Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-07-22 06:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/mittvatten-del-7-av-57/

Kultur

Mittvatten, del 7 av 57

Följ med i DN:s spännande följetong med detektiverna Sam Berger och Molly Blom.

Rätta artikel

Den tredje salen var också ett enkelrum. Också där var fönstret ordentligt stängt, och patienten såg ut att befinna sig i det tillstånd som alltmer framstod som permanent. Nattsköterskan hade precis börjat trycka igen dörren, redo att störta vidare mot den sista sexbäddssalen, när hon såg någonting i glipan, utan att riktigt veta vad. I det svaga nattljuset andades respiratorn med samma tunga, djupa andetag som vanligt, men det var något annat. Något annat som var annorlunda.

Droppställningen.

Slangen vippade som om en omärklig bris blåste genom rummet. Men det var vindstilla.

Nattsköterskan drog upp dörren igen och klev in. Hon gick fram till sängen och tittade ner på patienten. Hon låg stilla under täcket, allt som syntes av henne var två välbandagerade armar med alldeles för många skärsår och det burr som en gång hade haft strukturen av en pagefrisyr; den bruna färgen skavdes alltmer av mot kudden och blottade den underliggande blondheten. Sköterskan sträckte sig efter den vippande slangen, iakttog den, klämde lite på infusionspåsen i droppställningen, knackade med nageln på flödesreglaget.

Allt verkade normalt.

Så gick hon bort till fönstret och tittade ut i december månads första bistra vinternatt. Hon såg rakt över Årstaviken, de skälvande ljusen borta vid Liljeholmskajen verkade inte riktigt kunna hålla det stora mörkret stången. Hon kände på fönstret; det var precis lika låst som det alltid hade varit – utan handtag och lika omöjligt att öppna inifrån som utifrån. Hon vred ner blicken längs Södersjukhusets fasad, men anblicken försvann snabbt in i nattdunklet.

Och det fanns inga tecken på att fönstret hade vidrörts. Det krävdes en speciell nyckel för att öppna det, och den förvarades inlåst på vaktmästarexpeditionen.

Men nattsköterskan hade hört ljuden. Droppslangen hade gungat på ett sätt som knappast hade varit möjligt utan yttre beröring.

Hon återvände sakta och tankfullt till sängens fotände. Hon lyfte upp journalbladet och läste. Molly Blom. Gravid i första månaden. Fostret av allt att döma oskatt. Nattsköterskan hängde tillbaka journalbladet och gled över till huvudänden. Hon betraktade den vid det här laget stilla droppslangen. Nej, hon hade inbillat sig. Det hade inte varit någon här, det kunde inte vara möjligt, och definitivt inte via fönstret. Avdelningen var ordentligt låst, det var trots allt en högriskavdelning. Och hur mycket väktaren vid ingången än lyssnade på musik och halvsov kunde han omöjligen ha släppt en inkräktare förbi sig.

Den enda möjligheten var att någon av de andra patienterna hade vaknat och irrat sig in i fel rum. Fast då borde det ha larmat. Och vad det skulle ha att göra med ett låst fönster som öppnades och stängdes fick hon inte in i ekvationen.

Nej, hon hade inbillat sig.

Då föll hennes blick på nattduksbordet. Det stod någonting där, lutat mot en mugg. Ett papper? Nja, snarare ett ganska litet kuvert. Som om det innehöll ett gratulationskort av något slag.

Nattsköterskan lyfte upp det, vände och vred på det; det var helt anonymt. Och igenklistrat.

Visst kunde det ha stått där tidigare. Visst kunde det ha blivit kvar efter en blomsterkvast som vid det här laget hade vissnat och förpassats till glömskan. Men hon hade inte sett det tidigare. Under nattronden hade hon torkat av nattduksbordet, och då hade det inte stått något kuvert där, det var hon säker på.

Hon klämde lite på droppåsen igen. Det fanns inga tecken på att något hade hänt med den.

Men slangen hade gungat.

Nattsköterskan blev stående ett tag med det lilla kuvertet i handen. Var det skäl nog att larma? Sätta fart på hela kliniken, förhöras av den sovande väktaren och hans obehagliga kollegor och få fönsterljud förklarade som hallucinationer? Mötas med skepsis av en klinikledning som snart skulle tillkännage sina planer på en reduktion av personalstyrkan? Just när hon hade fått kontakt med privatkliniken på Lanzarote?

Nej, hon hade inbillat sig.

Hon hade bestämt inbillat sig.

Hon lät det lilla kuvertet slinka ner i fickan, och medan hon återvände ut i korridoren – där väktaren vid det här laget var väldigt nära golvet – tänkte hon redan på den egendomliga böjningsformen hacéis.

