Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-22 15:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/moa-romanova-jag-ar-ett-vadursbarn-som-alltid-velat-sta-i-centrum/

01:01. Moa Romanova är den svenska serieromanens nya stjärna. Nu släpps hennes krisalbum ”Alltid fucka upp” i USA.
Kultur

Moa Romanova: Jag är ett vädursbarn som alltid velat stå i centrum

Moa Romanova är den svenska serieromanens nya stjärna. Nu släpps hennes krisalbum ”Alltid fucka upp” i USA. ”Det har alltid funnits ett romantiskt skimmer runt sexig ledsen tjej-grejen”, säger hon.

Kaffebryggaren är barbierosa, plastig och rund i formerna. Moa Romanovas mamma hittade den på loppis och visste att dottern skulle älska den. Men eftersom hon ännu inte listat ut hur den funkar fixar Moa Romanova pulverkaffe till bullarna. 

Innan jag kommer hem till henne har jag skickat ett kontroll-sms, vill hon ha vindruvor i stället? Ingen rör ju längre bakverken som tidigare piggat upp vid långa frågesessioner. ”Jag äter socker!!!! Bullar wooo!” svarar Moa Romanova, och skriver avskedsfrasen ”Allt gott” som ”Allt goth”. Serietecknaren som odlar en emo-image i sin serieroman strålar lika godmodigt som den oväntat intensiva februarisolen när hon öppnar dörren till hemmet i Stockholmsförorten Gubbängen.

– Pappa höll på att pissa på sig när han hörde att jag skulle intervjuas, säger hon så fort hon lyckas överrösta hunden Unos utskällning av inkräktarna. Han brukar citera ur DN-intervjuerna med Åsa och Sarah! 

Moa Romanova syftar på artistvännerna Sarah Klang och Åsa ”Shitkid” Söderqvist. Båda centrala i Moa Romanovas liv, och direkt avgörande för hennes konstnärskap. 

Vi kommer till det. Först ska hon fotograferas i solljuset, från den snygga sidan – ”det här blir min nya Tinderannons” – och helst med älsklingen Uno i famnen. 

Under tiden ser jag mig omkring i lägenheten, en korsning mellan kitschig Dallasglamour och ett kuriosakabinett dedikerat till 80-talet. Den turkosa bokhyllan rymmer ett litet välsorterat seriebibliotek; från Charles Burns-klassikern ”Black hole”, via Nina Hemmingsson och Martin Kellerman till Ester Eriksson och Freja Erixån – den nya generationen svenska serieskapare som hon själv tillhör.

En madonnafigur står intill en kusligt realistisk snopp (äkta avgjutning tydligen) och hemmet går i samma pastelliga skala – blekrosa, mintgrönt, gult – som innehavarens tecknade värld.

När fotograferingen är klar installerar sig Moa Romanova halvliggande under en filt på soffans schäslong och konstaterar att hon alltid trivts med att synas och höras. 

– Jag vet att det är jävligt osexigt att vilja ta plats. Man ska vara lite skygg för rampljuset och bara råka hamna där. Men jag är ett vädursbarn som alltid velat stå i centrum, och är inte så känslig för vad andra ska tycka. 

Sedan tvärvänder hon, säger att hon vill kräkas när hon hör sig själv i en podd eller läser en intervju. 

– Men den skammen, har jag märkt, går över väldigt snabbt. Nu gör jag vad som helst som är kul och som gör att jag säljer fler böcker. För det innebär ju att jag slipper ha Uno på hunddagis, vilket jag inte har råd med, och kan fortsätta lalla runt i min ateljé.

Bild 1 av 2 ”Det gick från en dag till en annan att jag fick panikångest”, säger Moa Romanova.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 2 av 2
Foto: Beatrice Lundborg

Arbetsproverna till Serieskolan i Malmö var de första serier Moa Romanova ritade. Snabbheten och det tydliga berättandet kändes befriande efter det tidskrävande figurativa målandet i olja som hon dittills ägnat sig åt. 

– Jag skolkade mig igenom två terminer på Göteborgs konstskola, sedan hoppade jag av. Det låter bortskämt, men jag har alltid varit dålig på att förhålla mig till måsten, och konstskolan, jag tyckte den var oinspirerande. Det var kanske fel tid för mig där.

