Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-26 15:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/monster-i-terapi-later-skrackfigurerna-ga-till-psykologen/

Bokrecensioner

”Monster i terapi” låter skräckfigurerna gå till psykologen

Fredric March i ”Dr. Jekyll och Mr. Hyde” från 1931.
Fredric March i ”Dr. Jekyll och Mr. Hyde” från 1931. Foto: Mary Evans Picture Library/TT

Kan den klassiska skräcklitteraturen göra våra inre demoner begripliga? I ”Monster i terapi” genomgår Dr Jekyll, Carmilla och Dorian Gray psykologisk utvärdering. Aase Berg läser en intelligent och viktig bok om människor och monster. 

Vilka människor är människor, och vilka är monster? Pedofiler till exempel, de är väl solklara monster. Och psykopater. IS-krigare. Nazister. Molotovcocktailanarkister. Halstatuerade lantisar med noll flygskam som dricker stulen diesel till frukost.

Nya boken ”Monster i terapi” av Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg utgår från att uppdelningen mellan den onda främlingen och den vanliga människan är felaktig. Här handlar det inte om samtida monster, utan om den klassiska skräcklitteraturens.

Idén är lysande: Dr Jekyll, vampyren Carmilla, Frankensteins monster och Dorian Gray sätts i terapi tillsammans med sina partner, skapare och sidekicks. Vi får följa såväl samtalen som psykologens anteckningar och hennes korrespondens med handledaren.

Psykologen resonerar såhär: ”Mitt problem med begrepp som ’monster’ är att det utgår från att vissa varelser har något slags inneboende ondska. Det tror inte jag. Jag tänker att epitetet ’monster’ ofta används om varelser som vi inte förstår, för att de beter sig annorlunda eller ser annorlunda ut. Det som är främmande kan förväxlas med ondska, eftersom vi blir rädda för det.”

Det gäller för övrigt på ett individuellt plan också: den som tränger bort eller förnekar icke önskvärda aspekter av sig själv kan bli ett monster. Dr Jekyll mår betydligt bättre när han släpper skammen över sin egen brutala sida och slutar förpassa alla oönskade beteenden till fantasifiguren Mr Hyde.

Intressant nog kommer ”Monster i terapi” ut samtidigt med en debatt om psykoanalys i DN, där Björn Hedensjö (5/2) avfärdar psykoanalysen som ”personlig utveckling” och ”själavård”.

Nyanser och djuplodande självkännedom viftas bort som tidsfördriv för medelklassen. Men att eftersträva ”resultat” och ”effektivitet” genom tidsbegränsad kognitiv beteendeterapi, som Hedensjö förespråkar, är inte liktydigt med en lyckad behandling. Att begreppet ”effektivitet” ens används om psykiska tillstånd är tvärtom symtom på att vi lever i ett sjukt samhälle. Samtidens ökande psykiska ohälsa kan rent av bero på detta effektivitetskrav. Kanske är det kbt-tänkandet som är själva sjukdomen.

I ”Monster i terapi” bedrivs visserligen ingen regelrätt psykoanalys, inte ens psykodynamisk terapi, eftersom boken är en snabbspolad version. Men den ger ändå en fingervisning om alternativen till kbt: Antalet sessioner är inte begränsat. Det vindlande samtalet gäller. Bara i undantagsfall föreslår psykologen uttalade lösningar. Oftare låter hon klienterna själva treva sig fram, för att så småningom bottna i kunskapen i stället för att få den skriven på näsan utifrån en högeffektiv handlingsplan.

Det starkaste partiet i boken handlar om den sexiga och fascinerande psykopatvampyren Carmilla från Sheridan LeFanus roman med samma namn. Carmillas konstant bedragna och utnyttjade flickvän Laura beter sig som en medberoende, misshandlad kvinna ur vår egen tid. Men till slut lär hon sig att sätta gränser för vad som är okej i relationen. På så vis bryter hon den charmerande förövarens magi.

I vissa lägen handlar det dock snarare om att sätta gränser mot samhället än mot andra personer. Psykologen tänker i ett anfall av ursinnig samhällskritik: ”Jag undrar om jag ens kan fortsätta jobba som psykolog. Går det att försvara etiskt? Ska jag behandla individer för problem som i själva verket inte är individuella utan strukturella?” Eller, kan jag tillägga, existentiella.