Onsdag 2 december, kl 11.24

På väggen bakom den kostymklädde mannen satt en rad inramade fotografier av lika kostymklädda män. Hon fann det fascinerande att idel män hade varit satta att vaka över polismaktens moraliska status. Möjligen borde det ha varit tvärtom.

– Kommissarie Rosenkvist, sa mannen strängt. Lite koncentration, om jag får be.

– Jag har varit koncentrerad, sa Desiré Rosenkvist, emellanåt känd som Deer. Jag har varit koncentrerad i två dagar medan polisintendent Eskilssons män – givetvis män – förhörde mig, ytterst ingående.

– Och nu försöker vi oss på sammanfattningen, sa polisintendent Eskilsson sammanbitet. Så jag vore tacksam om du kunde slita dig från mina föregångares aldrig så tilltalande nunor.

Deer pekade på en av nunorna i slutet av räckan, en nuna med en röd blemma på kinden, och sa:

– Han höll en föreläsningsserie om Interna när jag gick på polishögskolan. Slutåret.

Polisintendent Leif Eskilsson vände sig om, följde Deers pekfinger och nickade en aning bekymrat.

– Hjelm, ja, muttrade han. Var det bra?

– Som jag minns det gav han oss en utförlig bild av varför polismakten ständigt bör reflektera över sitt förhållande till våldsmonopolet, ja.

Eskilsson nickade och sa:

– Annars är han ju lite av vårt svarta får …

– Jaså? sa Deer.

– Gick till Säpo sen, med oklara arbetsuppgifter. Därpå ut i Europa, under ännu mer oklara omständigheter. Och nu nån sorts hög EU-tjänsteman. Men du känner säkert till historien …

– Egentligen inte, sa Deer.

– Men det är inte det vi ska koncentrera oss på nu, sa Eskilsson och drog med ett mycket målmedvetet, skärande ljud stolen närmare skrivbordet. Utan sammanfattningen. Jag är framför allt nyfiken på din egen slutsats, kommissarie Rosenkvist. Hur tycker du själv att era eskapader i inlandet förlöpte?

Deer satt tyst ett tag. Hon tänkte efter – samtidigt som hon vägde sina ord på guldvåg. Till slut sa hon:

– Så bra som det var mänskligt möjligt.

Eskilsson iakttog henne skeptiskt.

– Det har redan börjat sprida sig ett hjälterykte genom huset, sa han. Det ryktet säger att du på egen hand avslöjade en tidigare okänd seriemördare, hittade ett stort antal tidigare okända offer och aktivt bidrog till att oskadliggöra seriemördaren i fråga. Det ryktet bortser emellertid från många motsägelsefulla och direkt regelvidriga omständigheter.

Deer mötte hans blick utan att vika undan och sa:

– Jag hoppas att det ändå har framgått under de långa förhören att det var nödvändigt med vissa regelavvikelser. Annars hade vi inte haft en chans.

– Du säger verkligen ”vi”, nickade Eskilsson, och det är det som är det oroande i allt det här. Omständigheterna kring när och hur du slog dig ihop med din avskedade ex-kollega Sam Berger är fortfarande höljda i dunkel.

– Och det beror på att Säkerhetspolisen är en egen myndighet, sa Deer, med sin egen interna granskning. Vid ett visst tillfälle var jag tvungen att ta hjälp av Säpo, och jag behövde Berger av ett mycket specifikt och redan tydligt redovisat skäl. För att hitta Molly Blom.

– Mördaren begravdes i söndags, avbröt Eskilsson. Det sägs att kyrkan var ödsligt tom.

Deer nickade.

– Det hoppas jag verkligen, sa hon.

Eskilsson skakade tungt på huvudet och sa:

– Sällan har den svenska polismakten drabbats av ett sånt PR-mässigt dråpslag som när det kom ut att Berger mördade förövaren i kallt blod. Du måste förstå den tyngd som vilar på Särskilda utredningars axlar nu. På mina axlar.

– Var det där ditt sätt att be om ursäkt för två dygns grillning av dina tuffaste gubbar?

– Inte be om ursäkt, sa Eskilsson. Ge en förklaring. Och pressavdelningen verkar tack och lov ha lyckats vinkla saken rätt. Med betoning på ex:et i expolis. Mediebilden visar nu en thug som sparkades ut ur kåren för grav olämplighet. All skuld faller dessbättre inte på oss.

– Hade det då inte varit bättre att koncentrera förhöret till var Berger kan tänkas befinna sig i stället för att gå in i minsta detalj i vår jakt på seriemördaren?

– Du måste se till den stora bilden.

