Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-17 01:37 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/musik/amanda-mair-jag-vill-att-den-som-lyssnar-ska-kanna-nagot/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Musik

Amanda Mair: Jag vill att den som lyssnar ska känna något

Om två veckor släpper Amanda Mair sitt debutalbum. DN Kultur träffade ­sångerskan som jämförts med stora soul- och popdrottningar. Med sin balladiga och avskalade pop spås hon bli årets stora genombrott.
 

Amanda Mair är 17 år och går andra året på gymnasiet. Men hon spås redan bli det här årets stora genombrott på den svenska musikhimlen. I höstas slog hon publiken på Rockbjörnen med häpnad när hon satt ensam vid sitt piano och sjöng melankoliskt med sin solstråleklara stämma. Trots att hon bara har hunnit släppa två av sina egna låtar har hon blivit jämförd med soul- och popdrottningar som ­Dusty Springfield och Kate Bush.

Själv skrattar hon åt jämförelsen när vi träffar henne på föräldrarnas konditori på Lidingö utanför Stockholm där hon bjuder på latte och kakor.

– Det är så klart jättekul att bli jämförd med sådana storheter, säger hon och tar en slurp på den stora porslinskoppen. Men jag hade aldrig hört dem förut och fick ju söka efter dem på Spotify.

Samtidigt som hon skrattar kan hon så här i efterskott förstå jämförelsen. Amanda Mair märker själv, särskilt när hon gör coverversioner av andras låtar, att hon har ett eget uttryck.

– Det blir ”balladigare” och mer melankoliskt. Särskilt när jag spelar live blir det väldigt avskalat och rent när jag sitter där vid pianot, säger Amanda Mair (efternamnet uttalas ”Majer”).

Den femtonde februari släpps hennes debutplatta, som heter ”Amanda Mair”, rätt och slätt. Två singlar, ”House” och ”Doubt”, har redan kommit ut och på onsdag är det dags för en tredje. Den heter ”Sense” och släpps med en tillhörande video som Amanda spelade in förra helgen i Jönköping och Göteborg. Eftersom ”Sense” är ganska uppåt, i alla fall jämfört med de andra låtarna, ville producenten balansera videon genom att svärta ned den något. Amanda och inspelningsteamet åkte runt i trakterna runt Jönköping och Göteborg för att filma utomhus i snökaoset.

– Vi hittade också ett gammalt orört hus med böcker och tidningar som vi gjorde några scener i, berättar Amanda.

När hon tänker på förväntningarna inför skivsläppet om två veckor, går det runt i huvudet på henne.

– Det känns overkligt, säger hon och lägger handen på pannan. Jag har inte riktigt fattat och vågar inte ens tänka på det. Samtidigt som det är skitkul.

Det var några dagar före julafton som hon fick höra vilka skyhöga förväntningar som fanns och genast kände hon en press som hon aldrig tidigare upplevt. Nu tackar hon sin lyckliga stjärna för att albumet redan är färdigt och att det inte finns något mer hon kan göra än att vänta och se.

– Det är så klart positivt att få en kick och blir peppad. Men samtidigt vill jag inte påverkas så mycket av vad andra tycker. Jag har ju inte riktigt hunnit hitta mig själv än och den musik som jag vill göra. Men jag inser att jag måste lära mig att kunna ta till mig kritik och utvecklas.

Även om hon låter säker är det litet si och så med självförtroendet. När de precis hade börjat spela in låtarna till albumet pendlade det upp och ned och Amanda tvivlade på att någon skulle vilja lyssna på henne. Låtskrivarna Philip Ekström, Johan Angergård och Pelle Carlberg peppade henne. Det gjorde också familj och vänner som fick lyssna.

– I sådana situationer kan jag vara jätteosäker. Men när jag fick andras bekräftelse kändes det plötsligt bra.

Så hur känner hon sig inför fredagens framträdande på Manifestgalan som firar tioårsjubileum på Nalen i Stockholm?

