De är ganska introverta, The xx. Deras mjuka, varma, låtar viker och skrynklar sig in i sig själva som yllefiltar. Melodislingorna visksjungs av sångarduon Romy Madley Croft och Oliver Sim, och Jamie Smiths beats tassar fram. De kan knappast kallas extroverta som personer heller. Den svartklädda trion som trängt ned sig i en tvåsitssoffa pratar vänligt men tyst och utbyter då och då en snabb blick med varandra. Enda gången Romy Madley Croft skrattar högt är när jag frågar om det var självklart för de tre barndomsvännerna att starta band.
– Det är komiskt när jag tänker tillbaka på det. Att ställa sig på scenen var så främmande för oss, men vi skrev alltid låtar med tanken att de skulle spelas live, till och med när vi var otroligt blyga. Det har format hur musiken låter. Den är väldigt minimalistisk, säger Romy Madley Croft.
Hon och Oliver Sim har känt varandra sedan de var tre år gamla och lekte i sandlådan, och Jamie Smith kom in i bilden då de gick i skolan. Som tonåringar började de försiktigt göra musik – först covers, av band som Sugababes och Pixies. Romy Madley Croft och Oliver Sim sjöng duetter redan då, av den enkla anledningen att båda vägrade sjunga ensamma.
– Det är en stor grej, en pinsam sak att göra, att sjunga framför sin bästa vän. Så vi kom överens att göra det tillsammans. Det hade kunnat låta fruktansvärt, men det gjorde det inte, säger Oliver Sim.
Vad hade hänt om det lät skit?
– Vi skulle ha slutat och aldrig någonsin nämnt det mer, säger Romy Madley Croft och ler.
Men så blev det alltså inte. The xx släppte sin debutskiva för tre år sedan, och blev genomgående hyllade. Från att ha gjort blygsamma förbandsturnéer var The xx plötsligt huvudattraktion på brittiska festivalen All tomorrow’s parties, deras debut utsågs till en av årets skivor av både NME och Rolling Stone och de vann Mercury Prize i Storbritannien.
– Jag tror att jag förstod att vi blivit stora när vi spelade på Coa-chellafestivalen. Där stod vi på en stor utomhusscen inför så mycket människor och det var plötsligt en helt annan energi kring oss. Jag blev ganska chockad, säger Romy Madley Croft.
Under åren som gått sedan dess har Jamie Smith, som själv producerar och mixar The xx, också släppt solosinglar, ett remixalbum tillsammans med Gil Scott Heron under namnet Jamie xx och producerat artister som Drake.
– Det har gjort att jag lärt mig saker tekniskt och jag har lärt mig att jobba med folk jag inte känner.
Var det svårt?
– Nej, det var jättelätt eftersom jag inte brydde mig lika mycket. Jag ville fortfarande att musiken skulle vara bra, men jag kunde göra en låt och kasta bort den under loppet av en dag. Med The xx överväger vi allt noggrannare, pratar om allt, en låt kan ta fem månader! Jag föredrar verkligen att jobba med Oliver och Romy, säger Jamie Smith.
På The xx:s andra album, som släpps nästa vecka, har en del små saker förändrats. Romy Madley Croft och Oliver Sim har för första gången satt sig ned tillsammans för att skriva, i stället för att pussla ihop sina respektive textrader och melodier. Jamie Smith har influerats av dansmusik, något som snarare än raka klubbeats resulterat i intelligent minimalistiska rytmer och synkoperade bastrummor. Men värmen är fortfarande där; känslan av mjuka filtar. Skivans titel är ”Coexist”, att samexistera.
– Skivans grafiska profil kretsar kring det regnbågsskimrande. Jag såg en pöl av bensin och vatten på marken och undrade vad det var, och när jag slog upp det stod det att vatten och bensin inte blandar sig utan bara samexisterar fridfullt. Jag tyckte om tanken på att saker som inte nödvändigtvis är vackra skapar skönhet tillsammans. Jag tänkte på hur vi tre gör musik, säger Romy Madley Croft.
Skivan är full av texter om kärlek. Men att samexistera är ju en väldigt passiv typ av relation?
– Ja, det stämmer överens med hur det kan vara på en turné, hur en relation är i den verkliga världen. Vi funderade först över titeln ”Together”, men det ordet målar upp en väldigt förskönad bild. Att samexistera är lite svalare, men mer realistiskt.
Är det alltid bra att ha band med sina bästa kompisar?
– Tanken på att spela med folk man inte känner är helt främmande för mig. Jag kan inte föreställa mig att annonsera efter en trummis, säger Oliver Sim.
– Att turnera ensam som dj var helt annorlunda. Större delen av tiden tyckte jag inte om det, säger Jamie Smith.
Lärde du dig något om dig själv?
– Ja. Att jag inte är så självständig som jag trodde. Det var en bra insikt. Det är fint att veta att man behöver sina vänner. The xx startade 2005. Först som femtonåriga barndomsvännerna Oliver Sims och Romy Madley Crofts duo, och så småningom som en kvartett med Jamie Smith och gitarristen Baria Qureshi som dock lämnade bandet 2010. Debutalbumet ”xx” släpptes 2009 och hamnade bland annat på Rolling Stones och NME:s årsbästalistor. Uppföljaren ”Coexist” släpps den 10 september. I söndags spelade The xx i Stockholm. DN:s recensent Fredrik Strage gav konserten en fyra i betyg och skrev att bandet låter ”frapperande vackert”. ”Lady” – Vi är alla stora fans av Chromatics, de släppte sin skiva precis när vi var färdiga med vår och vi har lyssnat mycket på den under turnén. Det är sjutton diskospår, och jag väljer en låt som heter ”Lady”. Romy Madley Croft ”Gentle giant” – ”Unfold”, det skulle vara verkligt obekvämt eftersom det är en av våra långsammaste låtar. Det var narcissistiskt sagt av mig, får jag välja en annan? Tiga med ”Gentle giant”. Det är en låt jag älskat länge, den är mörk men rolig samtidigt. Oliver Sims ”Movin” – En låt som heter ”Movin” av Youandewan, som är fin och har en tunnsådd ljudbild. Det är mest slagverk hela vägen igenom, man kan höra allting eftersom det är så glest mixat. Jamie Smith”Frapperande vackert”
3 låtar The xx definitivt spelar i ett dj-set