Här är psykoanalysen relevant, eftersom den ger tid att spåra rädslor och fobier till källan, till ”livsproblemens sfär”, som Johan Eriksson kallar det i ett debattinlägg (DN 7/2). Det hjälper inte alltid att enbart behandla det psykiska lidandets uppenbara framträdelseform. 

Själv har jag erfarenhet av både kbt och psykoanalys. Den mest effektiva kbt-träningen i landet hjälpte visserligen på sätt och vis mot min svåra flygfobi: jag kan landa en Boeing i simulator, jag kan identifiera alla motorljud, jag kan triggerpunkterna och har en inre handlingsmanual för mina reaktioner vid exempelvis turbulens. Å andra sidan sitter jag alltid med blicken klistrad vid sätesdisplayens karta och kollar avståndet till närmaste flygplats, eftersom jag har lärt mig att man kan glidflyga i tjugo minuter även om motorerna skulle paja. Det är skitjobbigt att hålla reda på ett helt flygplan från passagerarsätet. 

Alltså: kbt inger alltför ofta en tillkämpad känsla av kontroll, medan psykoanalys handlar om att uthärda och förstå mekanismerna bakom den bristande kontrollen. Ingen av oss kan tämja döden. Det som i långa loppet har hjälpt mest mot min flygfobi är denna insikt. 

Det säger alltså något om vår samtid att frenetiskt kontrollbeteende prioriteras framför desillusionering och acceptans av den mänskliga bristfälligheten.

”Monster i terapi” förmedlar på ett lättbegripligt sätt denna tanke, även om det också finns problem med boken. Tyvärr snöar författarna alltför ofta in på att gestalta konflikten mellan de litterära monstrens värld och vår egen. Oproportionerligt mycket utrymme ägnas åt att låta Dr Jekyll förfasa sig över dagens kvinnoroll, Carmillakapitlen hänger upp sig på skillnaden i syn på homosexualitet då och nu. Jag hade accepterat monstren ändå, utan den tillkrånglade ramen och det styltigt anakronistiska sättet att prata. Och ett par av historierna har lite väl lyckliga slut. Psykopaten Carmilla förblir i och för sig oemottaglig, och mer än så, hon lyckas rent av manipulera psykologen. Även narcissisten Dorian Gray är en besvärlig nöt att knäcka. Men arbetet med övriga klienter ger löften om solskenshistorier. 

Särskilt när det gäller Frankensteins monster vill jag utfärda en gråtande barn-varning. För nej. Det räcker inte med en snabbkurs i anger management. Denna djupt dysfunktionella varelse kommer aldrig att lämpa sig som barnvakt. Han har inga förutsättningar att inrätta sig i den prydliga normaliteten.

Det är alltså alldeles riktigt att psykoanalys inte botar, om man med botar menar att bli samhällsduglig. Å andra sidan beror det på hur man definierar samhällsduglig. Man blir visserligen inte bättre arbetskraft och kassako åt diverse utsugare som vill profitera på ens tid, men man blir en tydligare människa, ovillig att ingå i manipulativa tystnadskulturer och osugen på att visa upp livslögner och fasader.

Människor med sådan livsinställning kan på kort sikt störa den sociala ordningen, men ha långtgående, positiva effekter på samhället och den kollektiva psykiska ohälsan.

Men psykoanalys är ingen religion, snarare motsatsen. Det behövs ingen gud som tröstare och beskyddare. Det räcker att parera en förljugen omvärld och se klart på den existentiella, inre ensamheten – inklusive de sköra sidorna, och de skitiga, fula och fasansfulla.

Det är alltså en viktig politisk gärning av Jägerfeld och Strandberg att på ett populärkulturellt intelligent vis fördjupa sig i de litterära monstren. Är det något vi behöver för att stå ut med både den inre och den yttre främlingen, så är det denna insikt: monster är människor, och människor är monster.

Läs fler texter av Aase Berg och fler av DN:s bokrecensioner.

Läs mer: 

Vården ska inte lägga patienterna på divanen 

Psykoanalysen är absolut ett alternativ till kbt