– Den stora bilden? utbrast Deer. Att fånga Berger måste väl för i helvete vara den överlägset största bilden? Om ni nu verkligen tror att en kallblodigt mördande expolis går lös där ute?

– Det finns naturligtvis med bland prioriteringarna, sa polisintendent Eskilsson och slog ihop en bunt papper som förmodligen var en utskrift av det obarmhärtigt långa förhör som Deer just hade utsatts för.

Hon satt stilla, tänkte. Hon iakttog den långa, homogena raden av chefer för polisens avdelning för Interna utredningar, numera Särskilda utredningar, och kände ett lätt illamående.

– Så hur ser domen ut? frågade hon till slut.

Eskilsson rynkade på näsan.

– Vi förkunnar givetvis inga domar, sa han. Men om din historia stämmer kan de tjänstefel som förekom från din sida på det hela taget betraktas som ringa. Berättigade och/eller ringa. Kommissarie Rosenkvist kan återgå till aktiv tjänst.

Deer lät blicken glida ner från raden av välkostymerade porträtt, och när den föll på Eskilsson urskilde hon en tydlig ram runt hans torso.

– Så det var allt? sa hon.

– Vi är nöjda för tillfället, ja. Skulle behov av ytterligare kompletteringar vara av nöden hör vi givetvis av oss.

Hon reste sig, blev stående ett litet tag, iakttog Eskilsson, vände på klacken, gick mot dörren och förväntade sig att bli hejdad för något sista visdomsord.

Blev det.

Bakom hennes rygg sa Eskilsson:

– Kommissarie Conny Landin vid Nationella operativa avdelningen låter hälsa att du kan ta ledigt resten av den här veckan. Och nästa. Tio dagars extrasemester, minsann. Jag behöver nog inte citera resten av hans meddelande …

Deer vände tvärt och sa:

– Jo. Jo, det vill jag gärna att du gör.

Kommissarie Eskilsson såg avvisande ut, direkt missbelåten, men lyfte ändå upp papperet och sa:

– Det här får då stå för Landin. Du får tio dagars betald ledighet för, citat, ”en av de finaste individuella polisinsatserna i Sverige i modern tid”. Slut citat. Landin är som bekant inte en man som utmärker sig för nyanser och subtiliteter …

När Deer vände sig bort och gav sig ut i polishuskorridoren kände hon att hon log brett. Det fortsatte ända in i hissen, där ett högre polisbefäl som hon kände till utseendet men inte mer nickade uppmuntrande mot henne. Då fick det vara nog.

Hon kom ut på Polhemsgatan, ungefär lika barsk som vanligt. Det var en blek och kärv dag som tycktes ligga och balansera på minusstrecket. Hon kände sig helt urlakad. Nog för att hon hade väntat sig ett ordentligt förhör – men en hel legion av hårda internsnutar som avlöste varandra under två dygn?

Förvisso utan att knäcka henne.

I stort sett hela hennes långa utsaga var en fet lögn. Men det var en genomarbetad, övertygande, konsekvent och helt sammanhängande lögn. Det var alldeles för mycket från inlandsfallet som aldrig kunde nå dagens ljus. Då skulle kommissarie Desiré Rosenkvist inte bara vara en ex-kommissarie utan förmodligen också en ex-Deer. Hon skulle vara de hårdkokta medfångarnas lilla Desiréleksak på Hinseberg.

Men resultatet var ingen lögn. Resultatet var utan tvivel ”en av de finaste individuella polisinsatserna i Sverige i modern tid”; hon sände ett förvånat tack till Conny Landin. Det var bara en sak som inte stämde – den var inte individuell. Det var en trio som låg bakom den, med Deer som birollsinnehavare. De som verkligen hade löst fallet var Molly Blom och Sam Berger.

Och visst hade hon under förhöret fått frågor om var Berger kunde befinna sig. Men det var något håglöst över dem, särskilt i jämförelse med övriga detaljfrågor. Då, i stridens hetta, hade det bara känts egendomligt, men nyss, inne på Eskilssons rum, fick hon mönstret bekräftat.

Att fånga Sam Berger ”finns naturligtvis med bland prioriteringarna”.

Detta yttrat av en man vars livsuppgift och kall det var att sätta fast ruttna poliser, ex- eller inte, skyldiga eller inte.

Nej, det stämde inte. Så skulle polisintendent Leif Eskilsson aldrig ha resonerat. Alltså var det inte han som resonerade. Alltså kom ordern från annat håll. Och vad var den minsta gemensamma nämnaren i allt som hade försiggått den senaste månaden?

Det var faktiskt inte så mycket mer. Söndagen den 25 oktober klockan tio och fjorton hade Deer och hennes dåvarande chef Sam Berger inlett ett tillslag mot ett ensligt beläget hus i Märsta – och det hade satt den snöboll i rullning som de fortfarande tumlade runt i.

