. I stället väntade han. Till slut sa Berger:

– Ah.

– Mm, sa skepparen. Viss försiktighet anbefalles.

– Landsortsdjupet, alltså? sa Berger. Östersjöns djupaste punkt?

– Good boy, sa skepparen hest. Halvmånformad förkastningsspricka, en halv kilometer djup. Rakt ner i fucking avgrunden. Er pryl måste ligga i stort sett på kanten. Är du redo? Vi behöver fyra fästpunkter.

Berger nickade. Han visste ärligt talat inte riktigt vad han nickade åt.

Han lämnade över sin mobil till Blom och rättade till våtdräkten, drog på sig dykhandskarna. Sedan kom ett gäng dykare emot honom. De började fästa saker på hans kropp. Medan någon som framstod som en dykledare viskade instruktioner in i hans öra vinkade Berger till sig tvillingarna. Med viss tvekan kom de fram till honom. Tungt lastad sjönk han ner på knä intill dem.

Marcus och Oscar. Deras ansikten så nära. Blickarna, minerna. Så lika, ändå så olika. De skulle förbli fixpunkten i hans liv. Men de skulle inte längre vara en himmel, inte ens en polstjärna. De skulle inte längre ha transformerats till ouppnåeliga ideal. De skulle vara människor, och de skulle vara nära. Hans hand sökte sig upp mot deras kinder. De ryggade tillbaka. Han hade dykarhandskar på sig. I stället drog han dem till sig, kind mot kind mot kind. Deras värme spred sig inom honom.

Inga ord nu. Inga ord som banaliserade. Det fick räcka så.

Han gick fram till relingen. Grep hastigt Molly Bloms hand. Hon mimade: ”Är du helt säker?” Han nickade.

Dykledaren kom fram. Drog åt alla band, justerade allt, slöt locket till den egendomliga metallkorgen på hans bröst.

– Det finns fyra metallplattor med sändare här, sa dykledaren. Tappa ingen av dem. Vi har inga fler.

– Okej, sa Berger.

Dykledaren hejdade sig, fixerade honom ett tag. Sa:

– Du vet att vi är fyra proffs här, va? Du behöver verkligen inte göra det här.

– Jo, sa Berger. Det är en sak jag måste möta.

– Vadå?

– Mittvattnet, sa Berger.

Han drog på sig simfenorna, och det sista han gjorde innan de firade ner honom i det iskalla vattnet var att bita till ordentligt kring det gummismakande munstycket.

Han kom ner med en liten hiss som löpte utmed fartygssidan, överväldigades av köldchocken. Iskylan klämde åt våtdräkten mot hans perplexa hud. Inget nytt under solen. Han låg där ett tag och flöt intill det mörka spökskeppet. Så tändes strålkastarna, en i taget, först ovanför ytan, så under, en efter en. Han tände sin egen handlampa också, den som var fastsatt med en rem kring hans handled, och den var förbryllande stark. När han riktade den uppåt natthimlen tycktes den lysa upp stjärnorna.

Så dök han.

Undervattensstrålkastarna lyste upp de mörka vattnen. Plötsligt fanns det liv där, rörelse. Han såg mustaschdelen av sitt helskägg lyfta innanför dykmaskens härdade glas, han såg bubblor, smådjur, flytande fragment av tång och alger. Ett litet färglöst fiskstim pilade förbi. Och han såg ett stort djup. Som ändå bara var en bråkdel av det riktigt stora djupet. Som i sin tur bara var en bråkdel av vad jordklotet hade att erbjuda längs den dolda delen av jordklotet, den största och mest hemliga.

Han lät sig flyta en stund. Andades lugnt och sansat. Så gav han sig av neråt.

Han hittade nästan omedelbart den stora containern. Den låg försänkt i en klyfta intill ett större djup. Det var knappast en slumpmässigt vald plats. Inget normalt ekolod i världen hade haft en chans att upptäcka den, dessutom var den kamouflagefärgad. Den låg där undervattensstrålkastarnas ljus tunnades ut, under precisionsarbetet skulle han i hög grad tvingas lita till sin egen lampa.

Han simmade närmare. Lät den behandskade handen glida utmed den gröngrå metallen. Försökte låta bli att tänka på vad som fanns därinnanför. Lugnt och sansat lät han sig hållas flytande där och just där. Tog precisa simtag medan han öppnade den egenartade korgen som satt fastspänd över bröstet. Han fick upp den första sändarplattan, vände och vred på den, slet loss skyddsfilmen, kände plattan dras mot metallen, sugas dit magnetiskt tills den dunkade in i containern och blev sittande. Han släppte den. Den satt fast.

