Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 19:41 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/musik/ackordet-som-startade-en-revolution/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Musik

Ackordet som ­startade en revolution

Det har gått exakt ett halvt sekel sedan pophistoriens mest ­diskuterade ackord slogs an. Inledningsljudet till ”A hard day’s night” ­inledde harmonikens gyllene era inom popmusiken. Martin ­Nyström sjunger samklangens lov och hoppas på en renässans.

I dag för femtio år sedan – den 15 april 1964 – när det blev klart att filmen som The Beatles spelade in skulle heta ”A hard day’s night” skyndade John Lennon hem, full av rivalitet mot Paul McCartney som toppade listorna med sin ”Can’t buy me love”, för att bli först med titelspåret till soundtracket. Efter att ha gjort låten samma kväll sammankallade Lennon de övriga till studion dagen därpå där man spelade in den.

Och adderade det berömda öppningsackordet – som inte bara markerade början på The Beatles kreativa fas utan som släppte lös harmoniken i popmusiken och gav den fria tyglar. Ett många gånger okonventionellt men också alltmer raffinerat erövrande av ackordens makt och verkan som utvidgade popmusikens uttrycksmöjligheter och formspråk under en tioårs­period mot en rikedom som närmade sig konstmusiken.

En utveckling som gav upphov till klassiker som ”God only knows” av Brian Wilson, ”So far away” av Carole King, ”Stairway to heaven” av Led Zeppelin, ”River” av Joni Mitchell, ”Life on Mars” av David Bowie och ”Yellow Brick Road” av Elton John. Låtar där det är harmoniken som gör jobbet, som står för själva drivkraften och där det är ackordbytena som ger oss gåshud och känslan av att finnas till på ett nytt sätt.

En explosion av harmonisk uppfinningsrikedom som hejdades först i mitten av 70-talet med punkrevolten och dess berömda uppmaning till förenkling: ”Här ett ackord. Här är ett annat. Här är ett tredje. Bilda ett band!” (framsidan på punkfanzinet Sniffing Glue från den 7 februari 1977).

En brytpunkt som också blir tydlig om man går tillbaka och ser på vilken musik som ansågs vara ”Årets album” under de åren. Då fick bland annat Steely Dans och Stevie Wonders mest sofistikerade album stå tillbaka för debutalbumen av The Ramones och The Clash. Något hade hänt med tron på harmoniken som uttrycksmedel. Ett skifte som kanske fortfarande sätter sina spår i popmusiken (se krönikan bredvid).

”A hard day’s night”-ackordet är också, vid sidan av det så kallade ”Tristan-ackordet” av Richard Wagner ur operan ”Tristan och Isolde” från 1859, det mest analyserade och diskuterade ackordet genom tiderna. Eftersom det inte tänktes ut av någon utan uppstod som en spontan idé i studion strax före inspelningen tog det ända fram till 2011 innan det kunde fastställas vad det egentligen bestod av för toner och från vilka instrument de härstammade. Innan dess fanns det ett femtontal olika tolkningar i svang.

Nu vet man att grunden består av sex toner (e h g d a e) från George Harrisons tolvsträngade elektriska Rickenbacker och John Lennons akustiska Gibsongitarr – till vilka Paul McCartney lade ett d på sin Hofner-elbas och George Martin tonerna d g d g c på sin Steinwayflygel. En samklang som på harmoni­språk kan stavas ”G7sus” och till vilken Ringo Star adderade ett slag på virveltrumma och cymbal. Diskussionen pågår dock alltjämt på nätet.

Ett ackord är egentligen inget i sig självt utan får sin känsloeffekt utifrån sitt harmoniska sammanhang. Som öppningsackord liknar ”A hard day’s night”-ackordet hur chockartat Ludwig van Beethoven börjar sin första symfoni. Med en exploderande känsla av att vara på väg – men eftersom man inte vet varifrån vet man heller inte säkert vart.

Effekten är som att plötsligt höra luften vibrera av ett elektrifierande ”Allt är möjligt!”. Vilket exakt motsvarar den yrvakna äventyrligheten i filmen ”A hard day’s night”. Ackordets ambivalenta sammansättning av dur- och mollkänsla förbereder också för de skiftningar mellan dur och moll som finns i flera av de följande låtarna på soundtracket. En slags svävande tonalitet som The Beatles kom att utveckla vidare på album som ”Rubber soul” och ”Revolver” där känslan av dröm och verklighet ofta går in i varandra. Att deras ”Strawberry fields” har liknats vid en tondikt av Claude Debussy är ingen tillfällighet.

Den harmonik som förekommer i ”The american songbook”-traditionen och även av jazzens kompositörer var ursprungligen hämtad från den romantiska musiken under 1800-talet. Från tonsättare som Frédéric Chopin och Robert Schumann vars harmonik var ett språk för att förmedla längtan och åtrå. Och som hetsade upp lyssnaren med att fördröja spänningarna intill det olidligas gräns innan förlösningen kommer. Något som kunde få den tidens publik att tappa andan, svimma av eller bli smått galna.

Men det är inte denna harmoniska tradition som Beatles i förstone ansluter sig till, trots att den var så djupt förankrad i den tidigare populärmusiken.

Som musikteoretikern Wilfred Mellers påpekat påminner deras oförskräckta och okonventionella förhållande till harmoniken snarare om hur den lät för femhundra år sedan – under renässansen då det harmoniska tänkandet i den västerländska flerstämmiga musiken fick sin början.

Då idén om den ackordiska samklangen mellan olika stämmor blev ett första musikaliskt språk för det subjektiva uttrycket (jämförbart med hur centralperspektivet inom konsten under samma epok ordnar rummet utifrån en blick – och inte flera).

Ackordet som ett utryck för jaget och dess nyvunna känsla av att ha en egen horisont. Och ackord­bytena för skiftningarna hos denna känsla. En för den västerländska musiken helt avgörande uppfinning. Om det så bara handlar om – som för John Lennon den där kvällen för femtio år sedan – att vilja uttrycka hur det känns att komma hem från jobbet.

Vad är harmonik?

Idén om harmonik uppstod med renässansen och ett nytt fokus på samklangens betydelse mellan de olika stämmorna i flerstämmig musik.

Under medeltiden hade de haft en hög grad av självständighet. Nu började man inte bara lyssna horisonalt utan också vertikalt. Men det var först under barocken som dagens tänkande i harmonier, exempelvis i treklangsbaserade tonarter och ackord i dur eller moll, fick sitt genombrott.

Ett så kallat tonalt tänkande som under modernismen kom att utforskas till den gräns där det under en period upplöstes i ett ”atonalt” tänkande.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.