Moa Romanova kom in på Serieskolan och debuterade två år senare med den självbiografiska serieromanen ”Alltid fucka upp”. Titeln parafraserar Jens Lapidus deckare ”Aldrig fucka upp”, och boken skildrar en krisperiod i Romanovas liv. Det handlar om panikångest och depression. Om konstnärsdrömmar och om relationen med en känd medieman som erbjuder sig att bli hennes mecenat. Samtidigt är det en historia om vänskap och det livsnödvändiga i att, mitt bland läckande soppåsar och sjukskrivningsblanketter, kunna skratta åt hela skiten.

– Egentligen har jag haft ganska mycket problem med min psykiska hälsa under hela mina twenties. Det gick från en dag till en annan att jag fick panikångest. Då hade jag rökt så mycket gräs så länge och inte känt efter hur jag mådde. Till slut tornade allt upp sig.

”Alltid fucka upp” skildrar en sinnesstämning snarare än en linjär berättelse. Vi får följa med när bokens Moa famlar efter andningshål; hon går hos en psykolog som gör allt rätt på papperet, men inte fattar någonting; hon bryter ihop på en rejvfest och misslyckas med att mata sin mammas påfåglar.

– Jag försökte leta efter någonstans där man fick må så dåligt. Ingen av dem jag umgicks med delade den erfarenheten, och jag kände mig så ensam och oförstådd. Jag hade behövt läsa min egen bok för att få skratta åt det, säger Moa Romanova. 

Bild 1 av 2 ”Det jag är mest stolt över är ju humorn”, säger Moa Romanova om debutalbumet ”Alltid fucka upp” som nu kommer ut i USA.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 2 av 2
Foto: Beatrice Lundborg

Ändå har skildringar om psykisk ohälsa kommit i strid ström under 10-talet, tabutrollet har släpats ut i solen, spruckit, inte minst inom seriekonsten, men det har även luftats på mer kommersiella plattformar: idrottare, influerare, kungligheter – alltfler grupper delar med sig av tidigare skambelagda erfarenheter. Och när jag lyssnar på poddar som Romanova gästar slås jag av hur gäst och programledare liksom glider över i en rappkäftad kraftmätning, vem har egentligen mått allra sämst? 

Det är som att det gått från att alla sitter ensamma i ett eget helvete till att det nästan slagit över och blivit…

–… en slags valuta? fyller Moa Romanova i. Jag fattar vad du menar, det är som att folk har fattat att trauma är valuta, att alla sorters stora känslouppvisningar innebär klick. Typ som i Nyhetsmorgon, om någon får ett skrattanfall känns det nästan iscensatt för att de hoppas att det ska bli viralt. 

Mental misär är ofta vacker i konsten, i din också. Ser du några risker med att psykisk ohälsa estetiseras?

– Det har väl alltid funnits ett romantiskt skimmer över det, och nu har sexig ledsen tjej-estetiken verkligen boomat. Man ska vara sad och sexy, käka xanax och typ… rappa.

Moa Romanova garvar. 

– Det är ju kanonbra för mig! Att precis när jag hade mitt stora breakdown blev det jättecoolt.

Hon reser sig upp, rotar efter något i bokhyllan, fortsätter mindre skämtsamt: 

– Alltså, jag ser det som en väldigt bra grej att vi kan prata om hur vi mår. Jag kan inte tänka mig att det finns någon som på riktigt vill må dåligt. Och ifall folk nu approprierar att vara ångestfylld och deppig – vem skadar det? Snart nog blir det en fitnesstrend igen. 

Hon återvänder till soffan med en hudkrämstub, smörjer omsorgsfullt in en torr fläck bakom Unos öra, säger att det trots allt finns en utbetalning, när man väl ryckt sig ur det värsta.

– Då är det som att man blivit fast forward-klok. Man får mycket mer medkänsla för hur andra har det, inser att ibland kan folk inte bättre. På riktigt.