Så simmade han runt hörnet. Upprepade samma procedur. Helt problemfritt. Plattan sögs med stor kraft in mot den grågröna metallväggen. Blev sittande. Så runt hörnet, en gång till. Samma process. Korgen öppnad, plattan fram, skyddsfilmen bort, bang – på plats. Tre av fyra sidor. En barnlek.

I samma sekund som han tänkte så, precis i det ögonblick han tänkte ”en barnlek”, insåg han att han inte fick tänka så. Det var en sida kvar av containern. Inte ta ut någonting i förskott.

Han rundade det stora rätblocket. Höll sig fast i det. Nära. Hamnade på skuggsidan. Kunde bara lita till sin egen lampa. Det gjorde det svårare att öppna korgen på bröstet. Ändå fick han upp den, med en hand. Höll i den tunga metallplattan som innehöll sändare och en massa oklar elektronik.

Allt som hade gått så lätt tidigare, så smärtfritt, blev plötsligt nästan oöverstigligt. För att kunna dra bort skyddsfilmen var han tvungen att släppa lampan. Den gled iväg från honom, ut till remmens fulla längd. I ett godtyckligt svepande ljus trevade han efter skyddsfilmen, hittade inte riktigt fliken. För första gången kändes dykhandskarna helt otympliga. Han famlade efter fliken. Fick grepp. Tappade med andra handen. Flöt plötsligt där med bara skyddsfilmen i handen, fick tag i lampan, vred den neråt, såg metallplattan singla ner mot en botten som låg längre ner än den borde. Gav sig efter den. Såg den dala där nere, i lampans mediokra sken. Såg den ljudlöst slå ner i botten, åstadkomma ett sandmoln, försvinna i det.

Väntade, lyckades hitta tålamod nog att avvakta tills sandmolnet försvann. Såg plattan inbäddad mellan ett par stenar. Gav sig av. Lyste sig fram med ficklampan. Fick grepp om plattan, lirkade loss den, tittade upp.

Tittade bort mot något som framstod som en ravin. Halvmånformad. Den störtade neråt, som mot jordens inre. Berger vände blicken uppåt, mot containern som balanserade vid avsatsen där uppe, i klyftan mellan klippspetsarna. Han borde dit upp, bara upp och sätta fast den sista plattan. I stället sökte sig hans blick mot ravinen. Och han förstod vad det var.

Det var Landsortsdjupet.

Där nere fanns Östersjöns djupaste punkt. Det var en halv kilometer ner. Mot en helt annan värld.

Avgrundens värld.

Han släckte ficklampan och såg ravinens kanter i de svaga resterna av fartygets strålkastarljus. Det var något magiskt över det.

Han simmade ditåt. Mot alla instinkter simmade han mot kanten. Stannade precis innan. Höll den sista metallplattan så hårt att den redan nästan förfrusna handen började krampa. Närmade sig sakta kanten till Östersjöns bråddjup.

Han kände avgrundens sug. Tog sig ännu lite närmare.

Och så sköt en varelse med full kraft upp ur det enorma svalget.

Bergers hjärta stannade. Det stod stilla medan den mörka varelsen blev hans egen spegelbild. Den andre dykaren tog ett sista simtag fram mot honom.

Rollfigurer.

Sam Berger. En utredare som är misstänkt för ett mord han inte har begått. Tvingas hålla sig gömd i ett safehouse långt ute i Stockholms skärgård.

Molly Blom. Bergers partner som ligger i koma.

August Steen. Avdelningschef vid Säpos avdelning för underrättelser.

Carsten. Steens närmaste man, mullvaden som Säpo letat efter. Nu mördare och ute efter Berger. Troligtvis köpt av en internationell terrororganisation.

Aisha Pachachi. Kidnappad av Carsten, som vill tysta vittnet Ali, pappa till Aisha.

För prenumeranter. Läs de två första delarna i Arne Dahls serie

”Utmarker” och ”Inland” finns tillgängliga som e-bok för DN:s prenumeranter på DN.Erbjudanden. Gå in på www.dn.se/erbjudanden för att ladda ned böckerna. Du loggar in med samma inloggningsuppgifter som på DN.se. 
Finns tillgängliga mellan 24/6–19/8.
Har du frågor – gå in på DN.se/kundservice, så får du hjälp.
Trevlig sommarläsning önskar vi på Dagens Nyheter!

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.