Hon skakade på huvudet och vek via Kronobergsparken ner mot Fridhemsplan för att hoppa på blåbuss 3. Den som gick hela vägen till Södersjukhuset.

I brist på intresserade anhöriga hade Deer tagit på sig att besöka Molly Blom. Hon hade gjort det varje dag sedan händelsen. Till och med under de två dagarnas kvävande förhör hade hon fått dispens för att åka dit.

Det var så märkligt att se Molly ligga där med en frisyr och en hårfärg som inte var hennes. För det var Deers egen frisyr och hårfärg. Även om den förra var rufsig och den senare vid det här laget hade börjat nötas bort.

Deer satt hos Molly Blom för att prata av sig. Att lyssnaren var tvungen att vara medvetslös för att hon skulle kunna öppna sig var inget bra tecken; å andra sidan var dubbelspel ingen bra livsföring.

Hon såg bussen i fjärran. Hon sprang. Hon hann inte.

Under ett kort ögonblick blev hon stående som i ett vakuum. Sedan skärptes hjärnan och allt blev mycket klart.

Den minsta gemensamma nämnaren i allt som hade försiggått den senaste månaden var Säpo. Det var bara Säpo som hade muskler nog att lägga band på Eskilssons tunga.

Deer hade träffat Sam. Han hade plötsligt uppenbarat sig vid Mollys sjuksäng. Det var inte mer än fyra dagar sedan. Han hade då tydligt och klart bedyrat sin oskuld vad gällde mordet på seriemördaren. Någon hade satt dit honom, använt hans gamla tjänstepistol. Och Deer hade trott på honom. Det var nödvändigt att tro på någon i detta dubbelspelets ruttna värld, och hon hade ingen bättre än Sam att tro på.

Någon hade satt dit Sam Berger för mordet på den de hade jagat under de där intensiva veckorna i inlandet. Sedan hade Säpo lagt locket på, sett till att Berger – Sveriges just nu mest omskrivne man – inte jagades på riktigt.

Bara lite håglöst.

Varför?

Deers första slutsats var att det inte kunde vara bra.

Hennes andra att hon måste hitta Sam Berger.

Sedan kom blåbuss 3. Den gick ganska ofta.

Hon hade trots allt tio dagar på sig.

Onsdag 2 december, kl 11.46

Den ledade blåbussen vek sig dubbel runt hörnet från Ringvägen, rätade ut sig och gled i sakta mak uppför Sjukhusbacken. Södersjukhuset var sedan länge en byggarbetsplats, och den här gråmelerade decembermorgonen utgjorde inget undantag; bussen precisionsstyrde fram till huvudentrén och släppte av en strid ström passagerare.

En av dem var en oansenlig kvinna i lägre medelåldern. Det var precis så reflexionen i glasdörrarna framstod. Deer hade redan hunnit ta sig igenom dem innan hon insåg att det var sig själv hon hade sett.

Efter att ha irrat ett tag genom de outgrundliga korridorerna hamnade hon i en hiss tillsammans med ett lik. Fast liket skulle ut ur hissen; de båda vitklädda bårmännen var så uppslukade av sitt högljudda samtal att dörrarna hann börja stängas innan de kom på det. Deer fick trycka sig mot hissväggen medan männen en aning respektlöst baxade ut båren; en underarm stack ut under det kulliga lakanet, de döda fingertopparna touchade hennes underliv. En märklig iskyla spred sig genom hennes kropp.

Hissen kom upp till rätt våning, kroppstemperaturen normaliserades, och i takt med att Deer snirklade sig vidare längs golvets färgsnitsling trängde hon sig också vidare genom sin egen själ. Kommen till ett visst djup fick hon lov att erkänna att det inte bara var omsorg som fick henne att återvända till Södersjukhuset varenda dag; hon hoppades också vara den första på plats när Molly Blom vaknade. Det fanns lite för många frågor kvar, och om någon hade svaren på dem så var det Molly.

Vad hade hon och Sam Berger egentligen hållit på med där uppe i inlandet?

Deer ringde på klockan vid avdelningens ingång. Väktaren som satt omedelbart innanför dörren reste sig omständligt upp och iakttog henne genom fönsterrutan.

För inte så många år sedan skulle det ha varit en polis som satt där och såg till att ingen obehörig kom åt Molly Blom – och för den delen att hon inte skulle rymma. Deer undrade om det verkligen var så mycket billigare med en halvsovande väktare.

Efter lite för lång tid tryckte väktaren upp dörren och skärskådade hennes polislegitimation.