Vännerna Sarah Klang och Åsa ”Shitkid” Söderqvist betyder mycket för Moa Romanovas skapande. ”Vi har funnit varandra för att vi skrattar åt samma saker.”
Vännerna Sarah Klang och Åsa ”Shitkid” Söderqvist betyder mycket för Moa Romanovas skapande. ”Vi har funnit varandra för att vi skrattar åt samma saker.” Foto: Beatrice Lundborg

Moa Romanova suckar. Lägger sig raklång med Uno som en ihopkrupen kanelbulle vid fötterna. Att axla rollen som sin generations Berny Pålsson, författaren känd för sina självbiografier om psykisk sjukdom, är hennes värsta skräck. Hon bläddrar fram och tillbaka i mitt exemplar av serieromanen. 

– Det jag är mest stolt över är ju humorn. 

”Alltid fucka upp” är rolig. Också. Under läsningen har jag stuckit in lappar vid dråpliga situationer. Moa Romanova gläds över det stora antalet. Flera av dem markerar sidor där kompisgänget vardagshänger, och där dialogen på äkta Seinfeldmanér sätter fingret på något samtida, fast ur ett kicksökande underground-90-talist-tjejgäng-perspektiv.

Hur mycket betyder vännerna Sarah Klang och Åsa Söderqvist för ditt skapande? 

– Allt! Jag jobbar åt dem, gör skivomslag och turnéposters, och i boken är de karaktärer. De är oumbärliga för mitt konstnärskap.

Blev ni vänner för att ni har samma konstsyn?

Moa Romanova skakar på huvudet, det är inte så det fungerar.

– Vi har funnit varandra för att vi skrattar åt samma saker. Det vill säga varandra! Jag tycker att båda Åsas och Sarahs finaste egenskap är att de är så roliga. Det, och att de är födda utan skam. De är skamlösa och saknar integritet. Precis som jag! 

Nej, inte alla skulle välkomna att få sitt förmodat herpessmittade kön detaljerat tecknat i en serieroman. Moa Romanova erbjöd vännerna att läsa innan boken gick i tryck. ”Det behövs inte, det blir säkert kul”, svarade de oberoende av varandra. Hederskodexen tycks vara att aldrig låta skammen styra. 

– Man måste alltid ställa pinsamma saker mot hur kul de är, förklarar Moa Romanova. Ifall det är tillräckligt kul så måste det få finnas, typ.

Att ni alla tre har slagit igenom ungefär samtidigt, hur känns det? 

– Jag vet! Är inte det sjukt? Det är så kul. Man blir också stege åt varandra, vi är duktiga på att promota varandras grejer till ganska olika publik. 

Bild 1 av 2 ”Jag är helt besatt av Uno. Det är nästan ohälsosamt”, säger hon om italienska vinthunden Uno.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 2 av 2
Foto: Beatrice Lundborg

Moa Romanovas nästa bok, som hon arbetar smått maniskt med för tillfället, handlar om när hon följer med punkiga duon Shitkid på utlandsturné. Musikern Åsa Söderqvist har hon känt sedan barnsben, båda kommer ursprungligen från Bollstabruk utanför Kramfors. En ort med knappt två tusen invånare som placerats på den svenska seriekartan genom Mats Jonssons uppväxtskildringar.

Moa Romanova beskriver sin barndom som ”hippie-light”, med djurhållning för nöjes skull, och flera flyttar inom närområdet när tvåbarnsfamiljen blev sugna på något nytt. 

– Jag var jättenöjd. Jag hade roliga föräldrar och det var mycket hatta runt lite som man ville. Visst var det lite isolerat, men det var nog värre för min syrra, för hon är född gothare. När jag ritade furbies och kaniner med ögonfransar ritade hon mumier. 

Lillasyster Moa ägnade sin fritid åt sport. Hon sörjde att det inte fanns en asfaltsväg där hon kunde träna inlines, satsade i stället hårt på handboll. 

– Sedan slutade jag växa vid 160 centimeter, och när jag inte blev lång nog för handboll blev jag emo. Jag hade ändå fått ut väldigt mycket av att ha en emosyrra, hon djupdök i saker, prenumererade på Galago och visade mig ”Riket” av Lars von Trier när jag var elva, fick mig att fatta att det var coolt. 

Vad var emo i Kramfors?

– Allt som stack ut lite lite grann kallades för emo.

Stack ut från vad? 

– Typ Peak Performance-hoodies, G-Star Raw jeans och dyra skor. Jag började sy mina egna kläder när jag var fjorton. Och jag plockade upp att rita igen. Jag tänkte helt ärligt att jag skulle bli bra på någonting och musik låg för långt bort. 

