Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Musik

Beach House: ”Bloom”.

Beach House gör esoterisk pop för 2000-talet.
Beach House gör esoterisk pop för 2000-talet. Foto: Jim Cooper
Lätt gå vilse i sval dröm. Lite vag, lite melodisvag, men med flera ruskigt snygga vokalglidningar – sådan är den hårt kritikerkramade duon Beach House fjärde, mörkare, skiva ”Bloom”. Nanush­ka Yeaman kan inte riktigt motstå den.
Skivrecension
3

Artist/grupp: Beach House

Skivtitel: ”Bloom”

Skivbolag: Bella Union/Universal

 

När man tänker på alla dansande sjömän i ”Flickorna i Rochefort” är det svårt att föreställa sig att drottningen av släpsång – Victoria Legrand – är så nära släkt med dess hurtiga bossafrossande kompositör Michel Legrand. Å and­ra sidan gjorde morbror Michel även den bitterljuva musikalen ”Paraplyerna i Cherbourg” och Jim Morrisons sorgsna favoritsaga ”Peau d’âne”, som var lika psykedelisk som incestuös.

Tillsammans med Alex Scally har Victoria Legrand skapat ett lika vackert som förlamande ljudkosmos, byggt på skimrande gitarrer, svajiga pantbanksorglar och en röst som med sitt djup förankrar skirheten.

Ändå är det lätt att gå vilse på Beach Houses stränder. Vilket är en del av syftet. Många känner sig smålulliga, ja till och med befriade av denna esoteriska hippiepop för 2000-talet.

Bandets tidigare tre skivor framstår som rena antisoundtrack till dagens hypereffektiva och kravfyllda adhd-samhälle. Flera svenska koreografer har till och med använt sig av Beach House i sina verk, för att duons tindrande opiatrock samspelar så optimalt med den moderna dansens skiftningar i tonus och tempo. Problemet med Beach House är att de förlitar sig väl mycket på sin framgångsrika ljudbild, på bekostnad av låtarna.

Kyrkoinspelade ”Teen dream” (2010) var ett lyckat undantag, där de drömska visionerna ramades in av välbehövliga konturer och storslagna refränger. Vilket också var anledningen till att just den skivan hamnade på så många årsbästalistor.

När duon nu ska följa upp succén med ”Bloom” inleder de inte med akustiska körsbärsblommor utan postpunkigt mörker. Om Söderhavsglittrande ”Devotion” (2008) och debuten ”Beach House” (2006) teleporterade oss till skira sommardagar och ”Teen dream” till bitterljuva solnedgångar ter sig ”Bloom” först som portalen till en kulen höstnatt. Det slutgiltiga beviset på att det inte finns några strandhus, eller ens riktiga stränder i duons hemstad Baltimore.

Stämningen matchas av att Victoria Legrands Nico-eleganta altröst undviker falsettregionerna och Alex Scally smyckar de sedvanligt mystiska texterna med Cure-gitarrer.

I sedvanlig Beach House-ordning ter sig ”Bloom” först ganska vag. Den har inte heller lika starka melodier som ”Teen dream”– om än väldigt snygga vokalglidningar på ”The hours” och ”Troublemaker”. Men så inverteras tiden och tränger sig mjukt baklänges från Cocteau Twins-eteriska höstnätter till tvekande vårknoppar. Och blommar ut i en sval dröm som lämnar en i ett posthypnotiskt vad-hände?-tillstånd.

Victoria Legrand beskriver ”Bloom” som en resa som behandlar ”fantasins oersättliga kraft i relation till den intensiva upplevelsen att leva. En flytande vision av livet i hela dess intensitet och färg, vacker om än bara för ett ögonblick.” Den beskrivningen stämmer bättre in på deras senaste två skivor, men ”Bloom” kommer tillräckligt nära för att det ska vara intressant.

Bästa spår: ”Other people”

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.