– Innan jag går upp på scenen är jag som mest nervös. Men när jag sitter där ensam med mitt piano så blir jag lugn igen. Jag är så van vid det att det känns som om jag sitter hemma i vardagsrummet. Det är mellan låtarna som jag kan blir nervös, särskilt om jag ska säga något till publiken.

Det är vid pianot hon helst sitter. Men hon kan riva av en låt på gitarren. Som liten spelade hon också trummor i ett band med sina tjejkompisar, med en mick riggad som hon sjöng i framför trumsetet.

Amanda Mair har sin mamma att tacka för att hon blev upptäckt. Hon började sjunga och spela piano redan i sexårsåldern, mest för att hon gillade att härma sina storasystrar. De slutade med musik så småningom. Men Amanda fortsatte och när hon var 14 år ville hennes mamma att hon skulle spela in några coverlåtar som de kunde skicka till släkten. De tog kontakt med en studio och det var då musikern Tom Steffensen upptäckte hennes talang. Något år senare pratade han med Johan Angergård som nu ger ut plattan på sitt skivbolag Labrador Records.

Amanda tar fram skämskudden när jag frågar hur det lät första gången.

– Gud jag kan ju knappt lyssna på de där låtarna i dag. Min röst har verkligen utvecklats. Jag har ökat mitt sångregister, lärt mig att använda rösten på olika sätt och i olika låtstilar. Jag hade ju aldrig stått i en studio förut.

Är det något medfött eller slipade du fram rösten genom träning?

– Både och. För mig handlar det mycket om sången man ska framföra. Känner man sig obekväm med låten går det inte.

Det handlar om att släppa taget, låta sig svepas med av låten och få sången att framföra sig självt. När hon sätter sig vid pianot blir det en helhet som rullar i gång.

– Jag tänker inte att nu ska jag ta den här tonen utan försöker bara låta den komma. Jag funderar inte, säger hon.

En av Amandas främsta inspirationskällor är den kanadensiska singer/songwritern Leslie Feist.

– Hon sjunger inte bara en låt utan försöker förmedla något personligt, en känsla. Jag vill att de som lyssnar på mig ska känna något.

Dagen efter att skivan har släppts reser Amanda till Umeå för att vara med i ”Go’kväll” som sänds den 18 februari. Det är första gången hon ska spela med sitt nybildade band och inte sitta ensam vid pianot.

I flera av låtarna finns det ett tydligt ”du” i texten. Amanda tänker ofta att det handlar om henne själv.

– Men det finns låtar där jag tänker på en viss person, som i ­”House”. Men jag tänker inte berätta vem det är. Det blir alldeles för personligt.

Vill du använda klippet ovan på

Vill du använda klippet ovan på din blogg eller hemsida? Använd denna kod:

<div data-qbrick-mid="BD997DDE" data-qbrick-width="480" data-qbrick-height="272">&nbsp;</div><script type="text/javascript" src="http://player.qbrick.com/playerembed.js"></script>

Född:14 juni 1994. Bor: Lidingö. Familj:

Född: 14 juni 1994.

Bor: Lidingö.

Familj: Mamma, pappa, två stora­systrar.

Sysselsättning: Artist och musiker. Andra året på Rytmus Musikergymnasiet i Stockholm.

Upptäcktes: När hon spelade in tre coverlåtar för att ge till släkten. En studiomusiker tipsade skivbolaget.

Aktuell: På onsdag, 1/2, släpps hennes singel ”Sense”.

Övrigt: På fredag, 3/2, uppträder hon på Manifestgalan i Stockholm. 15 februari släpps hennes debutplatta ”Amanda Mair”. Dagen efter, 16 februari, reser hon till Umeå för att medverka i SVT:s ”Go’kväll” som ska sändas lördagen 18/2. 13–17 mars turnerar hon på flera håll i landet.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.