Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Musik

De lyfter fram folkmusikens matriarker

Samantha Olanders och Sara Parkman är aktuella med albumet ”Matriarkerna”.
Samantha Olanders och Sara Parkman är aktuella med albumet ”Matriarkerna”. Foto: Erik Ardelius

Inom folkmusiken, liksom inom andra konstområden, har kvinnorna i hög grad glömts bort när historien skrivits. På sin nya skiva ”Matriarkerna” hyllar Samantha Ohlanders och Sara Parkman nio av sina hjältinnor.

Fiolspel och kafferep i kofta på lantliga hembygdsgårdar: schablonbilden av folkmusik kunde inte bli hyggligare om så Ernst Kirchsteiger barfotastampade takten. Men på omslaget till debutalbumet ”Matriarkerna” slår stråkduon Samantha Ohlanders och Sara Parkman an en radikalare ton: mot en svart kuliss brinner ett par röda träskor, på vilka nakna kvinnokroppar i dans är målade. Bilden minner om när kyrkan brände fioler för att sätta stopp för vad de uppfattade som syndig, hednisk kultur.

– Folkmusiken är ju inte snäll och polerad utan röjig. Vi kanske inte ser så farliga ut men åker man på spelmansstämma så är det ju original skogsrejv, säger Sara Parkman.

– Den var ju allmogens kultur och hängde ofta samman med fylla och dans, och man hade inte direkt några preventivmedel. Folkmusiken sågs som rebellisk, säger Samantha Ohlanders.

Denna avighet tar sig också musikaliska uttryck.

– Folkmusiken var traditionell, men också väldigt anarkistisk och radikal. Den går emot många regler som finns inom den västerländska konstmusiken, säger Sara Parkman.

Vi möts på Södra teatern i Stockholm, där duon har ett turnéstopp i november. Sara Parkman pratar som en violin: hon tar gärna ledstämman och levererar den intensivt och koncentrerat. Samantha Ohlanders däremot är dragspelet: registret är brett, men hon väntar ändå glatt på att få bryta fram.

Båda föddes in i musiken. Samantha Ohlanders kommer från Järvsö, där turnén också inleds. Hon växte upp i en familj som alltid lyssnade på och spelade folkmusik. Nu bor hon strax söder om den hälsingska orten i en övergiven skola som hon delvis har byggt om till en inspelningsstudio.

Sara Parkman kommer från en prästsläkt och växte upp på en kristen kursgård. Även där fanns musiken överallt, och hennes första spelning var som elvaåring varpå kantorn stack åt henne en hundring. I högstadiet lyssnade hon på återuppståndna proggband som Arbete & Fritid och Kebnekajse. Och som andra ångermanländska ungdomar introducerades hon till folkmusiken på Urkultfestivalen.

– Alla for dit med sina bandare och söp. ”Men vi måste ju gå in på området också”, tyckte någon, och då upptäckte jag att det var fantastiskt fin musik: Hoven Droven, jämtländsk folkrock, Ellika Frisell. Det var som att en hel värld öppnade sig.

Insikten att det finns kvinnliga förebilder var också viktig för deras eget spelande. Spelmansrörelsen har länge varit mansdominerad, och kvinnors utövning har enligt duon till viss del osynliggjorts.

– Kvinnor har alltid musicerat, men mer i det fördolda. De var i hemmet och bar den vokala traditionen, men det har inte ansetts lika fint som en polska på lokal, säger Samantha Ohlanders.

Ohlanders syftar på de fäbodkullor som varje sommar tog boskap och barn med sig till stugor i skogen där de arbetade utan männens översyn. Om denna dolda kvinnohistoria berättade de förra året på turnéföreställningen ”Fäboland”, som beskrevs som en ”Thelma & Louise i allmogestil”.

– Västerländsk musik är främst till för att vara vacker, men vallåtsmusiken är egentligen till för att vara funktionell, som ett verktyg i arbetet på fäbodarna. Man sjöng för att locka till sig korna eller för att ungarna skulle somna, säger Samantha Ohlanders.