Under panikattackerna i ”Alltid fucka upp” är det dock inte vännerna som tröstar effektivast, utan en annan återkommande karaktär, Mecenaten. Eller ”Känd tv-gubbe, 53” som hans Tinderprofil anonymiserats till. Det omaka paret matchar på dejtningsappen och inleder en tvetydig vänskap. 

Det rör sig alltså inte, understryker Moa Romanova från sitt soffhörn, om någon metoohistoria. Deras vänskapsrelation tycks ge båda något, till dess att han plötsligt gör sig okontaktbar. Å andra sidan vill jag inte vara för fucking ”namaste”. Det han gjorde var osnyggt.

– Den här boken är absolut inte ett försök att dra ner byxorna på honom. Jag är övertygad om att han inte ville något illa. Det största brottet han gjorde var att lova guld och gröna skogar och sedan dra. 

Du tecknar honom med en papperspåse som huvud, varför just så? 

– För att det är snyggt! Ha ha! Det var det eller att göra honom som en tidning med två ögonhål. 

Papperspåsegubben är ändå imponerande uttrycksfull. I sin recension lyfte DN:s kritiker fram Romanovas ”underbara karaktärsteckningar” och ”välutvecklade, intrikata bildspråk”. För en lekman är proportionerna det mest iögonfallande: axlar, ben och öron är närmast gigantiska, medan huvudena är små.

– Jag har utvecklat min stil i den nya boken, men en sak som jag behållit och som jag älskar med ”Alltid fucka upp” är just proportionerna. Innan har jag alltid jobbat stenhårt för att allting ska se realistiskt ut. Nu har jag märkt att det här med att hitta på, det är ännu roligare och ännu svårare. 

Medan jag bläddrar i boken får jag alltmer känslan av att det är något bekant över mecenaten; den extravaganta klädstilen, tepåsarna och de inkännande sms:en väcker minnen. Fast nej… det kan väl ändå inte röra sig om samma, redan då medelålders medieman, som jag uppvaktades av för nästan tjugo år sedan?

Jo, visar det sig. Det kan det. 

Om hon blir överraskad visar Moa Romanova det inte. Jag är inte den första hon mött som umgåtts med ”Känd tv-gubbe, 53”, förmodligen inte heller den sista. 

Hon rycker på axlarna. 

 – Jag gjorde en bok ändå. Det är en ganska fet grej att ta med från den erfarenheten. Jag tror egentligen att det är farligt att nära någon slags art daddy-relation.

I dagarna släpps hennes debutbok i USA, på kultiga serieförlaget Fantagraphics. Sedan kommer den på ryska, det är det sjunde språket som ”Alltid fucka upp” översätts till. 

Uno behöver med andra ord inte bli dagisvovve inom en nära framtid. 

– Jag är helt besatt av Uno. Det är nästan ohälsosamt. Om vi är själva bär jag runt på honom och sjunger. Men det är bra för mig att jag har en hund som ser så rolig ut, jag skrattar mycket, kolla! 

Moa Romanova drar upp Unos överläpp så att den fastnar i ett skälmskt grin. 

– Han ser precis ut som ekorren i ”Ice age”! utbrister hundägaren, som beskrivit samvaron med en italiensk vinthund som att vara personlig assistent åt en liten clown. 

Kan du tänka dig att vara art mommy till en lovande konstnärsgosse när du själv är 53?

– Apropå det där jag sa om medkänsla innan, så har jag frågat mig själv en sak när det gäller mediemannen – hur mycket bättre hade jag varit själv? Men ifall jag blir en 50-årig kulturtant som är mecenat åt en 22-årig kille – då får jag fan se till att sköta det snyggt. 

Läs mer:

Sarah Klang: Att må dåligt är inte sexigt – bara oattraktivt och klängigt

Shitkid: Jag ska vara känd i fem år och sedan bli sjuksköterska 

Recension: I Moa Romanovas ”Alltid fucka upp” har vänskapen en specifik roll i berättelsen

Bild 1 av 1 Vännerna Sarah Klang och Åsa ”Shitkid” Söderqvist betyder mycket för Moa Romanovas skapande. ”Vi har funnit varandra för att vi skrattar åt samma saker.”
Foto: Beatrice Lundborg