Utom männens hörhåll förde alltså dessa ursprungliga kulturkvinnor de folkliga musiktraditionerna vidare. Och enligt Sara Parkman är fäbodarna rent av en utopisk plats, som vi kan närma oss med våra fantasier då dess historia bara är knapphändigt nedtecknad.

– Vi kommer aldrig att få veta hur det var, och då kan man drömma om en plats där patriarkatet inte finns, där ens farmor har en funktion och inte bara är en sjuk tant, där kunskap är mer värt än pengar. Det är klart att det inte var kul att mocka skit hela dagen, men det är också sorgligt att detta rum där kvinnor kan utvecklas i fred har försvunnit, säger Sara Parkman.

Albumet ”Matriarkerna” innehåller deras bästa låtar från nio års samarbete, och tar oss genom sex landskap från Bohuslän till Ångermanland. På en del låtar gästar en ”matriark” – en kvinnlig förgrundsfigur. De hyrde en stuga där de eldade, drack kaffe, snusade, och spelade musik tillsammans.

– Syftet med detta album är att hylla och tacka våra hjältinnor som banat väg för oss som musiker, säger Samantha Ohlanders.

De senaste årens diskussioner om svenskhet och nationalism har fört med sig ett ökat intresse för svensk folkkultur. Om man nu kan kalla det intresse att hyra sin folkdräkt på Skansen, som Jimmie Åkesson gjorde inför riksdagens öppnande 2010. Hans parti har också föreslagit folkdans som integrationsverktyg, men enligt folkmusikduon är nationalisternas engagemang grunt.

– De kan ju ingenting om folkkultur. De låtsas bara vara intresserade för att det passar deras varumärke. Men visst vore det kanon med folkdans i förorten! Precis som streetdans på Östermalm eller persisk dans i Bandhagen. Vad de inte vet är att folkmusiken bygger på att man rört på sig, säger Sara Parkman.

– Folkmusiken har dessutom alltid påverkats av sin samtid. När dragspelet kom så var det revolutionerande, och den kändaste dansformen i svensk folkmusik heter polska, som heter så för att den kom hit via Polen. Om man är för nostalgisk så är ju folkkulturen inte längre levande, säger Samantha Ohlanders.

Men för att kunna föra traditionen vidare är det också viktigt att respektera den, påpekar Sara Parkman:

– Vi skulle aldrig kunna experimentera om vi inte hade fått enormt mycket kunskap av dem som kom före oss. Och visst kan det vara flärdfullt med en popstjärna som plockar olika symboler, men det kan lätt bli respektlöst om det inte grundas i kunskap om kulturen man lånar ifrån.

De kallar sig både feminister och anti-nationalister, men samtidigt inser de att det som folkmusiker är få förunnat att leva på sitt värv.

– Vi har ju sparkat uppåt länge, men ju högre upp man kommer, desto mer tillhör man själv etablissemanget, säger Samantha Ohlanders.

– Det är som punkarna från åttiotalet. Hallå, du bor i en villa på Österlen, inte fan är du underground. Så visst är vi lite punkiga och klart vi kan härja och vara fulla och full i fan, men vi är också superprofessionella. Vi skulle aldrig sparka sönder en tv. Nu vill vi hellre …

Samantha Ohlanders hittar Sara Parkmans borttappade ord.

– Leverera.

Läs även: Benny Andersson: Jag vet inte hur jag gör, mer än att det blir som det blir

”Matriarkerna”

Albumet och turnén gästas av svenska folkmusiker som har inspirerat Samantha Ohlanders och Sara Parkman.

Marie Selander. Sångare och kompositör som 1964 var med att bilda popgruppen Nursery Rhymes.

Agneta Stolpe. Kulande sångare och pedagog från Dalarna.

Lena Willemark. Kulande folkmusiksångare och kompositör från Dalarna.

Susanne Rosenberg. Folkmusiker verksam på Kungliga musikhögskolan och medlem i Kungliga Musikaliska Akademien.

Ellika Frisell. Svensk folkmusiker som huvudsakligen spelar fiol och viola, och ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.